Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Privat—Privy council
135
Privät, enskild; personlig; hemlig. —
Privatbank, enskild bank. — Privätim,
lat., enskilt; utan vittnen; icke offentligt.
— P r i v a t i’s t, studerande, som genom
enskild undervisning el. i privata läroanstalter
beredes till student- el. realskolexamen.
Privata högre lärarinneseminariet i
Stockholm nedlades med utgången av vårterminen
1931 (se vidare Högre
lärarinneseminarier).
Privatdetektiv, detektiv (jfr d. o.), som
utövar sitt yrke på enskilda uppdrag utan
att vara anställd i polisens tjänst.
Privaträtt, jur., sammanfattningen av de
rättssatser, som bestämma enskildas
förhållanden till varandra och alltså avfattats med
hänsyn huvudsaki. till de enskilda intressena.
Se vidare Civilrätt och
Rättsvetenskap. C. G. Bj.
Privilègia exclusiva, se
Patentlagstiftning.
Privilegier (lat. privilègia), lagar el. andra
rättsregler, varigenom vissa personer el.
samhällsgrupper få en förmånligare
rättsställning än medborgarna i allm. I äldre tid
hade privilegielagstiftningen utomordentlig
betydelse. Till väsentlig del reglerades då
medborgarnas rättsställning genom p., som åt
vissa grupper gåvo rättsliga företräden,
samtidigt som de pålade dem särskilda
förpliktelser. Framför allt voro de för hela
folkklasser gällande p., ståndsprivilegierna, av
vikt. Sedermera har rättsutvecklingen
överallt gått i den riktningen, att generella
normer meddelats och den legala likställigheten
upphöjts till princip. I de flesta länder ha p.
numera en myeket undanskjuten plats i
rättssystemet; i kulturstaterna framstå de i allm.
såsom oväsentliga relikter av gångna tiders
samhällsorganisation.
I Sverige brukades ordet p. för första
gången i Kristofers från mitten av 1400-talet
härrörande landslag, som tillförsäkrar andligt
och världsligt frälse åtnjutande av deras
»pri-vilegia och gamla frihet». Med reformationen
avskaffades i huvudsak de p., som tillkommo
kyrkan, men det världsliga frälsets
företrädesrättigheter bibehöllos. Den första
kodifi-kationen av de adliga p. innefattas i Johan
III:s p. av 1569; 8 okt. 1617 utfärdade Gustav
II Adolf mera fullständiga p. för ridderskapet
och adeln. Under 1600-talet blev
privilegielagstiftningen av betydelse även på andra
områden. Kyrkans prästestånd utverkade för
sig med biträde av de båda övriga ofrälse
stånden p. vid 1647 års riksdag, vilka trycktes
och utfärdades 28 nov. 1650.
Näringslagstift-ningen var vid denna tid ett slags
privilegie-lagstiftning. Städers anläggning
uppmuntrades genom beviljande av särskilda förmåner
för dem o^h deras borgerskap. På dylikt sätt
uppmuntrades bergshanteringen, varjämte för
särskilda industrigrenar bildades mäktiga
bolag, åt vilka förlänades monopol för att
skaffa staten inkomster. I 1720 års R. F.
§ 49 bestämdes, att inga n y a p. för ett helt
stånd fingo medgivas utan ständernas vetskap
och samtycke; i enlighet härmed utfärdades
ridderskapets och adelns p. 16 okt. 1723, vilka
visserligen sedermera genom särskild
lagstiftning till större delen blivit upphävda men i
vissa punkter stå kvar. S. d. utfärdades
sär
136
skilda p. för prästerskapet. Borgerskapets
el. städernas p. reglerades i olika
specialförfattningar.
I 1809 års R. F. upptogs ett förbud mot
monopol i den form, att konungen ej finge
»till vinning för sig och kronan eller enskilda
personer och korporationer några monopolier
fastställa». Därjämte återupplivades i § 114
den i 1720 års R. F. intagna, i 1772 års R. F.
förnyade bestämmelsen om förbud mot nya
p:s utfärdande utan samtliga riksstånds
vetskap och samtycke, med tillägg, att i samma
ordning p. kunde underkastas förändringar
och jämkningar. Vid antagandet av den nya
R. Ö. 1866 ändrades R. F. § 114 så, att däri
bestämdes, att »de forna riksståndens
privilegier, förmåner, rättigheter och frihetei
skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang
med den stånden förut tillkommande
representationsrätt och således med denna upphört,
fortfarande gälla». Vidare bestämdes, att
ändring el. upphävande av dem ej skall kunna
ske utan genom konungens och riksdagens
sammanstämmande beslut och med bifall av
ridderskapet och adeln, om frågan rör detta
stånd, el. av allmänt kyrkomöte, om frågan
rör prästerskapets och kyrkans p. H. T-n.
Privilegierad, utrustad med
företrädesrättigheter (privilegier).
Privilegium, lat. (av privus, enskild, och lex,
lag), enskild förmån, särskild frihet till något,
företrädesrättighet. Se Privilegier.
Privy council [prkvi kåu’nsl], eng.,
»hemliga rådet». P. i England leder sitt ursprung
från de normandiska kungarnas feodala hov.
Ur detta utbildade sig ett särskilt konungens
råd, som kom att utöva den kungl.
domsrät-ten och den centrala förvaltningen. Långa
strider ha förts, särskilt under medeltidens
senare del, om sammansättningen och
storleken av detta råd. Kungamakten lyckades
dock utestänga feodalbaronerna och göra det
till ett slags ämbetsmannaråd i st. f. till ett
feodalt möte. Ledamöterna blevo genom en
särskild ed konungen förbundna. Med
Henrik VII blev p. konungens personliga redskap
och kärnan i centralförvaltningen, och detta
fortfor under de övriga Tüdorerna. Genom
Stuartregimen kom p. i misskredit, bl. a.
avskaffade parlamentet större delen av dess
domsrätt (1641). Antalet medl. i p. hade
tidtals varit mycket stort, under de första
Stuartarna omkr. 35 pers. Ur denna talrika
församling utkristalliserade sig under tiden
efter revolutionen 1688 en trängre krets, the
cabinet (se Kabinett 2 och
Storbritannien, historia), som blev och alltfort är
Englands verkliga regering. P. kom därefter
i realiteten att få mycket ringa betydelse.
Det fortlever dock och har vissa formella
funktioner. Sålunda skola vissa av kronans
beslut fattas i p., ss. inkallande, avslutande
och upplösande av parlamentet och
utfärdande av nya regi. Då alltså vissa
regeringshandlingar ske i p., måste medlemmarna av
regeringen, kabinettet, alltid vara led. av p.
Då medlemskap betraktas såsom en
utmärkelse, fortfara alltid även f. d.
kabinettsleda-möter att tillhöra p. Högre dignitärer o. a.
framstående personer kunna dessutom
utnämnas av konungen till medl. I allt består
p. numera av bortåt 400 pers., men då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
