Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Regalier - Regalierätt - Regatta - Regel - Regelation - Regemente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—Regemente 558
Wien (jfr Tyska riksklenodier), de
österrikiska arvländernas ärkehertigkrona i
Klosterneuburg och ungerska Stefanskronan
(se d. o.) i Budapest. Till de gamla tyska
riksregalierna räknas även kröningsmanteln,
-handskar och -skor. De franska
kronjuvelerna ha för icke länge sedan till största
delen försålts; återstoden är utställd i Louvre.
Englands r., berömda genom stenarnas
dyrbarhet, äro utställda i Towern i London. Tyska
kejsarrikets (1871—1918) r. i Berlin äro av
ungt datum. De danska r., som förvaras i
Rosenborgs slott, äro i allm. från
1600-1700-talet, den gamla konungakronan från 1595.
De flesta av de norska r. anskaffades 1818.
Litt.: Riksdagens revisorers berättelse 1900
(1901); E. Lundmark, »Gustav I:s och Erik
XIV :s regalier» (1926; även i Svensk
Nytto-konst 1926); B. Liisberg, »De danske
rigsre-galier» etc. (1922); G. J. Younghusband och
C. Davenport, »The crown jewels of England»
(1919); J. Schlosser, »Die deutschen
Reichs-kleinodien» (1920). C. v. O.
Regälierätt (lat. ius regäliae), landsfurstens
rätt till de kyrkliga ämbetsinkomsterna vid
inträffad ledighet. Enl. kanoniska
rättsbestämmelser skulle vid kyrklig
befattningshavares död intäkterna gå antingen till
kyrkan el. till efterträdaren. Emellertid ansågo
sig furstarna ha rätt därtill. Sedermera
(under 1200-talet) avstod man från denna
fordran i Tyskland. Nutida praxis är olika i
skilda länder. Om Sverige jfr N å d å r. —
Litt.: J. B. Sägmüller, »Lehrbuch des
katho-lischen Kirchenrechts», 11:468 (1914). O. Hpl.
Rega’tta (it. regata), tävlingar i rodd el.
segling. Redan under medeltiden omtalas
stora regattor i Venezia m. fl. ställen.
Regel, mek., se R i g e 1.
Regelatiön (av fr. regeler, åter frysa till),
fys., återfrysning. En trycktillväxt av 1 atm.
sänker isens smpt med 0,0075° C. Härpå beror
det fenomenet, att två isstycken, som pressas
mot varandra, smälta i beröringsytan och åter
frysa tillsamman, när trycket upphör.
Fara-day, som först iakttog och namngav
fenomenet, visade, att det måste uppträda vid
gla-ciärerna, vilka forma sig efter dalarnas
krök-ningar och dalbottnens ojämnheter, som om
isen vore en plastisk massa. T. E. A.*
Regeme’nte (lat. regime’nttim, styrelse),
ledning, styrelse, regering (se
Förvaltningsrätt). — Krigsv., i nästan alla arméer den
viktigaste enheten inom alla truppslag. Mot
slutet av medeltiden fick värvaren såsom
fältöverste »fullt regemente» över sina
värvade trupper. Under 1500-talet övergick
ordet r. att beteckna den truppstyrka, över
vilken översten hade »regemente». R. var en
uteslutande administrativ enhet av mycket
växlande storlek. Först mot slutet av
1600-talet fingo inf.-reg:tena en fast indelning i
2 eller 3 bataljoner med ett visst antal komp,
och kav.-reg:tena i ett bestämt antal
skva-droner eller komp. När värvningen övergått
från de enskilda fältöverstarna till staterna,
upphörde regementscheferna att betrakta r.
som sin egendom och kommo småningom i
den ställning de ännu inneha. R. benämndes
förr vanl. efter sina chefer; numera föra de
i alla arméer löpande nummer inom
truppslaget, vartill i allm. kommer ett namn, of-
557 Regalierätt-
De båda väldiga rikssvärden (bild 6), vilkas
breda stålklingor äro graverade och inlagda
med guld, äro ur såväl konst- som
vapensynpunkt ovanligt intressanta och dyrbara. Den
för begravningsbruk avsedda kronan är av
förgyllt silver och mycket enkel.
Bruket av r. har i Sverige under senaste
tider väsentligt inskränkts. Förr, då konung
kröntes, uppträdde konungen med alla de fem
insignierna, varvid svärdet och nyckeln buros
framför honom, och drottningen bar likaledes
krona, spira och äpple. Ännu under Oskar
II :s tid uppträdde vid riksdagens öppnande
konungen, iklädd hermelinskantad mantel,
med krona, spira och äpple, och övriga i
högtidligheten deltagande furstar, likaledes
iklädda mantlar, med krona. Vid Oskar II :s
begravning buros de fem insignierna i
processionen på hyenden före den kungliga
likvagnen av fem statsråd. Efter det att Gustav V,
som icke krönts, bestigit tronen, ha de
kungliga emblemen icke vidare burits, utan vid
riksdagshögtidligheterna ha ena
konungakronan oeh ena konungaspiran funnits på
rikssalen, nedlagda på pallar bredvid tronen, på
vilken manteln varit draperad, och bruket i övrigt
har inskränkts till att vid några av de
kungliga barnens dop en prinskrona varit vid
dopförrättningen framlagd, liksom vid
änkedrottning Sofias o. a. kungliga personers
begravningar drottningkronan och drottningspiran,
resp, annan krona varit framlagda vid
lit-de-paraden.
Vården om r. är ålagd Kammarkollegium,
som det tillkommer att under fyra olika lås
förvara r. Sedan 1907 förvaras r. i
riksbanken. Intill senare tid har det tillhört två av
kammarråden att, då r. rekvirerades i och för
någon ceremoni, högtidligen uppföra dem till
den plats, där de skulle användas, samt
därefter åter avhämta dem. Då r. härvid fördes,
lagda på hyenden, ägde de åtnjuta kungliga
militära hedersbetygelser. — Utom här
omtalade r. finnas i behåll åtskilliga sådana, som
vid konungs el. drottnings likbegängelse
nedlagts i den kungliga kistan, bl. a. Gustav
Vasas och hans två första drottningars
be-gravningsregalier, förvarade i Uppsala
domkyrka, samt de r., som upptagits ur Karl IX :s
kista (nu i Strängnäs domkyrka), och de, som
upptagits ur Karl X Gustavs kista (nu i
Statens historiska museum).
Under samma vård som r. förvaras även
åtskilliga andra staten tillhöriga dyrbarheter,
bestående av briljanterade ordenstecken,
smycken, lösa pärlor samt äkta och halvädelstenar
m. m. Värdefullast bland ordenstecknen är
en stor serafimerordenskraschan, anskaffad
under konung Adolf Fredrik. Av de övriga
dyrbarheterna torde vissa sedan gammalt ha
funnits i skattkammaren, under det att
åtskilliga andra under senare tider anskaffats
genom inköp. Så skedde 1744, 1766 och 1774,
då smycken el. stenar inköptes för att —
förklarade för »riksjuveler» — föräras som
bröllopsgåva till kungliga brudar. — Bland övriga
europeiska staters r. el. kronjuveler,
som dyrbarheter av ifrågavarande slag ofta
med ett gemensamt namn betecknas, torde
den langobardiska järnkronan (se J ä r n k r
o-n a n. méd bild) vara äldst. Karl den stores
och Romerska rikets r. finnas i Hofburg i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
