Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridgeway, sir William - Ridhus - Ridhäst - Ridikyl - Ridinger, Johann Elias - Ridkonst - Ridley, Nicholas - Ridning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Ridgeway—Ridning
792
Ridgeway [rfd^æél], sir William,
engelsk arkeolog (1853—1926), prof, i grekiska i
Cork 1882—04 och i arkeologi och etnologi i
Cambridge 1892. Skr.: »Origin of metallic
currency and weight standards» (1892), »The
early age of Greece» (2 bd, 1901—31), »The
origin and influence of the thoroughbred
horse» (1905), »The origin of tragedy» (1910),
»The dramas and dramatie dances of
non-european races» etc. (1915) m. m. T. J. A.*
Ridhus, se Ridning.
Ridhäst, för ridning särskilt lämplig häst.
Lätta och livliga hästar lämpa sig bäst. De
benämnas ädla el. varmblodiga och äro
antingen fullblod el. halvblod (se Hästen).
Ridikyl (fr. ridicule), löjlig. — R. el. Re d
i-k y 1 (fr. réticule, eg. litet nät),
handarbets-väska, »pirat».
RIdinger, Johann Elias, tysk
djurmålare och kopparstickare (1698—1767). R. har
sin betydelse huvudsaki. som grafiker. Han
behandlade bibliska och allegoriska ämnen,
porträtt och genre, men hans egentligaste
område var skildring av djur. Han utgav en
skildring av paradiset i en följd av blad,
vidare »Fursten-Jagdlust» (1729; 36 blad),
»Betrachtung der wilden Thiere» (1736; 40
blad), »Abbildung der jagdbaren Thiere» (1740;
24 blad) m. fl. Han har även efterlämnat ett
stort antal teckningar. (E. L-k.)
Ridkonst, se Ridning.
Ridley [ri’dli], N i c h o 1 a s, engelsk
reformator (omkr. 1500—55). R., som anslutit sig
till protestantismen, blev biskop i Rochester
1547, i London 1549. Som Cranmers högra
hand medverkade han vid genomförandet av
reformationen och tillkomsten av »Common
prayer book» och de 42 artiklarna. Efter
Edvard VI :s död störtades R. och brändes
tills, m. Latimer på bål i Oxford. Hj. H-t.*
Ridning har sedan urminnes tider stått i
starkt beroende av krigsväsendets, särskilt
rytteritaktikens utveckling. Så har
dressyr-ridningen •— även kallad skolridning —
än spelat mycket stor roll, än ansetts nästan
onödig för militär r. Under medeltiden, då
striderna vanl. utkämpades av ryttarhärar,
blevo ryttarskickligheten och hästdressyren
av största betydelse. Även när rytteriets
stridssätt i samband med eldvapnens
införande omdanades, fordrades väldresserade
hästar och stor ryttarskicklighet. Under
1500-talet sattes denna dressyrridning i system
av neapolitanaren Carraccioli, och därmed
grundlädes den s. k. högre skolan. Pignatelli
— även neapolitanare — skapade i mitten av
1500-talet ryktbara skolor, och till Italien
strömmade ryttare från alla länder för att
lära den högre skolritten. Andra länder
följde Italiens exempel. De la Guérinière,
stallmästare hos Ludvig XV, blev reformator
på ridkonstens område. Han utgav 1733 ett
omfattande verk om r., och genom honom
fick dressyrridningen till mål ej blott att
behärska hästen utan även att
uppgymnasti-sera hästens alla delar, särskilt bakdelen.
Denna högre dressyr var en tid på väg att
dö ut, men vid spanska ridskolan i Wien
samt vid några militära ridskolor, t. ex. i
Hannover och Saumur, omhuldas den alltjämt.
T. o. m. dressyr i allmän bemärkelse ansågs
en tid onödig för den militära r. men har
nu
mera återfått sin betydelse som medel att
dana såväl krigsdugliga och väl beridna
ryttare som väldresserade hästar. Mot slutet av
1800-talet började näml, läggas särskild vikt
vid kavalleriets spaning.
Hästens gångarter (gång) äro skritt, trav
och galopp. Om skritt och trav se Gång, sp.
118. Galopp består av en följd språngartade
rörelser, var och en uppgående i ett
svävnings-moment. Fotflyttningen i galopp är: 1) yttre
bakbenet sättes i marken, 2) inre och yttre
bakbenen sättas samtidigt (el. nästan
samtidigt) i marken, 3) yttre bakbenet höjes, och
hästen stöder på inre bak- och yttre
frambe-net, 4) inre frambenet kommer till understöd
för att omedelbart ensamt övertaga tyngden,
5) inre frambenet lyftes från marken,
varvid hästen svävar. Korsgalopp är en
felaktig form av galopp, då hästen går i en
galopp med frambenen och en annan med
bakbenen.
Dressyrridningens rörelseformer kunna
indelas i »lägre skolorna» och »högre skolorna».
Numera användas vid dressyr i allm. blott
de lägre skolorna samt stundom piaff och
passage (se nedan) och dessutom vissa andra
rörelser, sidvärtsrörelser, så benämnda på
grund av att hästen därvid tvingas att
röra sig med framdelen och bakdelen på
skilda spår. De olika sidvärtsrörelserna
äro öppna, sluta och förvänt sluta.
Avsikten med dem är att uppnå en högre
grad av samling hos hästen, d. v. s.
jämviktslägets förflyttande mera bakåt och
bakdelens övertagande av belastningen.
Innan detta kan ske, begagnar sig ryttaren av
»skänkelvikning», även den en
sidvärtsrö-relse, varvid hästen lösgöres från spänning.
Vidare märkas halvhalt (ett medel bl. a. att
under rörelse återvinna förlorad jämvikt),
ryggning, ridning på volt (cirkelrunt spår)
samt vändningar på framdelen och bakdelen.
Högre skolor äro piaff, samlad trav på
stället (bild 1), passage, mycket samlad trav
med höga, taktmässiga steg, så att hästen än
i de ena, än de andra diagonala benparen
svävar i luften (bild 2—3), piruett, en
helomvänd-ning på bakdelen under bibehållen samlad
galopp (bild 4—6), och levad (pesad), varvid
hästen med väl krökta och undersatta
bakben lyfter framdelen, tills jämvikt uppnåtts
(bild V).
Hit höra även de s. k. skolsprången:
croupade och courbette (el. mézair) samt
ballo-tad och kapriol. Alla utgå de från levaden.
Vid croupade hoppar hästen från denna levad
rakt upp (bild 8), då däremot vid courbette
någon förflyttning sker framåt (bild 9);
bakhovarna äro vända mot marken; först efter
språnget komma frambenen i marken.
Ballo-tad är ett liknande språng, varvid bakbenens
hovar dock vändas bakåt (bild 10—12).
Kapriol skiljer sig från föreg. därigenom, att
hästen energiskt slår bakut, när bakhovarna
blivit vända bakåt (bild 13—16).
Såväl ridutbildningen som hästdressyren —
häri inbegripet hinderhoppning — indelas i
perioder och avslutas med
tillämpningsövningar, ss. hinder- och terrängridning.
I början av utbildningsarbetet är det
fördelaktigt att ha ridhus (täckt ridbana med
väggar) till förfogande. När väder och väg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
