Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radiumbehandling, Radiumterapi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
Radiumbehandling
418
hudens föga känsliga celler visa någon
påverkan. Vita blodkroppar och lymfoida
apparatens celler (mjälte, lymfkörtlar, tonsiller)
äro likaledes mycket radiosensibla och gå
under i massor vid relativt svag bestrålning.
Cellerna i huden och slemhinnorna äro mindre
känsliga, under det att cellerna i muskel- och
bindväv besitta en mycket hög stråltolerans.
Man har funnit, att omogna celler och celler,
som befinna sig i delning, äro avsevärt mera
radiosensibla än högt differentierade och i
vila varande celler.
Den fysiologiska egenskapen hos
radiumstrålningen att utöva en särskilt stark,
de-struerande inverkan på radiosensibla celler
utgör grundvalen för dess medicinska
användning. De flesta sjukliga .förändringar i
organismen — inflammatoriska processer,
godartade och framför allt elakartade tumörer —
äro vanl. uppbyggda av celler, som äro
avsevärt mera radiosensibla än den omgivande
normala vävnadens celler. Dessa sjukliga
förändringar kunna därför genom bestrålningen
antingen försvagas så mycket, att kroppens
egna skyddskrafter sedan kunna fullständigt
tillintetgöra dem, eller också direkt dödas,
utan att svårare skada åstadkommits på den
omgivande vävnadens celler.
Ju större mängd strålning, som tillföres
cellerna och som resorberas av dessa, och ju
längre tid strålningen verkar, dess kraftigare
blir också verkan på cellerna. Inverkan av
radiumstrålningen står således i direkt
proportion till dosen och till radiosensibiliteten
och visar sig antingen i endast en temporär
rubbning av cellfunktionen eller i
upphävande av cellfunktionen eller i en fullständig
celldöd. Om en tumörs celler, som t. ex. vid
bindvävs- och bensarkom, icke äro avsevärt
mer radiosensibla än den omgivande
vävnadens, äro utsikterna för läkning med r.
mycket små, då strålningen skadar den normala
vävnadens celler nästan i samma mån som
tumörens.
De reaktioner, som uppkomma, märkas
först efter en viss latenstid, som växlar från
1 till 4 veckor, beroende på dosens storlek.
Vid en mindre dos visar sig reaktionen på
huden som en obetydlig rodnad, som snart
försvinner, vid en kraftigare dos som en
starkare rodnad, åtföljd av sårbildning, beroende
på avdöende av den bestrålade vävnaden.
Sedan den döda vävnaden avstötts eller
resor-berats, läker sig såret efter reaktionstidens
slut, vanl. under 2—4 veckor. Vid mycket
höga doser kan vävnaden, särskilt
blodkärlen, skadas så allvarligt, att inga
reparations-processer uppkomma, och då kvarstå
radiumsår, som läkas mycket sent eller aldrig.
För att kunna bedöma effekten av
behandlingen, vilken som sagt visar sig först efter
tidigast 7—10 dagar, måste de noggrannaste
mätningar göras av strålningens kvalitet —
hårdhet — samt kvantitet.
Behandlingsav-ståndet måste noga övervägas liksom även
tiden för behandlingen. Tekniken vid r. är
sålunda mycket svår, och det fordras en
mycket stor erfarenhet för att finna de riktiga
indikationerna för behandlingen och den rätta
tekniken. R. bör därför endast utövas på
stora radioterapeutiska kliniker med erfarna
Bild 1. Radiumtuber och nålar samt en
radiumplatta, innehållande 10 mg radium. Filtra i form av
olika dosor av bly och silver samt en dosa för 10
radiumtuber.
läkare som ledare och tillfredsställande skydd
för personalen mot skadlig strålning.
Den lokala r. kommer huvudsaki. till
användning vid vissa former av kräfta och
sarkom samt vid en del godartade
tumörformer: vårtor, kärlsvulster, keloider o. s. v.,
vilka i allm. utmärkas av att deras celler
besitta en avsevärt högre grad av
radiosensibilitet än den omgivande vävnaden. Vid
denna behandlingsform söker man tillfoga
svulstcellerna största möjliga skada utan att
allvarligt skada omgivande friska vävnad, från
vilken reparationsprocesserna skola utgå.
Av den totala radiumenergien (138 kal)
komma 92 % på a-, 3,3 % på /b, 4,7 % på
y-strå-larna. Av dessa bortfiltreras vid
behandlingen vanl. samtliga a-strålar och större
delen av ^-strålarna genom lämpliga filtra, så
att man i regel endast använder de hårdaste
P- och y-strålarna, motsv. omkr. 5—6 % av
primärstrålningen. För detta ändamål
inne-slutes radiumsaltet eller radiumemanationen
i små applikatorer, vanl. i form av tuber,
nålar, plattor eller kapslar, vilkas vägg i
regel utgöres av platina. För att filtrera bort
praktiskt taget alla a- och ^-strålar behöver
platinaväggen vara 0,5 mm tjock. Endast vid
mycket ytliga åkommor, födelsemärken och
vårtor, använder man preparat med svagare
filtrum, som genomsläpper även en del av de
hårda ^-strålarna. Om man önskar avfiltrera
även en del av y-strålarna, inläggas dessa
tuber, nålar eller kapslar i extra filtra av
platina eller bly (se bild 1).
Applikationerna mot en tumör kunna
utföras på följ, tre olika sätt:
XVI. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
