Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En modulerad våg kan uppfattas som
uppkommen genom interferens mellan bärvågen
och två andra vågor, av vilka den enas
frekvens är större och den andras mindre än
bärvågens. Skillnaden mellan de båda
sidovågornas frekvens är lika med
moduleringsfrekvensen. Finnes ett större antal sådana
(vid sändning av tal, musik m. m.), får man
på vardera sidan om bärvågen ett utsträckt
sidoband. Om selektiviteten uppdrives så
högt, att sidobandens bortre delar skäras bort,
försvinna därmed de högsta tonerna, och
ljudkvaliteten blir dålig. Speciella kopplingar
med s. k. bandfilter ha på senare tiden
utvecklats för att få en över bägge
sidobanden nästan konstant känslighet, som faller
snabbt utanför sidobanden. Härigenom
förenas selektivitet och ljudkvalitet i möjligaste
mån. Ett konstgrepp för att få effektiv
högfrekvensförstärkning nyttjas i
superheterodynen, i vilken den inkommande vågen
interfererar med en lokalsvängning.
Svävningarna ge efter likriktning en lägre ehuru
ännu ohörbar frekvens, som lättare kan
effektivt förstärkas än den ursprungliga vågen.
Mellanfrekvensen tillföres en andra detektor
samt lågfrekvensförstärkare.
Rörmottagarna voro förr batteridrivna men
anslutas nu vanl. till belysningsnätet, varvid
filterkretsar insättas för att hindra
störningar att inkomma från nätet. Vid
växelströmsmottagare nyttjas ett likriktarrör för
anod- och gallerspänningar, medan
glödströmmen kan fås genom nedtransformering av
nätströmmen, om speciella
växelströmsrör användas. För glödkatoden användes i
mottagarrör numera ej ren volframtråd; lägre
temp. och därför lägre glödströmseffekt
räcka till för toriumhaltiga volframtrådar,
medan de med oxider av alkaliska jordmetaller,
särskilt barium, belagda oxidkatoderna
efter lämplig behandling, formering,
utsända elektroner redan vid svag rödglödning.
Sedan Feddersen (1858) experimentellt
bekräftat Henrys (1842) hypotes och W.
Thomsons (1853) teori om den elektriska
gnisturladdningens oscillatoriska natur, dröjde det
till 1887, innan H. Hertz lyckades
experimentellt påvisa strålning från
svängningskretsen och dess fullkomliga analogi (enl.
Maxwells teori 1864) med ljuset. Våglängden
var först 8 m, senare 65 cm, räckvidden på
grund av okänslig mottagare blott något
tiotal m. William Crookes förutspådde i ett
föredrag 1892 den revolution de Hertzska
vågorna skulle åstadkomma i
kommunikationstekniken, och G. Marconi var (1895)
den förste, som införde Hertz’ generator där;
han kopplade dess ena pol med en vertikal
antenn, förband den andra med jorden och
använde som mottagare (liksom Popoff vid
registrering av avlägsna åskslag) Branlys
känsliga kohärer i förbindelse med en likadan
antenn. Lodge påpekade, att sändare och
mottagare borde vara stämda till samma
naturliga periodtal. En ytterligare fordran att
uppfylla var, att de elektriska svängningarna
i antennen efter varje gnistöverslag icke
skulle dämpas för hastigt. M. Wien (1906)
löste detta problem genom att koppla ett
utomordentligt kort gnistgap med snabbt
dämpad gnista (Löschfunken) i en särskild
svängningskrets induktivt till antennen,
vilken svängde fritt, sedan gnistan
slocknat, och därför ej dämpades genom gnistans
motstånd. Vid systemets utarbetande inlade
svensken Rendahl stora förtjänster. Dessa
olika gnistsändare (Marconi, Braun,
Slaby-Arco, Wien) voro, ehuru otillfredsställande,
allenarådande, ända tills Poulsen (1903)
i en omkonstruktion av Duddells »sjungande
ljusbåge» fann en generator för
kontinuerliga svängningar. Först härigenom kunde
avstämningen göras fullt effektiv. Genom
roterande gnistgap lyckades man även få
gnistsändare att ge nästan kontinuerliga
urladdningar (timed spark); även kröntes omsider
med framgång försöken att generera
»radiofrekvent» ström i stora effektbelopp genom
roterande maskiner, högfrekvensalternatorer
(Fessenden 1908, 2,5 kw, 75,000 per.,
Alexandersson 1909, 2 kw, 100,000 per., Goldschmidt
1907, 10,000 per., Latour-Béthenod). Omkring
år 1920 byggdes dylika alternatorer med
periodtal omkr. 20,000 i effektbelopp upp till
250 kw. Den enkla vertikala antennen
ersattes av en mängd andra typer, efter sitt
utseende kallade T-, L-,
paraplyantenner m. m. — Samtidigt hade
mottagningstekniken gjort ytterligt små
framsteg. Kohärern, som var ett relä, d. v. s. en
känslig utlösare av en lokal strömkälla,
ersattes (1902) på grund av sin nyckfullhet med
den magnetiska detektorn och
kristalldetektorn, i vilka ingen annan
energi tillföres indikatorinstrumentet än den
från sändaren mottagna. Detta tvang att
utbyta den från linjetelegrafien övertagna
skrivmottagningen med morseapparat mot
hörselmottagning med telefon, varigenom även örats
förmåga att skilja önskvärda ljud (signaler)
från icke önskvärda (atmosfäriska störningar,
»X’s») utökade känsligheten och därmed
räckvidden. Trots att förstärkare av olika slag
med lokal strömkälla kommo till användning
och de för hörselmottagning av kontinuerliga
vågor nödvändiga specialanordningarna (t. ex.
Fessendens heterodynmottagning) samtidigt
höjde detektorns känslighet, medgav r. ännu
1912 och trots en höjning av sändarens effekt
till 100 kw och mer icke för kommersiellt
bruk nödvändig säkerhet över större avstånd
än omkr. 800 km om dagen och 1,500 km
om natten. Marconis berömda telegrafiförsök
över Atlanten 12 dec. 1901 förblev i tio år
ett kuriosum; r:s betydelse för säkerheten till
sjöss och för förbindelser mellan för
trådförbindelser otillgängliga orter var dock redan
då oskattbar. Först 1913 kom den stora
revolution i mottagningstekniken, som gjorde
r. till en faktor i den interkontinentala
samfärdseln. Sedan röntgentekniken fört till
industriell framställning av praktiskt taget
fullständigt lufttomma urladdningsrör, blev
det av Ruhmer och Pieper 1904 för
sändningsändamål och av De Forest 1907 för
mottagningsändamål patenterade treelektrodröret
tillräckligt driftsäkert för användning i
praktiken. I r. infördes det genom Meissner och
Armstrong (1913) för förstärkning,
likriktning och alstring av hjälpsvängningar samt
därjämte för svängningsalstring i sändare för
fältbruk, vilka alla användningar i
utomordentlig skala togos i bruk under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
