Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Regensburg - Regensburger-interim - Regensen - Regent - Regenten (mineralogi) - Regentskap - Regent’s park - Regentstycke - Reger, Max - Regering - Regeringsform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Regensburger-interim—Regeringsform
564
hus i v. och kryptor, omändrades grundligt
i det inre på 1730-talet. Klostret är sedan
1810-talet residens åt furstarna av Thurn und
Taxis, vilka uppfört en större tillbyggnad på
s. sidan, över Donau leder den 1135—46
byggda Steinerne Brlicke, 309 m lång, med
15 bågar. R. är säte för en rom.-kat.
biskop, har fil.-teol. högskola, gr. 1736 (159 stud.
1930/31), och värdefulla hist. samlingar.
R:s läge vid mötet av de viktiga
järnvägslinjerna Berlin—München och
Köln—Frankfurt—Wien och vid slutpunkten för den
regelbundna Donauskeppsfarten (1,2 m
djupgående fartyg) befordrar handel och industri.
Industrien omfattar järn- och klockgjuterier,
maskin-, blyertspenn-, tvål-, socker- och
to-baksfabriker, bryggerier m. m. — I R:s
närhet, vid Donaustauf, tronar på en av
Bayri-scher Walds framspringande höjder (96 m
över Donau) W a 1 h a 11 a, ett tempel till
Tysklands förhärligande, uppf. av L. v. Klenze
1830—42. E. L-r;E. L-k.
Ilistoria. R. fanns redan under den
förromerska tiden och benämndes då Radaspona.
Romarna anlade här ett härläger, Castra
re-gina, som utbyggdes och befästes under
Mar-cus Aurelius. På 700-talet blev R.
biskopssäte och 1245 fri riksstad. Under 1300-talet
var staden en av de förnämsta
handelsplatserna i Tyskland men gick mot slutet av
medeltiden starkt tillbaka. Under
trettioåriga kriget erövrades R. 1633 av svenskarna
under Bernhard av Weimar. 1663—1806 hade
tyska riksdagen nästan oavbrutet sitt säte
i R. 1803 upphöjdes staden och stiftet R. till
ett furstendöme (jfr Dalberg, K. von),
vilket 1810 förenades med Bayern. Ä. S-n.
Litt.: »R.» (ur »Deutschlands Städtebau»,
1924); A. v. Hofmann, »Die Stadt R.» (1922);
H. Hildebrandt, »R.» (»Berühmte
Kunststät-ten», bd 52, 1910).
Regensburger-interim [borgar], den av
kejsar Karl V vid en konferens 1541,
samtidigt med riksdagen i Regensburg, framlagda
förmedlande religionsstadga, genom vars
antagande av både katoliker och protestanter
han hoppades kunna på fredlig väg slita den
mellan dem uppkomna religiösa konflikten.
Sedan förlikningsförsöken misslyckats,
upphörde reformationstidens fredliga
utjämnings-försök. Jfr Interim. Hj. H-t.*
Rege’nsen, se Kommunitet och K
ö-pen hamns universitet.
Rege’nt, styresman för en monarkisk stat,
statschef; tillförordnad utövare av monarkens
myndighet (t. ex. kronprinsen-regenten);
landsherre.
Rege’nten, miner-, se Diamant, sp. 856
med bild på pl.
Rege’ntskap, se Interimsregering.
Regenfs park [rFd^onts pä’k], en park i
London (se d. o., sp. 161 och bild 23).
Regentstycke, konsthist-, se S k y t
te-s t y c k e.
Règer. Max, tysk tonsättare (1873—1916),
elev av H. Riemann. Blev 1907 prof, vid univ.
i Leipzig och lärare vid konservatoriet och
1913 generalmusikdirektör i Meiningen. R.
hör till prerafaeliterna inom musiken och
anslöt sig i sina verk till den förmozartska
stilen, byggd på rik polyfoni. De konstformer
tian mest odlade voro koralpreludium, koral-
variation, koralfantasi, kyrkokantat och
psalm. Av R:s omkr. 150 kompositioner
blevo särskilt
beaktade: »Hillervariatio-nerna», »Mozartvaria-tionerna», »Serenad», [-»Sinfonietta»;körverken-]
{+»Sinfonietta»;körver-
ken+} »Rekviem»,
psalmen 100, »Der
Einsied-ler», »Die Nonnen»;
flera a cappellakörer,
solosånger och
violinkompositioner. R.
utgav bl. a. »Beiträge
zur Modulationslehre»
(1903). Biogr. av H.
Unger (1921), A. Lind-
ner (2:a uppl. 1923) m. fl. En Regerförening
är bildad för bekantgörandet av hans verk;
den utger även en årsbok. T. N.
Regering, styrelse, högsta ledning av en
stats angelägenheter; statsr., styrelsens chef
— monark, president el. råd — jämte dennes
närmaste, ansvariga rådgivare (jfr
Interimsregering och Tillförordnad
regering). I monarkisk-parlamentariska
stater brukar även det för r:s förande
ansvariga rådet el. ministären i motsats
till den rättsligt oansvarige monarken
kallas regering. S. B.*
Regeringsform (lat. fo’rma regi’minis), förk.
R. F., dels statsskick i allm., dels, i Sverige,
den grundlag, som fastslår själva principerna
för statsskicket. Om äldre regeringsformer i
Sverige se Grundlag. Efter 1809 års
revolution tog riksdagen grundlagsstiftningen helt
i sin hand. Ett konstitutionsutskott
tillsattes, och resultatet av dess arbete blev den
ännu gällande R. F. av 6 juni 1809.
Åtskilliga ändringar ha dock vidtagits i denna.
Varnade av enväldets och frihetstidens
motsatta överdrifter, sökte 1809 års
grundlags-stiftare att återföra statsskicket till en sund
maktens fördelning mellan de främsta
statsorganen. — 1809 års R. F. är uppdelad på 114
paragrafer. Av dessa ange §§ 1-—48
konungens och det kungliga husets konstitutionella
ställning samt regeringsmaktens och
domstolsväsendets principiella organisation, §§ 49—
113 riksdagens statsrättsliga befogenheter
samt förhållandet mellan konung och
riksdag. § 114 behandlar privilegieväsendet. —
Om sättet för denna liksom andra
grundlagars ändrande se Grundlag, sp. 1118 ff.
Litt.: K. Hagman, »Sveriges grundlagar»
(1902); P. E. Fahlbeck, »Sveriges författning
och den moderna parlamentarismen» (1904)
och »Regeringsformen i historisk belysning»
(1910); N. Höjers och S. J. Boethius’
menings-skiften om uppkomsten av 1809 års R. F. i
Hist. Tidskr. 1910 och Statsvet. Tidskr. 1911
—12; E. Bruno, »öfversikt öfver litteraturen
rörande källorna till 1809 års regeringsform»
(i Statsvet. Tidskr. 1914); A. Brusewitz,
»Representationsfrågan vid 1809—10 års
riksdag» (1913) och »Studier över 1809 års
författningskris» (1917); G. Rexius, »Några ord
om andan i 1809 års grundlagsstiftning» (i
Statsvet. Tidskr. 1914). Sveriges
regeringsformer 1634—1809 äro utg. av E. Hildebrand
(1891). — Om r. för Finland 17 juli 1919 se
Finland, sp. 396 ff. E. F-ck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
