Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioaktiva mineral - Radioaktiva omvandlingar - Radioaktivitet - Strålarnas egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Radioaktiva omvandlingar—Radioaktivitet
391
därigenom, att värme letts mot ytan, där
temp. varit konstant, och att ingen inre
värmekälla förefanns, som kunde uppväga
värmeförlusten utåt. Det på så sätt erhållna
resultatet var 20—40 mill. år. Ådagaläggandet
i början av 1900-talet, att radioaktiva
ämnen ha allmän utbredning i jordskorpan,
visade, att det likvisst fanns en sä stor, förut
oanad värmekälla i jorden, näml, de
radioaktiva processerna, att förutsättningarna för
lord Kelvins beräkning blevo väsentligt
felaktiga. Jordens avsvalning måste ha gått
ofantligt mycket långsammare, än vad han
antagit. Det har t. o. m. ifrågasatts
huruvida jorden verkligen kan förmodas ha
kontinuerligt avkylts. Det förefaller, som om man
måste anse, att mera värme genom
radioaktiviteten alstras i jorden, än som nu bortgår
genom långsam ledning till jordytan och
utstrålning. En del forskare halla före, att de
vulkaniska fenomenen ha sin orsak i det
radioaktiva värmet, som de antaga upphetta
djupare skikt i jordskorpan till smältning
(C. E. Dutton 1906, J. Joly 1926 m. fl.).
Litt.: A. Knopf, Ch. Schuchert, A. F.
Kova-rik, A. Holmes och E. W. Brown, »The age
of the earth» (Bulletin of the National
Research Council, n:r 80, Washington 1931); A.
Hamberg, »Die radioaktiven Substanzen und
die geologisehe Forschung» (Geol. Fören :s
Förhandi., bd 36, 1914); H. Hedström, »Om
vårt lands uran- (och radium-) haltiga
bergarter och mineral» (Sveriges Geol.
Undersökning, ser. C, n:r 315, 1923). N. Zn.
Radioaktiva omvandlingar, se
Radioaktivitet, sp. 393 ff.
Radioaktivitet, egenskapen hos de
radioaktiva ämnena att spontant
sönderfalla under frigörande av energi i form av
strålar, som i större el. mindre grad tränga
genom materien. Ledd av Röntgens upptäckt,
att genomträngande strålar utsändas från de
ställen i ett urladdningsrör, som fluorescera
under påverkan av katodstrålar (se E 1 e
k-triska urladdningar, sp. 622),
undersökte A. H. Becquerel (se d. o.) sådana
uransalter, som av solljus bringas till
fluo-rescens (se L u m i n e s c e n s). Han fann, att
de utsände strålar, s. k.
becquerelstrå-1 a r, som trängde genom papper och tunna
metallskikt och påverkade en fotografisk plåt.
Fortsatta undersökningar visade emellertid,
att strålarna icke stodo i samband med
fluo-rescensfenomenet utan med närvaron av
ämnet uran, som i alla former utsänder
genomträngande strålar i proportion till sin mängd.
Oberoende av varandra påvisade M. C u r i e
(se d. o.) och tysken G. C. Schmidt, att
grundämnet t o r i u m ensamt bland övriga
kända ämnen hade liknande
strålningsför-måga. Senare har visats, att även kalium
och rubidium avge en svag strålning, i
intensitet endast 1/iooo av urans. Dessutom fann
fru Curie, att uranmineralet pechblände var
betydligt starkare aktivt, än som svarade mot
den ingående mängden uran. Vid analys av
mineralet funno P. och M. Curie, att
aktiviteten var bunden vid ämnena barium och
vismut. De dessa åtföljande aktiva ämnena
kallades radium (se d. o.) och p o 1 o n i u m
(se nedan, sp. 397). — Hittills har forskningen
påvisat ett 40-tal radioaktiva ämnen.
392
Strålarnas egenskaper. Strålarna från dø
radioaktiva ämnena äro av tre slag, a-(alfa),
/(-(beta) och y-(gamma)strålar. Bild 1 är en
schematisk framställning av strålarnas banor,
då ett
radiumpreparat placeras i
fördjupningen av
blyklossen R och
ett starkt
magnetiskt fält riktas
vinkelrätt in mot
papperets plan,
a-strålarna böjas då
svagt åt vänster,
^-strålarna starkt
åt höger, medan
y-strålarna ej
påverkas av
magnetfältet. Genom
bestämning av
riktningen och
storleken av strålarnas
avböjning enl.
samma grunder som
för katodstrålar (se Elektriska
urladdningar, sp. 623), genom
absorptions-mätningar och övriga synnerligen ingående
undersökningar, särskilt av Rutherford och
hans medarbetare, har följ, fastställts:
a-strålarna utgöras av med två
positiva elementarkvanta laddade heliumatomer
(massa 4), s. k. a-partiklar, som utkastas
från det radioaktiva ämnet med enorm
hastighet, för olika ämnen varierande mellan
1,4. 10® och 2,1. 10® cm/sek., d. v. s. 1j15—^22 av
ljusets hastighet.
/i - s trål a r n a bestå liksom
katodstrå-larna av en ström av negativt laddade
elektroner (se d. o.), vilkas massa är Vmo av
väteatomens. Hastigheten kan i vissa fall närma
sig ljusets.
y-strålarna medföra ingen laddning.
De äro liksom ljus (se d. o., sp. 83) och
röntgenstrålar av elektromagnetisk vågnatur,
ehuru med kortare våglängder än dessa.
Till följd av sin relativt stora massa
absorberas a-strålarna lätt av materien, t. ex. av
ett vanligt skrivpapper eller 0,1 mm
aluminium eller några cm luft, /(-strålarna
absorberas fullständigt först av 10 mm aluminium
eller 2 mm bly; det finns y-strålar, som tränga
genom 10 cm bly.
Vid strålarnas gång genom materia
uppväcka de ofta sekundära strålar,
a-strålarna alstra långsamma elektronstrålar,
5-strålar. Både a- och /(-strålar kunna ge
upphov till sekundära y-strålar och y-strålar
till sekundära /(-strålar.
De olika strålslagen medföra stora
mängder energi och åstadkomma en hel del
verkningar. Som a-partikelns massa är 7,000 ggr
så stor som /(-partikelns, verkar den
betydligt kraftigare, även om hastigheten är
mindre, a-, (i- och y-strålarnas verkan
förhåller sig ung. som talen 10,000 : 100: 1.
För mätning av strålarna begagnas
förnämligast deras förmåga att göra den gas de gå
igenom ledande för elektricitet, att framkalla
ionisation. Strålarna utstöta näml,
elektroner ur gasens molekyler, som då laddas positivt,
vid dessa och vid elektronerna fästa sig
oladdade gasmolekyler. Så uppstå i gasen positivt
Bild 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
