Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Rabener—Rabenius, N.
376
människans medfödda kärlek till dygden och
avsky för lasten, varvid dygden efter
renässansens etik identifierades med hederns krav
och lasten med dumhet och hyckleri, däremot
icke med köttets lust, som borde fritt
tillfredsställas, liksom andens kunskapsbegär.
Hans språkliga fantasi saknar gränser, men
den gör också hans verk svårtillgängligt för
moderna läsare utan lexikalisk kommentar.
Under klassicitetens tid var han
undanskjuten som barbarisk, men 1700-talets
upplys-ningsmän, främst Voltaire och Diderot, togo
R. till mönster för sin samtidssatir jämte
Swift, hans störste engelske lärjunge;
romantiken avgudade honom som urtyp för fritt
skapande geni, Balzac imiterade honom, och
i Anatole Frances abbé Coignard fick hans
mest berömda gestalt, Panurge, en sista
lysande avläggare. Även i Tyskland, där Luther
och Ulrich von Hutten äro hans närmaste
själsfränder, fick R. talrika lärjungar och
ef-terbildare, främst J. Fischart. I Sverige blev
han närmare känd först under 1800-talet, då
Almquist och C. A. Hagberg ägnade honom
var sin avh. (1838, resp. 1862). Sv. övers, av
R:s verk i urval 1902 av J. Mortensen. — R:s
porträtt återges på vidst. pl.
Litt.: Standarduppl. av R:s verk med biogr.
inl., glossar och textkritisk kommentar äro
utg. av Ch. Marty-Laveaux (6 bd, 1868—1903)
och A. Lefranc (1912 ff.), den senare ingående
i det 1903 gr. Rabelaissällskapets
publikationer (jfr Kj. Strömberg i Nord. Tidskr. 1915),
och av J. Plattard (i Collection G. Budé 1929).
Monogr. av bl. a. R. Millet (1892), A. Tilley
(1907) och J. Plattard (1928) samt av É.
Faguet i »Le seizième siècle» (1887) och O.
Le-vertin i »Fransk litteraturhistoria», I (1912).
Om R. och eftervärlden se J. Boulenger, »R.
å travers les åges» (1925), och L. Sainéan,
»L’influence et la réputation de R.» (1930).
Av specialstudier må nämnas A. Heulhard,
»R., ses voyages et son exil» (1891), A.
Lefranc, »Les navigations de Pantagruel» (1905)
och »Le visage de R.» (1926), samt E. Gilson,
»R. franciscain» (i Revue d’Histoire
Fran-ciscaine 1924). Kj. S-g.
Räbener, G o 111 i e b Wilhelm, tysk
satiriker (1714—71), uppbördsråd i Dresden, var
uppburen för sina väl skrivna prosasatirer,
mestadels tryckta i Bremer Beiträge (sedan
1744); de behandla medelklassens små
dårskaper och sedliga lyten. R:s »Sammlung
satirischer Schriften» utgavs i 4 bd 1751—
55. R:s flesta satirer översattes till
svenska 1762—67. Jfr E. Ingers i Samlaren 1902.
Räbenhorst, Got 11 o b L u d w i g, tysk
botanist (1806—81). Var först apotekare men
levde sedan 1840 som privatlärd först i
Dresden och från 1875 i Meissen. Han utgav
ensam el. i förening med talrika medarbetare
flera omfångsrika och delvis viktiga skrifter
och exsickatverk över kryptogamer. Nämnas
må »Deutschlands Kryptogamenflora» (2 bd,
1844—48; ny uppl., »Kryptogamenflora von
Deutschland, Oesterreich und der Schweiz»,
utg. av G. Winter med många medarbetare,
fr. o. m. 1881, ännu under utgivande), »Flora
europæa algarum» (1864—68), »Mycologia
eu-ropæa» (1869—72). 1852—79 utgav han
tidskriften Hedwigia. K. A.
Rabenius, svensk släkt, vars stamfader,
Ingel, var ryttare under hertig Karls livfana
1598. Ingels sonsons son kontraktsprosten
Ingel Larsson R. (1677—1739), som var
rysk krigsfånge 1709—22, var farfar till prof.
O. I. R. (d. 1772; se nedan). Dennes ene son,
Lars Georg R., adlades 1834 med bibehållande
av släktnamnet. Om honom och hans son O.
M. T. R. se nedan. Den sistnämndes son
Olof R. (f. 18 8 2 25/s) blev fil. lic. i Uppsala
1910 samt har varit litterär medarbetare i
Stockholms Dagblad 1907—24 och i
Stock-holms-Tidningen från 1926. Han har bl. a.
utgivit »Mörka gestalter och ljusa» (1931)
samt översatt arbeten av Fichte, Nietzsche,
Schleiermacher m. fl.
Rabenius, Lars Georg, rättslärd,
universitetslärare (1771—1846), son till O. I. R.;
se släktart. Blev student i Åbo 1783 och i
Uppsala 1788, fil. mag. där 1791, jur. utr.
kand. 1792 och jur.
lic. 1800. Han
promoverades till jur.
utr. dr 1810. R. blev
1792 docent i
juris-prudentia oeconomica,
1794 därjämte
akademikanslist samt 1807
jurisprudentiae
oeco-nomiae et
commercio-rum professor i
Uppsala. 1837 blev R.
emeritus. R. var 1811
—14 arbetande led.
av lagkommittén samt
förvärvade i denna egenskap och som
universitetslärare stort anseende och en
framstående ställning. Han upphöjdes i adligt stånd
1834. R. utgav »Lärobok i svenska
kameral-lagfarenheten» (2 dir, 1825; 2:a uppl. 1832),
»Lärobok i national-ekonomien» (1829) samt
»Lärobok i svenska kyrkolagfarenheten»
(1836).
Rabenius, Nils, präst, urkundsförfalskare
(1648—1717). FÖrut komminister i Munktorp,
blev R. 1690 hovpredikant och vann genom
sitt skämtlynne, varom till sen tid många
anekdoter varit gängse, i ganska hög grad
Karl XI :s bevågenhet. Han medföljde 1700—
01 Karl XII på hans fälttåg som pastor för
livdrabanterna men gjorde sig mest känd som
upptågsmakare i högkvarteret. Befordrad 1701
till kyrkoherde i Hedemora, verkade han där
till sin död, ofta under konflikter med
för-samlingsborna. R. ägde omfattande historiska
intressen och intar som samlare ett
ingalunda obemärkt rum. Hans iver och
fabulerings-förmåga förde honom emellertid in på
förfalskningarnas väg. Åtskilliga
urkundsfalsi-fikat, tillverkade av honom, ha i nyare tid
avslöjats. Sålunda är han författaren av flera
föregivna påvebullor, bl. a. en till 954
hänförd, som 1703 trycktes av C. Lundius och
tidigt misstänktes, av en Peder Svart
tillskriven, ofta åberopad biskopskrönika över
Västerås stift (jfr även uppsats av S. Bolin i
Personhist. Tidskr. 1931) jämte en rad
därmed sammanhängande aktstycken och av en
redaktion av Olaus Petris självbiogr. Stort
anlagd var R:s med tillhjälp av raderingar i
medeltidsbrev genomförda släktsvindel
(»Rab-besläkten»). Han har även förfalskat mynt.
I arbeten av J. G. Hallman förekomma åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
