Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Potenza—Potiorek
44
Gåsört, Potentilla anserina.
20 ståndare samt talrika pistiller. Frukterna
äro nötter och sitta på en konvex, ej köttig
blombotten. I Sverige finnas 17 inhemska
arter, varjämte några tillfälligtvis uppträda
vid hamnar och kvarnar. Allmänna äro bl. a.
P. ar gentea, silverfingerört, som har
femfingrade, på undersidan gråludna blad (på
torra backar), P. anserina, g å s ö r t, med
lång, krypande stjälk och parbladiga blad (på
sjöstränder och fuktiga åkerrenar), samt P.
erecta, b 1 o d r ot, med fyrtaliga blommor (på
ängar och i skogar). Alla tre äro fleråriga
örter. Blodrotens inuti rödaktiga jordstam
nyttjas som läkemedel. I parker och
trädgårdar odlas den omkr. 0,5 m höga, buskartade
P. fruticosa, »tok» (vild på alvarmark på
Öland och Gotland). G. M-e.
Potenza [påtä’ntsa]. 1. (Före 1871 B a s i 1
i-cata.) Prov, i s. Italien (se karta vid d. o.);
6,194 kvkm, 362,836 inv. (1928); bildar tills, m.
den nybildade provinsen Matera (3,794 kvkm,
153,584 inv.; huvudstad: Matera, 17,900 inv.)
landskapet Basilicata. Landskapet tillhör det
subtropiska italienska fastlandets fattigaste
och glesast befolkade delar. Sommaren är
torr och het, malarian förhärjande.
Befolkningen utgöres övervägande av bönder och
lantarbetare.
2. Huvudstad i ovannämnda prov., i övre
Basentodalen, 823 m ö. h., vid järnvägen
Neapel—Metaponto; 23,738 inv. (1928).
Biskopssäte. P. är det närbelägna rom.
Poten-tias efterföljare. Staden har flera ggr
förstörts av jordskalv (ss. i dec. 1857, då mer
än 32,000 pers, i provinsen dödades).
Pote’rn, Portvalv, kallas vissa med
jord el. betong täckta förbindelsevalv inom
en fästning, särskilt den välvda portgång
under huvudvallen, som förbinder fästningens
inre med gravbottnen. L. af P.
Pote’stas, lat., makt; ämbetsmyndighet (se
Magistratus).
Pote’stas clävium, se Lös e- och
bindenyckel.
Potgieter [på’t^Itar], Andries Hendrik,
boerledare (omkr. 1800—53). Var en av
ledarna för »stora uttåget» 1836 och anlade
1838 staden Potchefstroom (se d. o.), som för
en tid blev huvudort för boerna i nuv.
Trans-vaal och området närmast s. om Vaal, samt
Winburg i nuv. Oranjefristaten. P. flyttade
1845 till ö. Transvaal och accepterade den av
hans rival Pretorius med eng. regeringen 1852
ingångna Sand-river-konventionen om
villkoren för Transvaals självständighet. V. S-g.
Potgieter [på’tl$Itor], Everhardus
Johannes, holländsk författare (1808—75).
Kom under påverkan av språkforskaren
Wil-lems, den flamländska rörelsens fader, och
uppsatte tills, m. Bakhuizen van den Brink
m. fl. i Amsterdam månadsskriften De Gids
(se G i d s), romantikens organ i den
holländska litteraturen. P. bidrog till tidskriften
med noveller, kritiker och dikter, sedermera
samlade i »Proza 1837—45» (2 bd, 1864; flera
uppl.), »Poezij 1827—74» (2 bd, 1874; flera
uppl.) och »Studien en schetsen» (3 bd, 1879).
Som hans huvudverk anses terzindikten
»Florence» (1868), en hymn till skönheten,
författad efter en resa till Italien. P. framhöll
1500- och 1600-talets holländare som
föredömen för nutidens och tog i sin ytterst
puris-tiska framställning starka intryck av Hooft.
Ett besök i Sverige 1831 är skildrat i »Het
Noorden; in omtrekken en tafereelen» (2 bd,
1836—40; 3 :e uppl. 1875; med övers, från
Franzén, Geijer, Tegnér m. fl.). P:s efterlämnade
verk utkommo i 8 bd 1875—77, 2:a uppl.
(»Werken»), 18 bd, 1885—86, 3:e uppl. 1901.
Monogr. av A. Verwey (1903) m. fl. (E. Rth.)
Pothier [påtie’], J o s e p h, fransk
musikforskare (1835—1923), benediktinmunk, prof,
i teologi 1866, led. av kommissionen för
utgivandet av de katolska koralböckerna. P.
var en av den gregorianska musikens främsta
kännare och skrev bl. a. »Les mélodies
gré-goriennes» (1880). T. N.
Pothier [påtie’], RobertJoseph, fransk
rättslärd (1699—1772), från 1749 prof, i fransk
rätt i Orléans. P. utgav »Pandectæ
Justinia-neæ in novum ordinem digestæ» (1748—52;
flera uppl., även i fr. övers.) och en mängd
avh. i civilrätt. Gode civil är i mycket
påverkad av P:s »Traité des obligations» (1761).
Poti [på’-], hamnstad i sovjetrepubl.
Georgien (se karta vid d. o.), vid Svarta havet;
13,109 inv. (1926). Utmärkt hamn; utförsel
av manganmalm från Tjiaturydistriktet.
Potidäi’a (lat. Potidaè’a), forngrekisk stad,
grundlagd från Korint i början av 500-talet
f. Kr., belägen på halvön Chalkidike. Det
erövrades 429 i peloponnesiska kriget av
atenarna, varefter atenska kolonister inflyttade.
356 intogs och förstördes staden av Filip II
av Makedonien.
Po’tifar, egyptisk drabantöverste, till
vilken Josef blev såld som slav. Mest bekant
är P:s hustru genom sitt misslyckade försök
att förföra Josef (1 Mos. 39). S. H-r.
Potiorek [på’tiåräk], Oskar von,
österrikisk-ungersk general (f. 1853). Blev 1902
generalstabens ställföreträdande chef, var
senare armékårschef samt blev 1911
arméinspektör och guvernör (Landeschef) i
Bosnien och Hercegovina. Som sådan var P.
off. ansvarig för tillstädjandet av österrikiske
tronföljarens ödesdigra besök i Sarajevo 1914.
Vid världskrigets utbrott blev han chef för
den i Serbien infallande häravd., för vars
nederlag med därefter följ, utrymning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
