Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioteknik - Radiotelegraf, Radiotelegrafi - Radioterapi - Radiotjänst a.-b. - Radiotorium - Radisjtjev, Aleksandr Nikolajevitj - Radium - Radiumbehandling, Radiumterapi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Radiotelegraf—Radiumbehandling
415
på 1,500 km och måhända långt ute i
världsrymden. R. har sålunda även på detta sätt
blivit ett av meteorologiens viktigaste
hjälpmedel. — Litt.: J. G. Holmström, »Handbok
i radiotelegrafi och radiotelefoni» (1915; 2:a
uppl. 1926); K. W. Wagner, »Die
wissenschaft-lichen Grundlagen des Rundfunkempfangs»
(1927); J. H. Morecroft, »Principles of radio
Communications» (2:a uppl. 1929). B.R.; Sv.Br.
Radiotelegräf, Radiotelegrafi, se
Radioteknik, sp. 405 och 409.
Radioterapi (av lat. ra’dius, stråle, och
terapi), se Radium behandling och
Röntgenbehandling.
Radiotjänst, a.-b., gr. 1924 med ändamål att
idka rundradiorörelse m. m. Aktiekap. 180,000
kr. Av influtna radiolicensavgifter äger R.
uppbära högst Va (1930 1,530,000 kr.). För
programkostnader utbetalades 1930 1,017,000
kr. samt för administrationen och de olika
stationerna 511,000 kr. Se vidare Rundradio.
Radiotorium, se Radioaktivitet, sp. 398.
Radi’sjtjev [af], Aleksandr N i k o 1
a-jevitj, rysk ämbetsman, författare (1749—
1802). Utgav 1790 »Putesjestvie iz
Peter-burga v Moskvu» (Resa från Petersburg till
Moskva), en svidande kritik av livegenskapen
och dåtidens ryska förhållanden, vilken väckte
ett oerhört uppseende och ådrog författaren
dödsstraff, mildrat till förvisning till
Sibirien. Boken utkom ånyo i Ryssland 1905 (ty.
övers. 1922). R. frigavs 1796, utarbetade 1801
ett förslag till reform av lagstiftningen,
hotades med ny förvisning och begick självmord.
Rädium, Ra (av lat. ra’dius, stråle),
radioaktivt grundämne, upptäcktes 1898 av Pierre
och Marie Curie samt H. Bémont i pechblände
(se d. o.) från Joachimsthal i Böhmen. R.
står i kemiskt avseende nära barium och
åtföljer vid bearbetning av materialet detta
ämne. Salterna äro något mindre lösliga,
sulfatet mycket svårlösligt. Genom fraktionerad
kristallisation kunna klorider el. bromider
av r. skiljas från motsv. bariumsalter, varvid
mängden r. mätes genom av strålningen
uppväckt mättningsström (se Radioaktivitet,
sp. 393). Vid bearbetning av 1 ton pechblände
erhålles omkr. 0,1 g radium. Framställningen
blir därför mycket dyrbar. Priset före
världskriget var 400—500 kr. per mg
radiumelement, 1932 omkr. 200 kr. Försök i Sverige att
framställa r. ur en i alunskiffer förekommande
kolart, k o 1 m, från Västergötland ha ej visat
sig lönande. Kolmen innehöll omkr. 1,5 mg
r. per ton. Numera framställes r. egentligen
i Belgien av bolaget Radium Beige, Bryssel;
råmaterialet är uranrika mineral i Belgiska
Kongo. Se vidare Radioaktiva
mineral. Omkr. 650 g radiumelement ha intill
1932 framställts, därav omkr. 250 g i Amerika
ur carnotit, 300 i Belgien och 50 i Böhmen. I
Sverige finnas 10 g radium, som nyttjas för
medicinskt ändamål. R. är tvåvärdigt och
tillhör de alkaliska jordarternas grupp; atomvikt
226,o. Den rena metallen framställdes 1910 av
fru Curie och Debierne, den är silverglänsande,
angripes genast i luften och sönderdelar
vatten. Radiumsalter färga bunsenlågan
karminröd och ge ett karakteristiskt spektrum.
