Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Ramsay, G. E.—Ramsberg
464
—14 biträdande chef för Tölö och 1916—19
chef för Sandvikens sockerbruk i Helsingfors.
Han blev 1920 verkst. dir. i Finska
ångfartygs a.-b. R. var ordf, i Helsingfors
livsmedelskommission 1917
—21, är medlem av
stadsfullmäktige från
1919 och av
stadssty-relsen från 1931. Han
har innehaft talrika
kommitté- och
förtroendeuppdrag av staten
och är bl. a. från 1929
led. av Ekonomiska
rådet och ordf, i
Ekonomiska försvarsrådet
ävensom ordf, i
Helsingfors handelskammare. Från 1922 är
han viceordf. i Svenska folkpartiets
centralstyrelse. R. är ordf, i Finlands seglarförbund
från 1918 och kommodor i Nyländska
jaktklubben från 1930. Han har bl. a. utgivit
»Huvudlinjerna i den finska industrins
utveckling» (1915) och »Liebig» (1918). H. E. P.
Ramsay [ra’mse], Georg Edvard, frih.,
finländsk militär (1834—1918); se
släktövers. Avancerade i rysk och finländsk
militärtjänst, blev 1869 överste och 1874 chef för
Finska gardet, med vilket han 1877 deltog i
rysk-turkiska kriget. S. å. blev han
kommendör för Semenovska gardet. R. blev 1878
generalmajor och 1880 chef för den nyupprättade
finländska militären, om vars organisation
han inlade stora förtjänster. Han kvarstod
till dess upplösning 1902 och fick avsked som
general av infanteriet. H. E. P.
Ramsay [ra’mse], Wilhelm, finländsk
geolog och petrograf (1865 20/i—1928 8/i), bror
till Aug. R. Lärjunge till bl. a. W. C.
Brög-ger, blev R. 1888 docent och 1899 prof, i
mineralogi och geologi
vid univ. i
Helsingfors. R. ägnade sig
först företrädesvis åt
fysikalisk
kristallo-grafi, men sedan han
1887 deltagit i en från
Finland utsänd
expedition till Kolahalvön,
fördes han över till
petrografiska,
geologiska och till dels
även geografiska
uppgifter. Till
Kolahalvön återvände R. flera
gånger för att fullfölja utforskandet av dess
förut så gott som okända geologi, bl. a. dess
nefelinsyenitområde. R. företog
forskningsfärder även till de föga kända trakterna
mellan Vita havet och Onega, till halvön Kanin
o. a. orter i Ryssland och framlade synnerligen
viktiga resultat av sina undersökningar över
dessa områdens berggrund och kvartärgeologi.
R. införde (»Über die geologische Entwicklung
der Halbinsel Kola in der Quartärzeit», 1899)
begreppet F e n n o s k a n d i a (se d. o.). Han
var inom sina undersökningsområden pioniär
för de i Sverige utarbetade kvartärgeologiska
forskningsmetoderna oeh kom genom att
ut-veckla dessa att själv framstå som en av
Nordens främsta forskare på området.
Un
der sina senare år ägnade R. de forna
strandlinjerna i s. Finland omfattande studier oeh
gav (»On relations between crustal
move-ments and variations of sea-level during the
late quaternary time especially in
Fennoscan-dia», 1924) en kraftig impuls till
kvartärgeologiens fortsatta utveckling genom sin
hypotes, att strandlinjens förskjutning efter
landisens avsmältning ej enbart beror på rörelser
i jordskorpan utan i väsentlig mån också på
eustatiska (se d. o.) förändringar av
världshavets yta. R. fördes nu även in på högeligen
intressanta spörsmål i gränsområdet mellan
arkeologi och kvartärgeologi (»Eustatiska
nivåförändringar och Neolithicum», 1925;
»Dränkta länder och kulturer», 1926;
»Nivåförändringar och stenåldersbosättning i det
baltiska området», s. å.). Av stort värde voro
dessutom R:s arbeten om orsaken till
klimatväxlingarna, särskilt till istiderna (t. ex.
»Orogenesis und Klima», 1910). R. var en
framstående föreläsare, oeh hans utmärkta
stora lärobok »Geologiens grunder» (1909; 2:a
uppl., 2 bd, 1912—13; 3:e uppl. 1931, efter R:s
död omarbetad av P. Eskola, B. Asklund, G.
Troedsson och M. Sauramo) har allmänt
brukats vid den akademiska undervisningen i
Norden. Led. av sv. Vet.-akad. (1914). N. Zn.
Ramsay [rä’mzi], sir William, engelsk
kemist (1852—1916). Var prof, i kemi vid
University college i Bristol 1880—87, vid
Uni-versity college i London 1887—1902. R:s
ungdomsarbeten äro experimentella bidrag
till teorien för gaser och vätskor; hans stora
insats i kemien var upptäckten av
ädelgaserna (1894—98; se Ädelgaser och Argon,
Helium, Krypton, Neon och Xenon), som
inleddes under samarbete med lord Rayleigh
men i väsentliga delar fullföljdes av R. De
flesta och viktigaste bidragen till kännedomen
om ädelgaserna ha givits av R.; han bestämde
också deras plats i det periodiska systemet,
som) genom R:s upptäckt ökades med en helt
ny grupp. För den nyare atomteorien har
upptäckten av den grundämnestyp, som
ädelgaserna utgöra, varit av största betydelse.
Han utförde vidare viktiga undersökningar
inom radioaktiviteten. Bland R:s arbeten
märkas »A system of chemistry» (1891),
»Elemen-tary systematic chemistry» (s. å.), »The gases
of the atmosphere» (1896; 4:e uppl. 1915),
»Modern chemistry» (1901), »Essays:
biogra-phical and Chemical» (1908), »Elements and
electrons» (1912), »Die Edelgase» (tills, m.
G. Rudorf, i W. Ostwalds »Handbuch der
all-gemeinen Chemie», 1914). R. var led. av
sv. Vet.-akad. (1897) och erhöll 1904
Nobelpriset i kemi för upptäckten av ädelgaserna.
— Litt.: Sir W. Tilden, »Sir W. R.:
Memorials of his life and work» (1918); »Famous
chemists» (1921); »Das Buch der grossen
Che-miker», II (1930). — R:s porträtt återges på
vidstående plansch. G. S-ck.
Ramsberg, socken i n. Västmanland,
Lindes och Ramsbergs härad (se d. o.), Örebro
län, n. om Lindesberg; 510,37 kvkm, 3,688 inv.
(1931). Sjörik bergslagsbygd, avvattnad av
Sverkestaån och i n. av Hedströmmen. 2,545
har åker, 35,115 har skogsmark. I R.
Klotens (se d. o.) skogsskola samt Blanka,
Hå-kansboda och Stråssa gruvfält. Egendomar:
Ramshyttan, Vrethammar, Gammelbo m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
