Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richelieu, Armand du Plessis de - Richelieu, Armand Jean du Plessis de (kardinal) - Richelieu, Louis François Armand du Plessis de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
Richelieu, A. J. du P. de—Richelieu, L. F. A. du P. de
764
emigrantpartiet, ultras. När han sedermera
ville närma sig detta, tvang honom ett
övermäktigt motstånd i deputeradekammaren att
avgå (1818). Vid reaktionens triumf efter
mordet på hertigen av Berry, febr. 1820, fick
R. ånyo ledningen men avgick i dec. 1821,
när han hos ultras icke vann önskat stöd för
sin politik över partierna. — Litt.: R. de
Cisternes, »Le duc de R.» etc. (1898); P. de
la Gorce, »Louis XVIII» (1926); Marquis de
Roux, »La restauration» (1930). A. G-de.
Richelieu [rijeliö’], Armand Jean du
P 1 e s s i s de, hertig, kardinal, fransk
statsman (1585—1642). R. bestämdes först för
den militära banan men övergick tidigt
till det andliga ståndet, där hans
släktförbindelser underlättade en snabb karriär.
Redan 1606 blev R. biskop av Lugon, en post,
som gav honom rikt tillfälle att utöva sin
stora administrativa förmåga. R:s
lidelsefulla politiska intresse förde honom
emellertid snart in på en annan bana. 1614—18
tillhörde R. Marias av Medici förtroliga krets
och blev 1616 statssekr. för utrikes- och
krigs-ärenden. Då drottningen störtades 1617, drogs
R. med, men sedan han åstadkommit en
försoning mellan Maria och hennes son Ludvig
XIII, återvann han sitt inflytande och blev
1622 kardinal, 1624 led. av statsrådet. Från
sistnämnda år till sin död var R. den
egentlige ledaren av Frankrikes öden.
Utrikespolitiken upptog hans främsta intresse, och här
kunde också hans stora realpolitiska
begåvning helt göra sig gällande. I nära samarbete
med J. de Tremblay (se d. o.) sökte R.
fullfölja och fixera Frankrikes utrikespolitiska
traditioner: Habsburgs störtande och
uppnåendet av »de naturliga gränserna». Utan att
personligen vilja avstå från tanken på den
katolska kyrkans slutliga seger tvingades R.
av realpolitiska hänsyn snart till ett tidtals
mycket intimt samarbete med det
protestantiska Europa. Redan 1624 sökte R. med
väpnad makt krossa det habsburgska inflytandet
i Norditalien men måste snart avstå från
detta försök på grund av inrikespolitiska
skäl. Genom fördraget i Bärwalde 1631
förband sig R. att lämna Sverige subsidier i
kampen mot kejsaren, men Gustav Adolfs
dominerande inflytande i Tyskland blev snart
obekvämt för R:s planer på att själv dirigera
krigspolitiken utan att blottställa Frankrike.
Först efter det svenska nederlaget vid
Nörd-lingen tvangs R. att öppet sluta upp vid de
protestantiska makternas sida. Aren närmast
före R:s död fylldes av stora militära
framgångar både i Tyskland (ockupationen av
Elsass 1639) och i Spanien (intagandet av
Arras 1640 och av Roussillon 1642). Trots
intensiv utrikespolitisk verksamhet var även
R:s ingripande i Frankrikes inre
förhållanden av delvis epokgörande betydelse. Även
här upptog han äldre traditioner, vilka
utbyggdes med stor skicklighet men också med
våldsam hänsynslöshet. Hans mål var
tryggandet av den absoluta konungamakten och
krossandet av de faktorer i samhället, som stodo i
dennas väg. Måhända delvis även av religiösa
bevekelsegrunder vände sig R. mot
hugenot-terna och ledde personligen intagandet av
deras starkaste fästning. La Rochelle (se d. o.),
1628 samt berövade dem betydelsefulla
privi
legier (ediktet i Alais 1629). R. lyckades även
bryta provinsparlamentens inflytande på
riks-politiken och lade från strängt centralistiska
utgångspunkter grunden till en av monarken
helt beroende, byråkrati (tillsättandet av
»intendenter» för att övervaka
provinsguvernörernas förvaltning). För arméns organisation
inlade R. även stora förtjänster, och
samtidigt blev han den franska örlogsflottans
egentlige skapare. Svagheterna i R:s styrelse
lägo i främsta rummet i hans oförmåga att
skapa reda i statsfinanserna. Till Ludvig
XIII stod R. i allm. i ett gott förhållande,
ehuru hans många fiender vid flera tillfällen
voro nära att rubba detta. De mest bekanta
försöken att störta den allsmäktige ministern
äro Marias av Medici 1630 (»la journée des
dupes») och Cinq-Mars’ (se d. o.) 1642. Trots
sin rastlösa politiska verksamhet hann R.
även med att framträda som en lärd och
skarpsinnig teologisk författare. Hans stora
intresse för den profana litteraturen och för
det franska språket visade sig bl. a. i
instiftandet av Franska akad. 1635. R. blev 1631
hertig och pär av Frankrike. Som statsman
var R. ingen nydanare; de lyckliga
resultaten av hans aktiva utrikespolitik och hans
kamp för den franska riksenhetens stärkande
göra honom dock till en av Frankrikes största
statsmän. — En huvudkälla för R:s historia
äro hans »memoarer» (för 1610—38; utg. av
A. Baschet 1880). R:s »Lettres, instructions
diplomatiques et papiers d’état» ha utgivits
av G. d’Avenel i 8 bd 1853—77. Biogr. över
R. finnas av bl. a. A. Aubery (1660) och É.
Roca (1906). G. Hanotaux’ stort anlagda
biogr. (2 dir, 1893—1903) går till 1624; en
forts, av denna (till 1628) är publicerad av
G. Hanotaux och G. De La Force i Revue des
Deux Mondes 1931—32. Se vidare M. Topin,
»Louis XIII et R.» (1876), G. d’Avenel, »R.
et la monarchie absolue» (4 dir, 1884—90),
M. Deloche, »Autour de la plume du Cardinal
R.» (1920), L. Delavaud, »Quelques remarques
sur la question des mémoires de R.» (1921).
Huvudverket om R:s utrikespolitik är G.
Fagniez, »Le père Joseph et R.» (2 dir,
1894). — R:s porträtt återges på vidst.
plansch. B. E-r.
Richelieu [rijoliö’], Louis F r a n ? o i s
Armand du Plessis de, hertig, fransk
diplomat och militär (1696—1788),
systersons sonson till kardinal R. Han var 1725
—29 ambassadör i Wien, och 1733—34
deltog han i Rhenfälttåget. Han kämpade
med utmärkelse vid Dettingen (1743) och
Fontenoy (1745). 1748 försvarade han
tappert Genua och blev s. å. marskalk. 1756
fördrev han genom en djärv kupp engelsmännen
från Menorca. Som befälhavare för den
franska armén i Hannover 1757 tvang han
visserligen hertigen av Cumberland till
konventionen i Kloster-Zeven men försinkade
därefter tiden med utsvävningar och skamlösa
plundringar (vilka skaffade honom öknamnet
petit père de la maraude) samt blev 1758
fördriven ur Hannover och avsatt från befälet.
Återstoden av sin levnad ägnade R. åt
hov-livet. — R. var en typisk representant för
1700-talets franska aristokrati. Hans otaliga
kärleksäventyr, som sträckte sig ända till
hans höga ålderdom (1780 gifte han sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
