Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
Radioteknik
414
»Röret» gav ej blott det av r. för
telefoni-bruk länge sökta reläet för förstärkning av
de svaga mikrofonströmmarna till den styrka,
som erfordrades för att modulera en
Poulsen-sändare av sådan effekt, att dess räckvidd
motsvarade praktiska krav, det gav också
med enkla medel samma fördel på
mottagarsidan och möjliggjorde därigenom
radiotele-foni el. radiofoni över stora distanser,
allmänt utbyte av
väderleksunderrät-telser och rundradio (se d. o.; eng.
broadcasting) utöver närzonen och med
högtalare. Mottagarnas starkt stegrade
känslighet möjliggjorde användningen av
ramantenn, en spole med relativt få varv och
stor lindningsyta, i vilken högfrekvent ström
induceras av radiovågornas magnetiska fält.
Denna antenn är oftast störningsfriare än
vanliga vertikalantenner. Den har en viss
riktverkan och är på den grund användbar
vid radiopejling (se d. o.). Elektronrörets
effekt har sedan 1923, då ännu omkr. 1 kw
var max., snabbt ökats; inom radiofonien är
det ensam härskare med effektbelopp på max.
100 kw i ett enda rör, men även inom övrig r.
synes det undantränga de gamla
generatorerna på 100-tals kw (max. 1931 ett rör för
500 kw för den engelska storstationen Rugby).
Ljusbågsändarens och alternatorns svaghet
i konkurrensen med röret bottnar i att de
förra icke kunnat konstrueras driftsäkra för
mindre våglängd än omkr. 3,000 m, under det
att det senare, liksom gnistsändaren, är
praktiskt användbart över hela våglängdsskalan.
Man ansåg länge, att endast långa vågor
voro användbara för radioförbindelser
världsdelarna emellan, emedan de kortare mycket
snabbare dämpades ut nära sändaren.
Världskriget och de fem åren närmast efter dess
slut sågo därför uppkomsten av en mångfald
starkare och starkare stationer på våglängder
över 12,000 m, kulminerande i
Ijusbågsstatio-nen i Malabar om 3,200 kw,
Bordeauxstatio-nen om 1,000 kw och 23,450 m våglängd, den
brittiska Imperial chain för förbindelser
mellan England och dess dominions och kolonier.
Trots dessa enorma effekter och användningen
av ytterligt känsliga rörförstärkare och
eli-mineringsanordningar för atmosfäriska
störningar visade det sig, att den säkra
räckvidden dygnet och året om ändå icke
översteg 6,000 km. Ä andra sidan upptäcktes,
framför allt av radioamatörer (t. ex. Léon
Deloy, 8 AB, i Nizza, som fr. o. m. 28 nov.
1923 kunde telegrafiskt korrespondera på
109 m våglängd med F. H. Schnell, 1 MO, i
Hartford, Conn., och därunder hördes ända
till staten Washington), att signaler på
våglängder av den storleksordning Marconi
använde vid sina första avgörande försök
1896 (omkr. 100 m) och med ung. samma
effektbelopp ofta hördes på enorma
distanser redan med enkla rörmottagare. Dylik
freak reception var visserligen känd
redan på kristallmottagarnas tid, men det
visade sig snart, att om man minskade
våglängden till 50 m och därunder och
ökade effekten till ett 10-tal kw, i all
synnerhet om samtidigt sådana
antennkombinationer användes, att strålningen
koncentrerades (riktad strålning, beam system) på
mottagaren, långt säkrare mottagning under
normala omständigheter över hela jordklotet
stod att ernå än med jättestationerna. Dessa
stå numera huvudsaki. som reserv för de
»onormala» tider (magnetiska störningar), då
»kortvågen» plötsligt blir alldeles ohörbar el.
genom starka styrkevariationer (fading)
oduglig; märkligt nog är långvågen då fullt
drift-säker. Kortvågens överlägsenhet visar sig
även i dess okänslighet för atmosfäriska
stör-ningsljud, oerhörda förstärkningsgrader kunna
användas och telegraferingshastigheten genom
automatisk sändning och mottagning (jfr
Telegraf) under gynnsamma
omständigheter uppdrivas ända till 300—400 ord per
minut (mot omkr. 70 på långvåg);
härigenom medger den även radioöverföring av
bilder (bildradio), television på stora avstånd
och vissa system för hemlighållande, ej blott
av telegrafi utan även av telefoni (t. ex.
frekvensomkastning, varigenom höga toner
utbytas mot låga och vice versa under själva
överföringen). Det anses, att våglängder
under 8 m ej gå längre än till sändarens
synrand; de användas därför vid radiofoni
mellan öar, där kabelnedläggning skulle bli för
dyr, och, försöksvis, för lokal rundradio.
Den yttre r. bygger i första rummet på att
den elektriska fältstyrka, som »driver»
mot-tagningsantennen, är proportionell mot
kvadratroten ur sändarens antenneffekt och till
en början omvänt proportionell mot
avståndet från sändaren. Dålig elektrisk
ledningsförmåga liksom ojämnheter i marken göra
avtagandet snabbare, och detta i högre grad,
ju kortare våglängden är. På avstånd så
stora, att jordens klotform är tydlig, går
strålningen till övervägande del tangentiellt
ut i rymden; för att förklara Marconis
At-lantradiotelegrafi hänvisade K e n ne 11 y
(1902) till det av jordmagnetikerna antagna
ledande skiktet på stor höjd i atmosfären
(i detta sammanhang kallat
»heavisideskik-tet», emedan Heaviside ansågs först ha
hänvisat till detsamma), som hindrade
radiovågorna att rätlinigt sprida sig i rymden och
i stället reflekterade dem tillbaka mot
jorden. Watsons matematiska genomarbetning
(1919) av denna hypotes gav
överensstämmelse med Austins (1912) empiriska formel
för samband mellan våglängd och
sändnings-distans över hav, t. ex. att dämpningen
skulle vara omvänt proportionell mot
kvadratroten ur våglängden, en sats, som var
ledande vid våglängdsval för
världsstatio-nerna fram till 1923, då de korta vågorna
tvungo till närmare granskning av
radiovågornas passage i en ledande atmosfär
(Ecc-les’ ionic refraction, 1912).
Huvudresultatet var, att långa vågor mer el. mindre
fullständigt reflekteras, under det att korta
vågor successivt brytas under jämförelsevis
svag absorption, vilken senare vid våglängd
av 30 m och därunder är nästan omärklig.
Dessa vågor kunna därför märkas t. o. m.
efter passage flera ggr runt jorden
(radioekon med tidsskillnad omkr. */7 sek.).
Studium av dessa ekon har fört till upptäckten
av andra med tidsskillnader av
storleksordningen 1/iooo sek., alltså för örat omärkliga,
vilka tillåtit fastställandet av ständigt
ledande skikt i atmosfären på omkr. 100 och
230 km höjd, tillfälliga sådana utanför denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
