Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rabe, Johan Julius - Rabe, Per Reinhold - Rabelais, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Rabe, P. R.—Rabelais
374
chen och var musikkritiker i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning 1918—27.
Sistnämnda år blev R. programchef hos a.-b.
Radiotjänst. Han har bl. a. utgivit en Bizetbiografi
(1925) och tills, m. G. Jeanson »Musiken
genom tiderna» (2 dir, 1927—31). R. har
framträtt som föreläsare i musikhistoriska
ämnen. T. N.
Rabe, Per Reinhold, bank- och
kommunalman (1858—1929), brorson till A. Chr. R.
Avlade hovrättsexamen i Uppsala 1883, blev
v. häradshövding 1886, var amanuens i
Ecklesiastikdep. 1886—88, sekr. i
bevillningsutskottet 1888—89 och i Stockholms stads
handels- och sjöfartsnämnd 1889—97 samt i
Riksgäldskontoret 1889—97. R. var kassadir.
i dåv. Industrikredit-a.-b. 1897—1907,
inträdde, då denna bank 1907 uppgick i
Skandinaviska kredit-a.-b., i styrelsen för denna
bank och blev tillika verkst. dir. vid dess
Stockholmskontor. Stadsfullmäktig 1901—11,
utarbetade R. ett förslag till genomgripande
omorganisation av Stockholms
kommunalförvaltning. Han var bl. a. led. av Sv.
stadsförbundets finansråd. O. Å.
Rabelais [rablä’], Frangois, fransk
författare (1494—1553), den franska
renässansens största och ursprungligaste litterära
gestalt, av sina landsmän ofta och gärna
jämförd med Shakespeare och Cervantes. Hans
växlande levnadslopp har först i senare tid
kunnat i detalj rekonstrueras. Han föddes i
Chinon (trol. 4 febr.), där fadern var advokat
och tidtals innehade officiella ämbeten. Om
hans ungdom är föga känt. 1520 var han
franciskanmunk men tilläts 1524 att övergå
till benediktinorden, där han fick mera
frihet att odla sina vetenskapliga intressen. Han
blev en fullständig polyhistor, studerade vid
olika univ. och stod i förbindelse med sin
tids lärdaste män n. om Alperna, bl. a.
Erasmus och Guillaume Budé. Som humanist
nöjde sig R. ej med en grundlig klassisk
bildning, omfattande även grekiska, utan slog
sig med samma iver på naturvetenskaperna.
1530 inskrevs han vid medicinska fakulteten
i Montpellier, där han efter snabbt avlagda
lärdomsprov föreläste över Hippokrates och
Galenos, verkställde dissektioner och inom
kort vann rykte som en av Frankrikes
förnämsta läkare. Sedan han 1532 vunnit
sjukhusanställning i Lyon, den dåtida franska
bokhandelns centrum, började han sin
litterära verksamhet. Denna bragte honom i
upprepade konflikter med Sorbonne och
påvestolen, vilka dock bilades genom två resor till
Rom (1534 och 1535), bekostade av en mäktig
beskyddare, biskopen av Paris, sedermera
kardinal Jean du Bellay, som gjort R. till
sin livläkare. Han delade f. ö. sin tid mellan
Lyon och Montpellier, där han 1537 utnämnts
till med. prof., återgick sedan till prästtjänst
för att, då det religiösa läget skärptes under
1540-talet, som kättare tvingas i landsflykt.
Han uppehöll sig först i Metz, därefter i Rom,
utövande läkarkallet, vann omsider
absolu-tion och framlevde sina sista år i Paris som
honorär kyrkoherde av Meudon.
Sitt litterära storverk, jättekrönikan om
Pantagruel, Gargantuas son, tyckes R. ha
begynt halvt på lek och som tidsfördriv på
lediga stunder. Uppslaget gavs av en
me
deltida folkbok, tillhörande den deklasserade
Arturcykeln: »Les grandes et inestimables
chroniques du grand Gargantua», som (1532)
utgavs anonymt av en Lyonboktryckare, med
vilken R. icke haft någon bevislig
förbindelse. R. skrev nu en fortsättning på denna
konstlösa men mustiga äventyrsroman, vars
exempellösa framgång han omvittnade i
företalet, och denna geniala fortsättning, »Les
horribles et epouvantables faits et prouesses
du très renommé Pantagruel, roi des
Dipso-des» (1532), blev, ehuru drabbad av Sorbonnes
onåd och uppsatt på Index, en om möjligt
ännu större bokhandelsframgång.
Uppmuntrad härav, tog R. itu med att omarbeta
folkboken om Gargantua efter sitt eget sinne,
och så tillkom verkets »första» del, »La vie
inestimable du grand Gargantua, père de
Pantagruel» (1534), vari han invävt minnen
från sina egna uppväxtår i Touraine. Den
tredje delen av »Pantagruel», som hela
sviten småningom kallades, offentliggjordes
först 1546 och utgör i många avseenden
verkets höjdpunkt med en av R. skapad figur,
Panurge, en Falstaff före Falstaff, till hjälte
och resonör. Att de religiösa stridsfrågorna
och uppfostringsproblemet här trätt i
bakgrunden för tidens brännande kvinno- och
äktenskapsdiskussion, framförd i samma
respektlösa form, hindrade icke det katolska
Sorbonne att utslunga sin bannstråle, och då
även hugenotterna sällade sig till förföljarna,
nödgades R. rymma fältet, helst som han nu
uppträtt under fullt utsatt namn (tidigare
hade han nödtorftigt dolt sig bakom ett
anagram, Alcofrybas Nasier). Fjärde delen
utkom 1553 (ett fragment redan 1548), den
femte och sista, fullb. av annan hand efter
utkast av R., postumt 1564. De bilda jämte
den närmast föreg. ett helt, skildrande en
pilgrimsfärd med många raster på vägen
genom den mänskliga dumhetens riken till
»den gudomliga buteljens orakel», vars
visdom avslöjas i ett enda ord: »Trinckl».
Verket bär som få andra i
världslitteraturen sin författares personliga signum. R.
är på en gång en typisk medeltidsmänniska
med otämda drifter och en fulländad
renässansman, en folklig realist och en grundlärd
humanist. Han är den franska litteraturens
störste — många mena ende — humorist i
vedertagen mening, blandande skämt och
allvar i samma mustiga brygd. Han känner
Homeros, Platon och Lukianos i original
såväl som de samtida italienska
modeförfattarna — från Pulci och Bojardo till
»maka-ronimästaren» Folengo — och har flitigt öst
ur dessa litterära källor, men han är
framför allt arvtagare till den outtömligt
uppfinningsrika esprit gaulois, det specifikt
franska skämtlynne, som förut blommat i
rävsagor och fabliåer. För sina ideal —
frihet och förnuft i forskning, religion,
uppfostran och allmän levnadsföring gentemot
skumögt pedanteri, steril skolastik,
livsfient-lig askes och allsköns
personlighetsförkvävande regeltvång — kämpar han icke blott
med satirens vapen; han förmår därtill i
lockande färger framställa det Utopia han
drömmer om för alla goda »pantagruelister»:
klostret Thélème, vars enda regel lyder: »Gör
vad du vill!» Han trodde på den naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
