Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Påsktabeller—Påve
316
Påsktabeller, Påskterniin, se P å s k 3.
Påskupproret, se Irland, sp. 729.
Påskveckan, Den heliga, Den stilla
el. D y m m e 1 v e c k a n (se d. o.), i regel
veckan närmast före påsk, stundom dagarna
fr. o. m. onsdagen; i den katolska liturgien
hcbdomada major. I gamla svenska lagar
betyder paska vika veckan efter påsk. A. G-w.
Påskön (Isla de Pascua, Easter island, Rapa
Nui), 27° 6’ s. br., 109° 24’ v. Igd, en
isolerad östlig utpost av Polynesien i Stilla
havet. P. upptäcktes påskdagen 1722 av
holländaren Roggeveen. Formen är den
rätvinkliga triangelns, ytan 162 kvkm. Kusten,
sträck vis hög och klippig, saknar hamnar men
erbjuder flerstädes landningsplatser. P. är
h. o. h. vulkanisk (basalter, tuffer); över den
steniga, med strävt gräs och ormbunkar
bevuxna lavaplatån resa sig talrika slocknade
vulkaner (den högsta 530 m). Klimatet är
milt, blåsigt och fuktigt. Vegetationen är
fattig och enformig. Allmännast är gräset
Sporo-bolus elongatus. P. är sedan länge nästan
trädlös. Den högre faunan består av ett
dussin sjöfågelsarter.
Vid upptäckten hade P. en befolkning av
2,000—3,000 pers., som livnärde sig av fiske
och jordbruk (sockerrör, bananer, sötpotatis,
taro etc.). Folket är av dels melanesiskt, dels
polynesiskt ursprung. Det ägde en märklig
kultur, kännetecknad bl. a. av megalitiska
byggnadsverk, jättestoder av sten och vackra
träskulpturer. Enastående var den på
trätavlor inristade bildskriften; några tavlor ha
räddats till museer, men konsten att tolka
dem har gått förlorad. Krig mellan
familjer och klaner voro vanliga och
kannibalismen allmän. Redan vid Cooks
besök 1774 var kulturen på förfall, och sedan
pcir.aner 1862 bortfört en stor del av
befolk-iisagen i slaveri samt missionen 1864 tagit
sia början, var denna kulturs öde beseglat.
Av de gamla över ön spridda gräshyddorna
återstå nu blott stengrunderna, och de omkr.
300 inv. bo i kyrkbyn Hanga Roa på
västkusten. De äro starkt beroende av ett
engelskt-chilenskt bolag, som driver får- och
kreaturs-skötsel på ön. Sedan 1888 tillhör P. Chile.
P:s minnesmärken äro enastående. De
förnämsta äro de s. k. terrasserna och statyerna.
Terrasserna (ahu) äro omkr. 250 och uppförda
vid kusterna. De innehålla gravkamrar och
pryddes av väldiga stöder (moai), den största
10,3 m hög, huggna av den gulbruna tuffen på
vulkanen Rano Raraku. De föreställa huvud
och bål av en man och ha rests över avlidna.
Alla ha kullstörtats under inbördeskrigen, den
sista 1835. Vid berget, nedanför stenbrotten
(här många halvfärdiga statyer, den största
20 m lång), stå talrika statyer av något
annan typ, resta i samband med den årl.
återkommande festen till fågelgudens ära. Åt
honom var kratern Rano Kao, som bildar öns
sydspets, helgad. På dess mot havet vända
kam är klippan täckt med reliefer av en
män-niskofigur med fågelhuvud.
Påskökulturens historia har i allt
väsentligt klarlagts av det engelska forskarparet
Routledge 1914—15, och mysteriet kring
monumenten har skingrats. Teosofien
sysselsätter sig alltjämt med P., men dess
spekulationer sakna varje grund. I naturhistoriskt syfte
besöktes P. av C. Skottsbergs expedition 1917.
— Litt.: Mrs Scoresby Routledge, »The
my-stery of Easter Island» (1919; referat i Ymer
1921); C. Skottsberg, »Till Robinsonön och
världens ände» (1918) och »The natural history
of Juan Fernandez and Easter Island» (från
1920). C. S-g.
Påskören, dets. som påskpenningar (se d. o.).
Påslagning, en taljas fästande vid ett tåg,
en kätting el. annat föremål. Bilderna visa
olika slag av p.,
av vilka de i b—
d angivna kallas
»nackstek». I e
har för p. använts
en särskild stropp.
— »Slå på» en
kanon, oljefat el.
annat, som skall
om-bordtagas, är att
fästa tåg kring det
och i dessa hugga
taljor för att hissa
föremålet ombord,
ö-g.
Påssjuka (grek. paroMis [epidérnica]),
inflammation i öronspottkörteln, uppträder
vanl. som en epidemisk sjukdom och träffar i
regel yngre individer (5—30 år). P. har en
inkubationstid av omkr. 3 veckor, smittämnet
är ej känt. Sjukdomens överförande sker från
människa till människa, sannolikt via
saliv-avsöndringen. Säkerligen spelar det dagliga
husgerådet stor roll vid smittospridningen;
epidemier från kaserner o. a. ställen, där
ungdom sammanföres med gemensamt
hushåll, äro mycket vanliga. De akuta
symtomen äro feber och ansvällning av
öronspottkörteln och de därav betingade obehagen.
Febern når vanl. sitt max. efter 2—3 dagar
efter sjukdomens utbrott och är över inom
en vecka. Är så ej förhållandet, har någon
komplikation tillstött. Denna kan 1) dels (och
vanligast) bestå i en inflammation i
köns-körtlarna och är då relativt vanlig hos män
(ända till 30 % vid soldatepidemier), 2) dels i
symtom från nervsystemet, ss. meningit el.
hörselnedsättning. Prognosen är god; en förf,
anger 7 dödsfall på 58,331. Behandlingen är
sängläge (under febern), munvård och ev.
värme. Sjukdomen var känd redan av
Hippokra-tes genom en epidemi på ön Thasos;
epidemier omförmälas under medeltiden. Som
farsot har p. aldrig spelat någon roll. E. L-g.
Påssosjtjåkko, fjällmassiv med glaciärer i
Jukkasjärvi socken, Lappland (se karta vid
d. o.), 37 km s. s. v. om Abisko; 1,982 m ö. h.
Påstickning, jaktv. Då vid stövarjakt
hundarna efter tappt åter finna det färska
slaget och börja driva, sägas de sticka på
eller göra påstickning. (Lönnb.)
Påve (grek. pa’ppas, fader, lat. päpa) el.
Den helige fadern kallas Roms biskop
i sin egenskap av den rom.-kat. kyrkans
överhuvud. Enl. romersk åskådning fick Petrus
himmelrikets nycklar (Matt. 16: 16—19) och
blev sålunda Kristi ställföreträdare (»Kristi
ståthållare») med all makt inom kyrkan.
Detta primat övergick sedan till alla Petrus’
efterträdare som Roms biskopar. Åskådningen
fick på Vatikankonsiliet dogmatisk karaktär
och är kodifierad i Codex iuris canonici.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
