Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet - Strålarnas egenskaper - Radioaktiva omvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Radioaktivitet
394
och negativt laddade gasioner, som emellertid
dragas mot varandra, så att delvis
återförening äger rum. Vid konstant bestrålning
uppväckas ständigt nya ioner, varför ett
jämviktstillstånd snart inträder, då antalet
gasioner, som försvinner genom återförening, är
lika stort som det, som nybildas av strålarna.
Om ett radioaktivt preparat placeras på en
av två, några cm från varandra ställda
kon-densatorplattor, den ena förbunden med jord,
den andra med ett elektroskop (eller
elektro-meter), och detta laddas, t. ex. positivt,
komma de av strålarna uppväckta negativa
ioner-na att vandra mot elektroskopets platta, de
positiva mot den jordade, och en del ioner
uppnå plattorna, innan de återförenas. En
svag elektrisk ström uppstår, och
elektrosko-pet urladdas småningom. Ju starkare
spänningen är mellan plattorna, desto hastigare
röra sig ionerna
och desto flera
hinna fram, innan
återförening sker.
Bild 2 visar hur
strömmen ökar
med tilltagande
spänning, först
proportionellt med
spänningen, sedan
mindre, tills s. k. mättningsström är
uppnådd, vilket inträffar, när spänningen är
så stor, att alla uppväckta ioner uppnå
plattorna. Strömmen är då proportionell med
antalet i gasen uppväckta ioner, som i sin tur
beror på strålningens intensitet. Då denna
står i bestämd proportion till mängden av
ifrågavarande ämne, ge ionisationsmätningar
även relativa mått därpå. Vid svaga preparat
mätes helst a-strålarnas ionisation, vid starka
y-strålarnas. Dessas ionisation härrör från av
dem uppväckta sekundära strålar (se lon
i-s a t i o n, sp. 701). För jämförande mätningar
har en radiumstandard iordningställts
(se R a d i u m).
För strålningsmätningar nyttjas även
strålarnas verkan på den fotografiska plåten,
särskilt för att påvisa strålbanor, samt deras
förmåga att hos vissa kroppar uppväcka
fluor escens (se L u m i ne s c e n s).
Särskilt vackert lyser mineralet zinkblände
(zink-sulfid) för a-strålar. Med en blandning av
zinksulfid och en aning radiumsalt
bestry-kas ofta visare och siffror på klockor eller
dylikt för att göra dem lysande i mörkret.
Betraktas sådant ljus genom lupp el. svagt
förstorande mikroskop, synes ljuset ej
kontinuerligt utan bestående av ett stort antal
ljusblixtar, scintillationer, som
komma och försvinna med stor hastighet. —
Starka radiumpreparat äro självlysande.
Ex. på kemiska verkningar av strålarna
äro: ozon bildas kring starka preparat,
vatten sönderdelas i väte och syre, vilket kan
föranleda explosion i instängda radiumpreparat,
klorväte sönderdelas i klor och väte. Papper
färgas brunt och förkolnar, glas brunt eller
violett, stensalt och mineral få
karakteristiska färger. — Om strålarnas värmeverkan
se sp. 400 ff., och om fysiologiska verkningar
se Radiumbehandling.
Radioaktiva omvandlingar. D o r n påvisade
först, att om ett radiumsalt, helst i lösning,
förvaras i slutet kärl, luften i kärlet blir
aktiv. överföres luften i ett annat kärl, verkar
den fortfarande som radium, den
åstadkommer fluorescens, den urladdar ett elektroskop.
Med tiden försvinner emellertid denna
verkan. Ny inaktiv luft, som föres in över saltet
i kärlet, är först ej aktiv men blir det åter
mer och mer, tills den slutligen har samma
aktivitet som den förra. Detta, som synes
utgå från radium och meddela sig till luften
i närheten, kallade man emanation.
Närmare undersökningar ha visat, att
aktiviteten hos den avskilda luften avtar efter en
bestämd lag, så att den alltid minskas till
hälften på 3,825 dagar, efter dubbla denna tid
är den Vt av den ursprungliga, efter tredubbla
tiden 1/8 o. s. v. Aktiviteten avtar efter en
exponentiallag, som matematiskt uttryckes
så, att intensiteten I = där Io betecknar
begynnelseintensiteten, e är basen i det
naturliga logaritmsystemet, t tiden och A en
konstant. Grafiskt framställes detta medelst
Bild 3.
kurva II på bild 3, där abskissan uttrycker
tiden i dagar och ordinatan aktiviteten.
Mätes aktiviteten hos den nytillförda luften,
växer den på motsv. sätt (kurva I), så att
summan av de båda aktiviteterna är konstant.
I en lösning av ett uransalt kan en aktiv
substans kemiskt avskiljas, kallad uran X,
som utsänder ^-strålar, vilkas intensitet avtar
med tiden, samtidigt med att det
ursprungliga uranet, som förlorat motsvarande
^-strål-ningsförmåga, småningom återvinner
densamma. a-strålar utsänder uranet hela tiden.
Tidigt framkastade makarna Curie tanken
på att de radioaktiva ämnenas atomer voro
underkastade någon egendomlig förvandling,
men det var först engelsmännen R u t h e
r-ford och Soddy (se dessa ord), som 1902
klart framkommo med
transformations-eller desintegrationsteorien.
Denna innebär, att varje slag av aktivitet är
bundet vid ett särskilt slag av atomer. De
radioaktiva atomerna äro underkastade en verklig
atomförvandling, transformation; på
tidsenheten sönderfaller en för varje ämne bestämd
bråkdel av de förhandenvarande atomerna,
varvid delar av atomen, alltså verkliga
atomfragment, utstötas i form av a- eller
^-partiklar. Resten av atomen bildar då en atom
av ett annat ämne med helt andra
egenskaper än det ursprungliga. Är omvandlingen
förenad med utsändande av en a-partikel,
ändras även atomvikten med 4 enheter.
Trans-formationen brukar åskådliggöras på följ, sätt:
Bild 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
