Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Proportionscirkel—Proposition
166
till en lagstiftande församling.
Majoritetsvalsystemet har därför sedan länge kritiserats.
Redan den under franska revolutionen
verksamme C o n d o r c e t (se d. o.) föreslog, att
valkretsarna skulle fä utse flera
representanter men varje väljare endast skulle avge sin
röst på e n kandidat. Denna tankegång,
delvis modifierad, har tidtals vunnit
tillämpning, t. ex. i fyra engelska storstäder enl.
rösträttsreformen 1867. Dylika valmetoders
olägenheter äro doek uppenbara, ty en
särskilt populär kandidat kan tänkas få ett
betydligt större antal röster, än som fordras
för att trygga hans val. Hans partivänner
kunna ej bruka sina överskottsröster till att
invälja flera. Givetvis kunna medlemmarna
av en viss åsiktsriktning överflytta en del av
sina röster från huvudkandidaten till en el.
flera andra kandidater, men huvudkandidaten
kan därigenom förlora så många röster, att
han ej blir vald. Partiet säges då ha blivit
dekapiterat.
Dansken A n d r æ (1855) och
engelsmannen Hare (1857) sökte avhjälpa de
olägenheter, som följde med ovannämnda metod,
genom i huvudsak varandra liknande
förfaringssätt. Enl. den Andræ-Hareska
metoden äga de väljande rätt att på
valsedlarna upptaga flera namn. Före
röstsammanräkningen uträknas den kvot,
»valkvoten», man erhåller genom att dividera antalet
avgivna röster med det antal mandat, som
skola besättas. Om en kandidat erhållit ett
röstetal, lika med valkvoten, förklaras han
vald. Vid den fortsatta sammanräkningen
behandlas de valsedlar, på vilka den redan
valde finnes upptagen, som om hans namn
vore obefintligt, så att i stället det närmast
följande namnet räknas. Då samtliga
valsedlar genomgåtts och de kandidater, som
erhållit ett röstetal, lika med valkvoten,
förklarats valda, måste emellertid ett el. flera
mandat kvarstå obesatta. Dessa böra då på
ett el. annat sätt fördelas, t. ex. så att det
röstöverskott, som återstår för en
valsedels-typ, som redan fått en kandidat vald, fördelas
mellan de namn, som stå i andra rummet på
sedlarna, i förhållande till den rösttillslutning
dessa namn erhållit inom gruppen.
Bland proportionella valmetoder, som äro i
väsentlig mån skilda från den
Andræ-Hareska, förtjäna särskilt de s. k. 1 i s t
meto-derna (jfr L i s t v a 1) att nämnas. Dessa
metoder utgå från den faktiska existensen av
organiserade partier och kunna beskrivas som
en samtidig dubbel röstning, avseende å ena
sidan partiet, å andra sidan personerna.
Partisamhörigheten mellan vissa kandidater
fastslås genom att de sammanföras på
gemensamma listor, vilka före valet på
lämpligt sätt sammanställas och offentliggöras.
Man kan tillåta införandet av
partibeteckningen på valsedlarna, varvid sedlar med
samma partibeteckning sammanräknas,
oavsett vilka namn de innehålla. Man kan även
genom andra dylika metoder (s. k. d i s t i n
k-tiva metoder), t. ex. genom numrering
el. genom något slag av överensstämmelse
med en viss off. lista, utmärka, att en
valsedel skall räknas till en särskild partigrupp.
I praktiken utföres mandatfördelningen
merendels med hjälp av den av belgiern d’H o n d t
formulerade regeln: man dividerar partiernas<
röstetal successivt med de hela talen 1, 2, $
o. s. v.; de så erhållna kvoterna ordnas efter
storlek, och så många avräknas, med början,
med den största, att antalet blir lika med
antalet mandat, som skola besättas; varje parti
tillerkännes ett mandat för varje gång en av
dess röstetal bildad kvot förekommer bland
de avräknade kvoterna. I den gällande
svenska valmetoden har denna d’H o n d t s k a
regel kommit till användning. Även vid
dylika p. finnes risk för dekapitering, om
man ej inför rangordningsregler av något
slag, d. v. s. regler för den ordning, i vilken
namnen på en valsedel skola äga företräde
sinsemellan. Någon absolut »rättvisa» i fråga
om mandatfördelningen mellan partierna
innebär dock ej d’Hondts regel i praktiken, ty
vanl. bli de största partierna över- och de
minsta underrepresenterade. Ju större
valkretsarna göras, dess mindre blir dock
disproportionen (jfr T i 11 ä g g s m a n d a t).
Bland övriga valmetoder må även den k
u-mulat i va nämnas. Enl. denna
disponerar varje valman över ett flertal röster, vanl..
lika många som antalet mandat inom
valkretsen. Han har då möjlighet att avge samtliga.,
röster på en enda kandidat el. att fördela dem>
på flera. — Proportionellt valsätt är infört it
Sverige, Norge, Danmark, Finland, Estland,.
Lettland, Litauen, Tyskland, Österrike,
Nederländerna, Belgien, Tjeckoslovakien, Polen,
och Luxemburg. I Frankrike kom det till
användning 1919—27, i England har det haft,
ivriga förespråkare. — Om närmare
bestämmelser för valsättet i Sverige och där given,
möjlighet till kartellbildning se
Riksdags-mannaval. E. Phragmén. (G. H-n; S. W-dJ
Proportionscirkel, instrument, bestående av
en passare, vars båda ben äro graderade på
olika sätt och som brukas för vissa enklare
räknefrågor. Vissa p. uppfunnos redan i
slutet av 1500-talet av Galilei och Bürgi. T. B.
Proportionslagen kallas i modern
nationalekonomi regeln, att ett företags el. en hel
närings högsta produktivitet, liksom dess,
bästa räntabilitet, uppnås endast under
villkor att arbetskraft, kapital och jord, d. v. s.
de samverkande tre produktionsfaktorerna,,
kombineras i rätta proportioner.
Lagen är särdeles påtaglig i jordbruk (se
Jordproduktivitetslagen), där
utnyttjandet av en viss areal vid given teknik
förutsätter det rätta lagom av
arbetskrafter-samt av döda och levande inventarier, om.
(brutto-, resp.) nettoavkastningen skall blh
den bästa möjliga. Regeln är principiellt
allmängiltig. E. F. K. S-n..
Propos [pråpå’], fr., förslag.
Proposition (lat. proposi’tio), framställning,,
sats, förslag, tillbud. 1. (Log.) Omdöme.
Pro-positio major, översats, propositio minor,
un–dersats, i en slutledning. G. O-a.
2. (Mat.) Gemensamt namn på teorem och.
problem i den elementära geometrien. T. B.
3. (Sportv.) Tävlingsbestämmelser, de
villkor, som äro fastställda för en tävling. P.
för t. ex. kapplöpning skall innehålla den.,
kategori hästar och ryttare, för vilka
tävlingen är öppen, löpningens art, distansen,
den vikt hästarna skola bära, insatsens och?
prisernas storlek m. m. (Å. S-n.B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
