Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påvekors - Påveval - Päijänne - Päivälehti - Päivärinta, Pietari - Pälkäne - Päll - Pälsbin - Pälsdjursavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
På vekors—Pälsd jursavel
322
Påvekors, se Kors, sp. 1242 och bild 15.
Påveval. Under kyrkans äldre tid valdes
biskopen i Rom, liksom andra biskopar, av
prästerna oeh folket. Sedermera fingo
östgoternas konungar och därefter kejsarna i
Kon-stantinopel, vanl. genom exarken i Ravenna,
rätt att fastställa valet. Under 900-talet låg
p. i händerna på Roms adel, tills kejsar Otto I
förvärvade åt de tyska konungarna den
faktiska makten att utse kandidat. Genom
Nikolaus II :s påvevalsdekret 1059 överlämnades
valet åt kardinalerna. 1179 stadgades två
tredjedelars majoritet som nödvändig för val,
och 1274 infördes konklaven (se d. o.). Den
nyvalde påven förkunnar genast vilket namn
han vill bära, hyllas därefter av
kardinalkollegiet (se A d o r a t i o n) och utdelar från
Peterskyrkan välsignelsen. En av de
närmaste dagarna därefter äger hans kröning
med tiaran rum. Se vidare K o n k 1 a v och
där anförd litt. Hg Pl.
Pä’ijänne, en av finska sjöplatåns största
sjöar, bildar delvis gräns mellan Tavastehus
och S:t Mickels län; 1,112 kvkm, längd omkr.
120 km från n. till s., största bredd omkr. 23
km, största djup 93 m, medeldjup 17 m,
78 m ö. h. Karakteriseras av djuprännor och
vikar i berggrundens förhärskande n. v.—s. ö.
sprickriktning samt däremellan öar (tills. 331
kvkm) och grunda undervattensryggar. P.,
som är livligt trafikerad, begränsas i s. av
Salpausselkä och avrinner genom Kymmene
älv (se d. o. och kartan vid art. Finland)
till Finska viken.
Pä’ivälehti (Dagbladet), finskspråkig
tidning i Helsingfors, huvudorgan för det
ungfinska partiet, uppsattes 1889 och indrogs
1904 av censuren. Huvudred, var E. Erkko
(se d. o.).
Pä’ivärinta, P i e t a r i, finsk författare
(1827—1913). P. var son till en fattig
österbottnisk inhysing, besökte aldrig någon skola,
blev 1868 klockare och var led. av
bondeståndet vid flera
lantdagar. — Femtioårig
debuterade han med den
självbiografiska
berät-telsen»Elämäni»(1877;
»Mitt lif»,s.å.). Under
de följ, tjugu åren
utvecklade han en
livlig författarverksamhet, vars mest
betydande alster äro
berättelserna »Elämän
havainnoita» (1880—
84; »Bilder ur lifvet»,
1883—87). P:s verk
skildra med enkel realism händelser ur hans
och den österbottniska allmogens liv; de bäras
av en idealistisk, religiös och moralisk
världsåskådning och ha ofta ett folkuppfostrande
syfte. P. var den förste folklivsskildrande
allmogeförfattare, som spelade en betydande
roll i den finska litteraturen vid 1800-talets
slut. — Litt.: Ola Hansson, »Litterära
silhuetter», I (1885); I. Havu, »P. P.» (1921; på
finska). G-r C.
Pädkäne, socken i Tavastehus län, Finland;
237 kvkm, 4,449 inv. (1930), finsktalande. —
Vid P. kyrka blev finska armén under
gene
ralmajor C. G. Armfelt 6 okt. 1713 slagen av
ryssarna med 1,500 mans förlust. O.Brn; Wdt.
Päll (fsv. pæl el. pæll, från lat. pa’llium,
täcke, mantel), rektangelformad duk, vilken
förr ofta plägade uppbäras över ett brudpar
under vigselakten, brudpäll, antingen utan
stänger (se Bröllop, pl., första bilden) el.
med en stång i varje hörn. Bruket med
brudpäll, fornengelskt till ursprunget, fortlevde i
Sverige ännu på 1800-talet. Jfr Baldakin.
Pälsbin, zool., se B i f a m i 1 j e n, sp. 261.
Minkburar.
Pälsdjursavel. Alltsedan människans
tillblivelse har pälsverket spelat en mycket stor
roll i den mänskliga kulturen dels såsom
nyt-tighetsvara, dels såsom lyxvara. Denna
dubbelställning har gjort, att pälsverket blivit
en mycket eftersökt vara, vilket haft till
följd, att de pälsbärande djuren blivit
utsatta för en hänsynslös jakt. Detta i
förening med den mänskliga kulturens
framträngande till områden, där förut djuren
varit allenarådande, har under senare tid hotat
vissa pälsdjur med fullständig utrotning (som
ex. kunna nämnas sobeln, chinchillan,
silverräven, mården). Enda sättet att säkerställa det
mänskliga behovet av pälsverk från de nu
mest hotade arterna torde därför vara att
införliva dem med våra husdjur, och under de
senaste trettio åren ha också framgångsrika
försök gjorts i denna riktning.
Det djur, med vilket man haft de bästa
resultaten, är räven, huvudsaki. silver- och
blåräv. Silverräven är en färgvarietet av
rödräven, till färgen svart med vita
stickel-hår. B lå räven är en färgvarietet av
fjällräven och är till färgen blåaktigt grå. Den
moderna rävuppfödningen börjar med de
försök att uppföda silverräv, som på Prince
Edward island gjordes av kanadensaren sir
Charles Dalton på 1890-talet. Men även tid i sa re
hade lyckade försök gjorts i Europa. Från
Sverige äro försök med silver- oeh
korsrävs-uppfödning kända från 1830-talet, och några
år senare gjordes liknande försök i Livland.
Dessa försök upphörde emellertid efter några
år. Den kanadensiska uppfödningen
hemlighölls till att börja med, och först fram emot
1910 började de första avelsdjuren säljas till
utomstående för fabulösa summor. Under
världskriget avstannade rävuppfödningen men
tog ny fart efter fredsslutet.
Till Europa importerades de första
silverrävarna från Kanada till Norge 1913, oeh un-
XVI. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
