Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Pusan—Pusjkin
280
tologien. Han skildras ofta som åkande i
vagn, som skäggig och. med flätat hår, tandlös
och ätare av gröt. Namnet P. anses höra ihop
med pus-, komma att trivas. I senare litt.
betyder P. ibland sol. — Jfr N. Flensburg,
»Bidrag till Rigvedas mytologi» (1909). J. Ch-r.
Pusan, hamnstad i Korea, se F u s a n.
Pu’schkin, annan, särskilt tysk,
transkrip-tion för Pusjkin (se d. o.).
Puschklnia, liliacésläkte, vars arter ha lök,
smala blad och klocklikt, djupt flikigt
blom-hylle. P. scilloides (från Mindre Asien) har
ljusblå blommor i klase och är en av Sveriges
tidigast blommande vårväxter. G. M-e.
Pusey [pjö’zi], Edward Bouverie,
anglikansk teolog (1800—82). Blev 1828 prof,
i hebreiska och kanon vid Ohrist church i
Oxford samt blev snart berömd för sin lärdom.
Det var därför en stor
vinst för
Oxfordrörel-sen (se d. o.), när P.
1834 slöt sig till den
och bidrog till dess
teologiska
fördjupning. »Tracts for the
times» fingo nu en
grundligare och mera
utredande karaktär.
1836 började han utge
en engelsk övers, av
kyrkofäderna,
»Libra-ry of the fathers
of the holy catholic
church». Efter Newmans övergång till
romerska kyrkan 1845 blev P. rörelsens ledare.
P. skapade den senare formen av
anglokatoli-cism med dess konservativa, patristiskt
orienterade karaktär och med dess ivriga strävan
att förena alla »katolska» kyrkor. Som teolog
mera samlare än forskare, utövade han dock
genom sin oskrymtade fromhet stort
inflytande. Hans predikningar vittna om en av
patristisk lärdom och medeltidsmystik
befruktad ande. Oxfordrörelsen har i äldre
litteratur efter P. ofta kallats p u s e y i s m.
— Litt.: Biogr. av H. P. Liddon (4 bd, 1893
—97); Y. Brilioth, »The anglican revival»
(1925). HgPl.
Pushboll [po/-] (av eng. push, skjuta på,
stöta), bollspel. Bollen, av läder med
gummi-blåsa, är 1,5—1,8 m i diam, och väger omkr.
25 kg. Den skall av två lag sparkas el. stötas
över i motpartens mål. Spelarna äro stundom
beridna (hästar, åsnor). — P. bedrives mest
som skämt och uppvisningsnummer. Ä. S-n.
Pushkar [pojkä’], sjö i Främre Indien, 11
km v. om staden Ajmer, Rajputana,
brama-nistisk vallfartsort sedan 300-talet.
Betraktas som Indiens heligaste sjö och besökes årl.
(okt.—nov.) av omkr. 100,000 pilgrimer.
Pusjkin [po’Jkin], Aleksandr S e r g
e-jevitj, Rysslands nationalskald (1799—
1837), tillhörde en gammal, förr betydande
bojarsläkt och härstammade på mödernet från
»Peter den stores neger», en etiopisk prins,
som hamnat vid Peters hov. P. fick sin tids
ytliga, starkt franskbetonade adelsuppfostran,
supplerad med ivriga självstudier i faderns
rika, högst blandade franska bibliotek och en
av hans amma förmedlad bekantskap med rysk
folkdiktning. Redan som elev i det
högförnäma lyceet i Tsarskoje Selo, som gav honom
klena kunskaper men litterära impulser,
väckte P. uppmärksamhet genom visserligen
osjälvständiga men formellt framstående
dikter, oden i pseudoklassisk stil, erotiska
dikter efter Parny och Grécourt o. s. v.
Formellt anställd i utrikesdep., levde han
sedan ett stormigt dandyliv i Petersburg, mitt
ibland såväl dess jeunesse dorée som dess
politiska cirklar (ur vilka många av
dekabris-terna framgingo) och dess litterära kretsar.
Han strödde nu omkring sig dikter, som, till
stor del alltför moraliskt el. politiskt anstöt
-liga för att kunna publiceras, i avskrifter
väckte samtidens förtjusning genom sin
alltmer fulländade lätta elegans. Fullt slog han
igenom genom sin första större dikt, »Ruslan
och Ludmila», behandlande ett romantiskt
folksagomotiv med en godmodig och ironiskt
överlägsen 1700-talsfrivolitet; utan att alls
vara det nationella epos, som samtiden tog
dikten för, var den genom sin från tidigare rysk
schablon fria, djärva komposition, sin
fantasiflykt och sin musikaliska versbehandling
epokgörande i rysk poesi. Ett politiskt ode,
»Friheten», renderade P. — allvarligt hotad
med Sibirien — förvisning till statstjänst i
Sydryssland, en förvisning, som samtidigt med
att den räddade honom undan
Petersburgs-dagdriveriet och från inblandning i
dekabrist-äventyret, gav honom massor av nya intryck,
dels från olika tjänstgöringsplatser (bl. a. det
ännu halvt orientaliska Kisjinev), dels från
Kaukasus och Krim, som han på en resa med
den högt kultiverade generalsfamiljen
Rajev-skij besökte; dessa intryck omsatte han i en
rad dikter, främst »Fången i Kaukasus»
(1821) och »Källan i Bachtjisaraj» (1822);
dikterna med sina blaserade och demoniska
hjältar voro delvis påverkade av Byron, vars
orientaliska diktning P. just i dessa exotiska
miljöer gjorde bekantskap med, men ägde sitt stora
självständiga värde genom stilens musikaliska
mästerskap, naturskildringarnas prakt och de
magnifika bilderna av Kaukasus’ och Krims
egenartade människor och folkliv. Från
tjänstgöring i Odessa, där han kom i konflikt med
sin chef, greve Vorontsov — bl. a. för sin
kurtis av dennes fru, sedan modell för P:s
berömdaste kvinnogestalt, Tatjana i »Evgenij
One-gin» —, blev P., sedan man i ett privatbrev
från honom uppspårat några ateistiska
vändningar, satt under polisbevakning på sitt
fädernegods Michajlovskoje (guv. Pskov). Ivriga
litterära (bl. a. Shakespeare) och historiska
(Karamzin) studier där och nära beröring
med rysk natur och ryskt såväl
godsägar-som bondeliv inspirerade honom till ymnig
litterär alstring, framlagd och fortsatt, sedan
P. 1825 tagits till nåder av tsar Nikolaus.
Efter dekabristupproret fann denne det
opportunt att för sig vinna Rysslands främsta
intellektuella kraft. Han hedrade P. genom
att själv övertaga värvet som hans censor,
en censur, som, för det mesta utövad av den
ignorante polischefen Benkendorf, för P. blev
en olidlig black om foten. Främst i den
utomordentligt rika raden av dikter, stora och
små, som nu utkommo, står den 1822
begynta, 1825—32 publicerade versnovellen
»Évgenij Onegin» (sv. övers, av A. Tensen 1888;
omarb. uppl. 1918), en urspr. eftei Byrons »Don
Juan» planlagd men fullt självständigt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
