Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Republikaner - Repulsion - Repulsionsmotor - Repussera - Reputation - Requesens, don Luis de - Requiem - Requiescat in pace! - Res - Resa - Resande av livsfarligt vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bepulsion—Resande av livsfarligt vapen
C57
upptagande i unionen oeh deras framtida
ställning ytterlighetsmännen övertag inom
partiet, och under U. S. Grants båda
presidentskap (1869—77) grep korruptionen
där-inom allt ohöljdare omkring sig, varjämte
storkapitalets inflytande starkt växte inom
partiledningen, förvaltningen och
folkrepresentationen. Redan vid 1872 års presidentval
hade en reformvänlig grupp liberala r.
(under Ch. F. Adams och Karl Schulz) för
stävjande av dessa missförhållanden uppsatt
en motkandidat (H. Greely) mot Grant,
vilken emellertid med stöd av den off.
partimaskinen vann en lätt seger, men vid valet
1876 hade partiet förlorat valmansflertalets
förtroende, och det var endast med rätt
tvivelaktiga medel den republikanske
partikandidaten R. B. Hayes 1877 kunde proklameras
som president (se därom Hayes, R. B.).
Schismen mellan maskinpolitikens män och
reformvännerna inom partiet omöjliggjorde
1880 uppställandet av Grant som kandidat
till ett tredje presidentskap samt
underlättade 1884 och 1892 demokraten Clevelands
seger, men r. återkommo till makten genom
M’Kinleys seger 1896 på programmet
guldmyntfot och höga skyddstullar över W. J.
Bryan med hans krav på »fritt silver».
Presidenten Th. Roosevelts kamp för sträng
unionskontroll över trustväsendets missbruk
vållade nya slitningar inom partiet, där de
s. k. insurgenterna började agitera för
större hänsyn till konsumenterna både i
tull-och i trustlagstiftningen. Klagomålen över
kapitalistintressenas obehöriga inflytande på
partiets politik togo sig under
presidentvals-kampanjen 1912 uttryck i stark opposition
mot återval av W. H. Taft och uppställande
av Th. Roosevelt som rivaliserande
presidentkandidat för en grupp s. k. progressister
med socialradikalt program. Denna schism
bland r. ledde till en ny demokratisk
valseger, denna gång för Woodrow Wilson,
under vars andra presidentskap senatens
republikanska majoritet emellertid lyckades hindra
Versaillestraktatens ratificering och därmed
Förenta staternas anslutning till Nationernas
förbund. R. vunno även lysande segrar vid
presidentvalen 1924 (med C. Coolidge) och
1928 (med H. C. Hoover). Betydande
demokratiska framgångar och kongress- och
gu-vernörsval 1930—31 anses emellertid bebåda
en häftig kamp mellan r. och demokrater vid
presidentvalet i nov. 1932. — Ända från 1896
har motsatsen mellan de båda partiernas
uppfattning i tullfrågan haft den största.
betydelsen, medan däremot de ursprungliga
motsättningarna mellan centraliserings- och
de-centraliseringspolitik för länge sedan upphört
att bestämma partiets politik.
Litt.: Under Amerikas förenta
stater, sp. 835—836, anf. litt.; M. Ostrogorski,
»La démocratie et 1’organisation des parties
politiques», II (1903); F. Curtis, »History of
the republican party» (1904). V. S-g.
Repulsiön (av lat. repe’llere, stöta tillbaka),
fys., den ömsesidiga inverkan mellan två
kroppar, vilken visar sig däri, att de stöta
varandra ifrån sig (jfr Attraktion 1). —
R e p u 1 s i v, som stöter tillbaka.
Repulsionsmotor, se Elektriska
maskiner, sp. 603—604 med bild 30—32.
658
Repussèra (fr. repousser), driva i metall (jfr
Drivet arbete och Pussera).
Reputatiön, anseende, rykte. — R e p u t è
r-lig, aktningsbjudande.
Requesens [räkäsä’ns], don Luis de,
spansk ståthållare i Nederländerna (1526—76).
R. började som krigare och stred bl. a. under
don Juan vid Lepanto 1571 men var mera
framstående som diplomat. Trots sin svaga
hälsa blev R., som då var guvernör i Milano,
av Filip II utnämnd till Albas efterträdare
som ståthållare i Nederländerna 1573, dit han
ankom nov. s. å. R. förblev emellertid en
främling för landets befolkning, använde
blott spanska språket och blev snart allmänt
hatad. Nervös och häftig, illa understödd av
Filip både politiskt, militärt och ekonomiskt,
kunde R., oaktat enstaka segrar, ej kuva
upproret. Filips försoningspolitik 1574 kom för
sent och blev utan verkan. Den utarbetade,
utpinade och sjuklige R. önskade endast
befrielse från sitt otacksamma uppdrag men
dog på sin post. — Biogr. över R. finnes i H.
Pirenne, »Histoire de Belgique», 4 (3:e uppl.
1927). B. H-d.
Re’quiem, se R e k v i e m.
Requie’scat in päce!, lat., vile (han el. hon)
i frid!; den katolska själamässans slutord.
Res, lat., sak, ting. I romerska rätten
betecknade res icke blott sak i konkret mening
utan allt, som ingick i förmögenheten, och
res i denna vidsträckta bemärkelse indelades
i res corporales (saker i egentlig, konkret
mening) och res incorporales (t. ex. arv,
nyttjanderätt, fordran). Res corporales åter
indelades i res mobiles (rörliga saker) och res
immobiles (orörliga saker). Till de förra
räknades såväl livlösa säker som levande, ss. djur
och slavar. Till res immobiles räknades, utom
själva marken, även det, som sammanhängde
med denna, ss. hus och växande träd (jfr
Egendom och Lösören). — Romerska
rätten indelade vidare res i sådana saker, som
kunde vara föremål för enskild rätt (res in
commercio, av commercium, se härom C i
vitas 2), och sådana, som voro därifrån
uteslutna (res extra commercium) av religiösa
skäl (res divini iuris) el. på grund av
offentligt intresse (res publicae) el. sakernas egen
natur (res omnium communes). Bland res in
commercio skildes åter mellan res mancipi och
res nec mancipi (se M a n c i p i u m); vidare
uppställdes underarterna res derelictae, res
nullius (se Herrelöst gods) och (i senare
tids uttryckssätt) res fungibiles (se F u
n-gibla ting). I. L. (C. G. Bj.)
Resa, jaktv., att köra eller skrämma upp
liggande eller tryckande vilt.
Resande av livsfarligt vapen, jur., i Sverige
sammanfattning av stadgandet i strafflagen
14: 15: »Har någon, i uppsåt att skada göra
eller eljest i vredesmod, emot annan dragit
kniv eller svärd, spänt bössa el. rest annat
livsfarligt vapen». Ifrågavarande
omständighet utgör dels en straffskärpningsgrund vid
misshandelsbrott, dels också, om det icke
kommit till misshandel, ett självständigt brott.
I sistnämnda egenskap medför stadgandet
straff såväl för eljest straffria försök till dråp
eller misshandel som därutöver, då uppsåt att
skada icke föreligger, för vissa andra fall av
uppsåtligt förorsakande av livsfara. N. S-g.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
