Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reduktionsdelning - Reduktionsdeputationen - Reduktiosnkollegium - Reduktionskommissionen - Reduktionslåga - Reduktionsmedel - Reduktionspotential - Reduplikation - Redutt - Reduviidae, Reduvius - Redwood - Redväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
Reduktionsdeputationen—Redväg
540
kar, fröväxter samt många alger och svampar
vid sporbildningen (se
Generationsväxling). — Hos vissa encelliga djur, där
könsceller ej bildas, sker r. i samband med den
s. k. konjugationen. Jfr Befruktning,
sp. 1097, K. A.
Reduktionsdeputationen, ett ständernas
utskott under frihetstiden, t. o. m. 1756.
Reduktionskollegium, ämbetsverk, tillsatt
av Karl X Gustav för att verkställa den vid
1655 års riksdag beslutade reduktionen. Ordf,
blev (till 1660) Herman Fleming (se d. o.), som
också blev själen i verket. Om orsakerna till
dess hämmande se Reduktion, sp. 536. I
juli 1661 förordnades G. Soop till president,
6 dec. 1663 S. Bielke samt 5 okt. 1668 G.
Gyllenstierna. Kollegiets verksamhet under
denna tid var obetydlig men tog bättre fart,
sedan Karl XI själv tillträtt regeringen; det
fortfor även efter 1680 vid sidan av
reduk-tionskommissionen (se d. o.), men båda verken
fingo 1683 samme chef, näml. C. Fleming.
Efter dennes död (1685) övertog F. Wrede
ledningen av bägge. R. upplöstes 1687. J. F. N.*
Reduktionskommissionen inrättades 1680 för
att genomföra den då beslutade reduktionen,
och den fick även att verkställa de skärpta
reduktionsbeslut, som fattades vid följ,
riksdagar. Den var utsedd av adeln själv. Till
dess president utnämnde konungen H.
Fle-mings son C. Fleming. Bland övriga medl.
voro de viktigaste E. Lindschöld och J.
Gyllenborg. Kommissionen samlades f. ggn 10
jan. 1681. För att underlätta dess arbete
bildades små reduktionskommissioner i
landsorterna, bestående av landshövdingen el. någon
från kommissionen utsänd medl. med en el.
ett par andra led. R. upplöstes 1687 och
avgav då en slutredogörelse för sin verksamhet.
I stället bildades en ny myndighet, Kongl.
M:ts deputerade till reduktionsverkets
avslutande. Deras chef blev kammarrådet J.
Gyllenborg med titel »direktör». De deputerades
verksamhet fortfor in under Karl XII:s
regering. Efter Gyllenborgs död, 1701, blev
assessor P. Franc deras ledare. Om
redaktionsarbetets fortsättning se även
Likvida-tionskommissionen. J. F. N.*
Redukfionslåga, kem., låga, som på grund
av syreunderskott verkar reducerande på
ämnen, som upphettas därmed. En o x i d
a-t io n slåga har syreöverskott och verkar
oxiderande. Bägge ha användning inom
blås-rörsanalysen (se Kemisk analys).
Reduktionsmedel, ämnen, som åstadkomma
kemisk reduktion (se d. o.) genom att lätt
1) upptaga syre, 2) avgiva väte, 3) avgiva
elektroner. Gasformiga r. äro väte och
koloxid, fasta kol, aluminium (se
Alumino-t e r m i). Metallurgiens »desoxidationsmedel»
äro aluminium, magnesium, kisel och fosfor,
de senare i form av metallsilicider och
-fos-fider. Alla dessa r. användas vid hög temp.
Vid vanlig temp. i lösning reducerande äro
salter, innehållande ioner, som lätt avge
elektroner (antaga större positiv laddning), t. ex.
ferrosalter, tenn- (stanno-) salter, jodväte och
svavelväte. G. S-ck.
