Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richelieu, Louis François Armand du Plessis de - Richepin, Jean - Richer, Jean - Richer, Paul - Richert, släkt - Richert, Johan Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Richepin—Richert, J. G.
766
tredje gången), ha utsmyckats av traditionen
och blivit ordspråk i Frankrike. Som militär
visade han framför allt ridderlig djärvhet.
R. var far till grevinnan d’Egmont (se d. o.).
— Jfr R:s »Mémoires authentiques, 1725—
1757» (1918) samt Williams, »The fascinating
duc de R.» (1910), P. d’Estrée (pseud. för H.
Quentin), »Le maréchal de R.» (1917) och »La
vieillesse de R.» (1921). Ä. S-n.
Richepin frifpä’], Jean, fransk författare
(1849—1926) R. var född i Algeriet, kom som
student till Paris men lämnade snart sina
studier, deltog som frivillig i 1870 års krig
och prövade sedan
växlande yrken, som
passade hans sorglösa
bohemlynne. Den frie
vagabonden är hans
hjälte i »La chanson
des gueux» (1874), som
föranledde ett
tryck-frihetsåtal och fäste
uppmärksamheten vid
hans namn. Han ville
vara en modern
Vil-lon, men hans
lättflytande versifikatoriska
ådra är övernärd med
Hugosk retorik, och banaliteten står
överallt på lur. Han sjunger köttets lov med
hednisk glöd i »Les caresses» (1877),
hud-flänger munkmoral och kristen åskådning i
»Les blasphèmes» (1884), överraskar med en
samling friska sjömansvisor i »La mer» (1886)
och rimmar slutligen sin enkla livsfilosofi i
»Mes paradis» (1894). Från den »undre
världen» hämtar han helst stoff till sina
romaner — »Madame André» (1878), »La glu»
(1881; dramatiserad 1883), »Miarka, la fille de
1’ourse» (1883; dramatiserad 1905). »Césarine»
(1888) m. fl. Lika produktiv var R. som
dramatiker på vers och prosa: för Sarah
Bern-hardt skrevs »Nana Sahib» (1883), vars
manliga huvudroll han själv kreerade, »Le
flibus-tier» (1888; »Fribytaren», 1895) blev ett
populärt publikstycke, och med »Le chemineau»
(1897) gav han sin romantiske
landsvägsriddare fast fot på fransk scen. R. invaldes 1908
i Franska akad. — Jfr J. Lemaitre, »Les
con-temporains». III (1888). Kj. S-g.
Richer [rije’], Jean, fransk astronom (d.
1696). Ledde 1671—73 en expedition till
Cayenne, genom vars iakttagelser den
första tillförlitliga bestämningen erhölls av
solens parallax. K. Lmk.
Richer [ri/e’], Paul, fransk neurolog,
konstanatom och bildhuggare (f. 1849), med.
dr. prof, i anatomi vid École nationale des
beaux-arts. R. har verkat banbrytande inom
konstanatomien. Hans huvudverk här äro
»Physiologie artistique de 1’homme en
mou-vement» (1895) och »Nouvelle anatomie
artistique», I—VI (1910 ff.), som också
utförligt redogör för skilda konstskedens
framställning av människokroppen. Rbg.
Richert [ri’kert], svensk släkt, som uppges
urspr. vara från Frankrike. Från Stralsund
inkom till Ronneby Joachim R. (d. 1666),
som blev rådman där. Hans sonsons sonson
titulärlagmannen häradshövding Johan R.
(1758—1812) var fader till Johan Gabriel R.
(se nedan). Dennes son Josef Gabriel
R. (1828—95), överste och chef för Väg- och
vattenbyggnadskåren samt överdir. och chef
för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1887—
93, var en synnerligen skicklig
vattenbyggnadsingenjör. Om hans son Johan Gustaf R.
se nedan. En brorson till Johan Gabriel R.
var M. B. R. (se nedan). B. H-d.
Richert [ri’kert], Johan Gabriel,
ämbetsman, juridisk och politisk författare (1784—
1864); jfr släktart. Efter ganska knapp
universitetsutbildning inträdde R. på domarbanan,
bl. a. som biträde åt
sin fader, som var
häradshövding i Vadsbo.
Tidigt gjorde sig R.
känd som sällsynt
skicklig domare och
uppträdde 1810 med
skärpa mot de
intrång dåv.
landshövdingen i Skaraborgs
län G. Adlersparre
sökte göra i
domarmakten, vilket
föranledde denne att
trakassera R. (»Adler-
sparreska förföljelsen»). R. bedrev
djupgående filosofiska och rättsvetenskapliga
studier, som snart förde honom till en av
Kants filosofi och engelsk liberalism
påverkad statsuppfattning med starkt socialt och
humanitärt patos. R. fick 1813 häradshövdings
n. h. o. v. och satt 1814—32 (med kort
avbrott) i 1811 års lagkommitté. I denna blev
han snart den ledande och var i huvudsak
förf, till den av nya humanitära principer
präglade motiveringen till
strafflagsförsla-get. 1820 blev han ständig sekr. vid
justitie-kanslersexpeditionen med förste
expeditionssekreterares n. h. o. v. och 1822
häradshövding i Kinne, Kinnefjärdings, Skånings och
Laske domsaga. Under sin Stockholmstid
trädde R. i förbindelse med de liberala
riks-dagspolitikerna, främst C. H. Anckarsvärd.
R:s liberala individualism förde honom snart
i strid med de korporativa reminiscenserna i
det svenska samhället, vilket bl. a. tog sig
uttryck i hans berömda skrift »Ett och
annat, om corporationer, privilegier... i
anledning af Consistorii academici i Upsala
betänkande om den akademiska jurisdictionen»
(1822), som gav upphov till en
uppmärksammad polemik med Geijer och Biberg. För
tidens stora fråga, representationsförändringen,
väcktes R:s intresse av Anckarsvärd. Denne
och R. fingo rika impulser under en resa i
Norge 1827 och utgåvo »Förslag till
nationalrepresentation» (1830). Den egentlige förf,
till detta livligt diskuterade arbete torde ha
varit R. Då regeringens förslag till en ny
riksdagsordning framlades 1848, var R.,
ehuru förgäves, en av dess vältaligaste
förespråkare. Trots sitt lidelsefulla politiska
intresse kom R. aldrig att aktivt deltaga i
riksdagspolitiken. Under den stora krisen
nämndes R. 1840—41 och 1844 som
statsråds-kandidat, men hans kandidatur förföll,
väsentligen beroende på hans personliga
betänkligheter. Av samma skäl hade han redan 1823
avböjt posten som riksdagens
justitieombudsman. Oskar I insatte R. i
Lagberedningen, som han tillhörde till 1851 och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