Ett radiumpreparat innehåller i regel icke
blott r. utan även omvandlingsprodukter av
r. (se Radioaktivitet). Som
utgångs
416
punkt för mätningar med y-strålar
iordningställde fru Curie 1911 den s. k.
radiumslan-darden, som i ett fint glasrör innehåller 22
mg ren radiumklorid. Bestämning av mycket
små mängder r. sker ofta genom uppmätning
av den emanation r. ger upphov till. E. R-dt.
Radiumbehandling, Radium terapi, med.,
sammanfattande namn för behandlingen med
radioaktiva ämnen. R a d i u m-, m e
soto r i u m-, torium- och a k t i n i u m f ö
r-en i n garna samt deras
sönderfallsproduk-ter äro de, som hittills fått praktisk
användning i medicinens tjänst. 1901, tre år efter
upptäckten av radium, blev dess
betydelsefulla fysiologiska verkan bekant. Henry
Becquerel bar under åtskilliga timmar
ett glasrör med radiumsalt i sin västficka och
iakttog efter två veckor en rodnad av huden
med ytlig sårbildning. Han satte denna
sårbildning i samband med radiumpreparatet och
meddelade detta åt Pierre Curie, som
gjorde ett liknande försök på sig själv med
samma effekt. Denna verkan av radium på
huden meddelades läkaren D a n 1 o s, och
därmed var fröet lagt till radiumterapien.
R. äger två huvudgrenar, skilda till teknik
och behandlingsområde. I ena fallet — 1
o-kal radiumterapi — placeras de
radioaktiva preparaten, vanl. radiumsulfat eller
bromid eller radiumemanation, inneslutna i
olika applikatorer, antingen i direkt kontakt
med eller på större el. mindre avstånd från
sjukdomshärden, vanl. då en tumör; i det
andra fallet söker man på olika vägar direkt
tillföra organismen radiumemanation, så att
denna resorberas av organismen — e m a n
a-tionsterapi.
Den lokala r. med speciella applikatorer
är av dessa bägge olika behandlingsformer
den vetenskapligt bäst utforskade och den
praktiskt medicinskt viktigaste. Franska
vetenskapsmän, Wicham, Degrais,
Domi n i c i, voro pioniärer på r:s område, oeh
f. n. utgör L’institut du radium i Paris (R
e-gaud och Lacassagne) alltjämt ett av
radiumforskningens viktigaste centra. I
Amerika fick den nya behandlingsmetoden tidigt
en vetenskaplig inställning genom Abbé
och M o r t o n. Memorial hospital i New York
(J a n e w a y, E w i n g, Q u i c k, Lee,
Barringer) samt radiumklinikerna i Buffalo
(Schreiner) och Baltimore (Kelly och
B u r n a m) ha likaledes gjort betydelsefulla
insatser i r:s vetenskapliga utveckling. I
Tyskland har en rad forskare ägnat sig åt r.,
ss. Exner, Holzknecht, Werner,
Gauss, L a z a r u s, H ol t hu sen och
Halberstædter. Sverige intar en
rangplats inom radioterapien genom Gösta
Forssells och hans skolas (B erven, Heyman,
E d 1 i n g) arbete på detta område (se R
a-d i u m h e m m e t).
När radiumstrålarna absorberas av
vävnaderna, utöva de en degenerativ inverkan på
cellerna, bärarna av livsfunktionerna, så att
en nedsättning eller ett avdöende av cellernas
verksamhet äger rum. De normala
vävnadernas celler visa en mycket olika känslighet,
radiosensibilitet. Testiklarnas
sädes-alstrande och ovariernas äggalstrande celler
äro mycket radiosensibla och kunna tillfogas
obotliga skador, utan att den omgivande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