Reduktionspotential i inskränkt bemärkelse
är potentialdifferensen mellan en indifferent
elektrod (platina) och en lösning, innehållande
ett reduktionsmedel och dess oxidationspro-
dukt, t. ex. en blandning av ferro- och
ferri-salt. Ju större negativt värde denna
potentialdifferens antager, dess effektivare verkar
reduktionsmedlet. Generellt äro alla
galva-niska elektrodspänningar r., resp,
oxidations-potentialer, eftersom de bero på
ionomladd-ning och -bildning. De i art.
Elektrokemi, sp. 661, anförda normalpotentialerna
utgöra därför även ex. på r. G. S-ck.
Reduplikatiön (lat. reduplicätio,
fördubbling, upprepning), varje upprepning av ett
ord el. ordelement, som tjänar till ord- el.
formbildning i språket. I barnspråk är
upprepning mycket vanlig, t. ex. pa-pa, to-to,
nam-nam. Ofta upptagas dylika »ord» i de
vuxnas språk, t. ex. kaka, titta. Upprepning
kan också bero på ljudhärmning (t. ex. pipa,
ty. Kuckuck, gök, lat. ululäre, tjuta) el. på en
allmännare ljudsymbolik (hopphopp o. dyl.).
Ofta tillkommer avljud (tingeltangel,
krimskrams, villervalla). R. har i ordbildningen
framför allt fått till uppgift att ange
upprepning, fortvaro, intensitet el. annan
modifikation av grundbetydelsen, t. ex. nånå, it. subito
subito, strax, lat. iam iam, just nu, grek.
ma’r-maros, eg. glans, sedan glänsande sten,
marmor. Sådan ordbildning har i indoeuropeisk
urtid spelat mycket stor roll. Av ett
redupli-cerande kompositum bildas lätt avledning,
t. ex. grek, gargdi’ro, vimlar. Det ena ledet
kan nedsjunka till ett rent
formbildningselement, ett prefix, och därigenom får r.
betydelse för ordböjningen. Av stor vikt blev
s. k. s t y m p a d r., d. v. s. en antydningsvis
gjord upprepning av en del av ordroten, vanl.
begynnelsekonsonanten, åtföljd av vokalen e.
På detta sätt bildas indoeuropeiskt perfekt:
skt babhåra, har burit (till bharati, bär),
grek. le’loipa, har lämnat (till lei’po, lämnar),
lat. cecidi, har fällt (till caedo, fäller), got.
lailaik, lekte (till laikan, leka), o. s. v. R.
begagnas också för att ange aktionsart
(iterativa, intensiva) el. helt enkelt för att bilda
presensstam, t. ex. lat. sisto, ställer (till sto,
står), gigno, föder (till genitus, född). E. W-én.
Redu’tt, äldre benämning på mindre, på
alla sidor sluten befästning, vanl. av
kvadratisk form, varifrån man kunde ge eld i alla
riktningar. — Ordet begagnades förr även i
betydelse av offentlig dansplats, bal,
maskeradbal. L. af P.
ReduvFidae, Redu’vius, zool., se
Vatten-skinnbaggar.
Redwood [re’dcood], se Amerikansk
skogshushållning, sp. 751.
Redväg, härad i Älvsborgs län, mellan
Ulricehamn i s. samt länsgränsen i n. och ö.;
643,71 kvkm, 9,399 inv. (1931). Socknar:
Strängsered, Gullered, Hössna, Brunn, Vist,
Timmele, Böne, Knätte, Liared, sedan 1932
hela Kölingared (jfr d. o.), Fivlered, Dalum,
Blidsberg, Humla, Kölaby, Solberga, N. Äsarp
och Smula. Omfattar Västergötlands högsta
delar av Sydsvenska höglandet med bl. a.
Galtåsen (se d. o.), Ätrans och Tidans
källor; sydöstra R. avvattnas av Nissan.
Norrut sänker sig häradet mot Falbygden. Tätast
bebyggd är Ätrans dal genom västra R. till
Asundens n. ända, där sedan gammalt
viktiga vägar mötas vid det forna Bogesund,
nu Ulricehamn; glest bebyggt är däremot
gränsområdet i ö., där den väldiga Ko mosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
