Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polering - Polerkedja, Polermaskin, Polermatta, Polermedel - Polerrött - Polerskiffer - Polersten - Polertvål - Polesien - Polhammar - Polheimer, Anders - Polhem, släkt - Polhem, Christopher (Polhammar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Polerkedja—Polhem
1172
platta av stållänkar. Polertrumma är
en roterande, cylindrisk el. mångkantig
behållare, vari smärre föremål inneslutas, ofta
jämte polermedel, för att avslipas genom den
av rotationen framkallade nötningen mellan
innehållets olika delar. G. H-r.
Polerkedja, Polèrmaskin, Polèrmatta,
Polermedel, se Polering.
Polèrrött, se C r o c u s. Jfr Polering.
Polerskiffer, en väsentligen av
mikroskopiska kiselskelett (opal, se d. o.) efter
diato-macéer bestående, gulaktig el. gråvit, mycket
tunnbladig, lätt söndersmulande bergart. P.
förekommer vanl. i tertiära avlagringar;
viktigaste fyndorten är trakten av Bilin i
Böh-men. Från bergmjöl (se d. o.) skiljer sig p.
huvudsakligen genom fasthetsgraden. Efter
finmalning nyttjas p., som även kallas t r i
p-p e 1 (av Tripolis i n. Afrika), under
sistnämnda beteckning som polermedel för
metaller m. m. Handelns »trippel» lär emellertid
numera i regel ej vara äkta utan i stället
mjölfint pulver av vattenfri kiselsyra. N. Zn.
Polersten, med träskaft försett och i
mäs-singshylsa innefattat stycke polermineral
(blodsten, jaspis o. dyl.). G. H-r.
Polèrtvåi, se Polering.
Polésien, landskap i ö. Polen, omfattande
träskområdena kring Pripet (Prypec).
Huvudort: Pinsk. Den låga, försumpade
lands-delen håller på att dräneras; till 1900 hade
omkr. 1,000 kvkm åkerjord vunnits.
Jordbruket förmår ej livnära befolkningen, utan
säd måste införas från Volynien. Pripet
bildar gräns mellan ukrainare i s. och vitryssar
i n. P. utgör huvuddelen av nuv.
vojevod-skapet P. (po. Polesie; 42,280 kvkm, 879,417
inv. 1921; huvudstad: Brest-Litovsk, se d. o.).
Polhammar, se Polhem, släktart.
Polheimer, Anders, bergsvetenskapsman
och uppfinnare (1746—1811), brorsons son till
Chr. Polhem. Studerade juridik och kemi i
Uppsala, praktiserade vid Falu gruva, blev
markscheider 1773 och erhöll 1790
bergs-hauptmans titel. Led. av Vet.-akad. (1795).
— P. utövade en framgångsrik verksamhet
som bergsingenjör; han var styresman vid
Åtvidabergs kopparverk 1773—76, inrättade
ett vitriolverk i Falun och företog från 1788
på uppdrag av E. Ruuth (se d. o.)
djupborrningar efter egen metod i Skåne för att söka
nya stenkolsfyndigheter, varvid han 1793 fann
bl. a. flötserna vid Höganäs. Både under
denna tid och senare bistod han Ruuth vid
tillgodogörandet av kolfyndigheterna och den i
samband med dem anträffade eldfasta leran,
bl. a. genom att 1799—1801 anlägga Ruuths
iärngjuteri och lerkärlsfabrik i Hälsingborg.
På offentligt uppdrag undersökte han 1806
såväl förutsättningarna för nyodling i Pite
lappmark som Nasafjällets silvergruvor och
1808—09 möjligheten att anlägga saltverk i
Västergötland; resultaten av dessa
utredningar publicerade han i Economiska Annaler
1807—08. I Vet.-akad :s Handl. 1793 och 1803
beskrev han sina uppfinningar av en
fyr-båkskonstruktion (se Fyr; jämför också
uppsats av H. Wåhlin i Nord. Tidskr. 1929) och
en jordborrspump. H. W-n.
Polhem, svensk släkt, uppges vara en gren
av en österrikisk ätt von Polheim. En
medlem av nämnda släkt skall ha varit
Chr. Polhem. Detalj av
målning av D. von Krafft.
Wulf Christoffer Pol hammar (d.
1669), som förändrat namnet, sedan han för
religionsförföljelses skull utvandrat till
Pommern; han blev handlande i Visby före 1654.
Hans son Christoffer Pol hammar
adlades 1716 med namnet P. (se nedan).
Christopher P:s son Gabriel P. (1700—72)
utbildades av fadern till mekaniker och
utförde bl. a. arbeten vid Falu gruva och
Trollhättan. Han blev led. av Vet.-akad. 1739,
direktör i mekaniken 1752 och kammarherre
1755. — Litt.: H. Rosman, »P:s släkt och
dess minnen på Gotland» (1911). B. H-d.
Polhem, Christopher, före adlandet
Polhammar, uppfinnare (f. trol. 1661 18/i2
trol. i Tingstäde på Gotland, d. 1751 30/8); se
släktart. Inskrevs 1687 vid Uppsala univ.
efter att sedan sitt
13 :e år ha förtjänat
sitt uppehälle som
dräng, fogdeskrivare
och inspektor,
varvid han samtidigt
funnit tid att
inhämta bokliga
kunskaper och syssla med
mekaniska
uppfinningar. P. lyckades i
Uppsala rekonstruera
och igångsätta
domkyrkans på 1500-talet
förfärdigade konstur,
blev härigenom och
genom andra liknande
arbeten
uppmärksammad och kallades av
Bergskollegium till Stockholm. Där utarbetade
han bl. a. en modell till
malmuppfordrmgs-verk för gruvor. En tryckpumpsanläggning vid
Hällestads gruva och ett uppfordringsverk
vid Blankstöten vid Falu gruva vittna tidigt
om P:s stora mekaniska begåvning. Han
företog med anslag från Bergskollegium 1694—-96
en studieresa till Tyskland, Holland, Belgien,
England, Frankrike och Danmark. Efter
hemkomsten utnämndes P. till dir. över
bergsmekaniken med rang näst efter bergmästarna,
en enkom för honom skapad befattning.
Under hans tid som konstmästare vid Falu gruva
(1700—16), då han samtidigt sysslade med
en mängd tekniska arbeten i andra delar av
landet, utfördes en mångfald nya arbeten vid
gruvan, där hans uppfinnargeni fann ett
vidsträckt arbetsfält. Av stor betydelse voro de
förbättringar och förändringar, som P.
införde vid stånggångarna, varigenom
vattenfallens energi kunde överföras på långa
sträckor och användas för skilda ändamål.
Originella bergstekniska arbeten utfördes även vid
llundbobergets och Bispbergs gruvor, vid
Ulfs-hyttan och Riddarhyttan, varjämte P. deltog
i en kommission till Dannemora gruvor (1699).
Av kurfurst Georg Ludvig av Hannover
kallades P. till gruvorna i Harz, vistades där
större delen av 1707 och införde flera av sina
nya uppfinningar. Genom förmedling av
kanslirådet Casten Feif (jfr uppsats av S. E.
Bring och brev av Feif i Karol. Förb:s
Årsbok 1911, tr. 1912) kom P. 1712 i förbindelse
med Karl XII, som 1714 utnämnde honom
till assessor i Kommerskollegium. 1716 fick
han kommerseråds titel och adlades s. å. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
