Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rikissa (1200-talet, svensk furstinna) - 4. Rikissa (1279—1348, svensk furstinna) - 5. Rikissa (svensk furstinna) - Rikli, Martin - Rikoschetteld - Riksadvokat - Riksakt - Riksakten - Riksamiral - Riksantikvarie - Riksarkivarie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Rikli-—Riksarkivarie
818
jarl och prinsessan Ingeborg, blev g. m. 1) 1251
Håkon Ilåkonsson (se d. o., sp. 241) den unge i
Norge, 2) 1262 Henrik, furste av Werle. —
4. R. (omkr. 1279—1348), brorsdotter till R. 3
samt dotter till Magnus Ladulås, blev nunna
i Klara kloster i Stockholm och var dess
abbedissa redan 1335. — 5. R., kusin till R. 4
samt dotter till konung Valdemar av Sverige,
blev 1285 g. m. sedermera konung Przemyslaw
av Polen.
Ri’kli, Martin, schweizisk botanist (f.
1868). Blev konservator vid tekniska
högskolan i Zürich 1896 och prof. 1909. R. är
växtgeograf och har anordnat flera internationella
studieresor i olika delar av Sydeuropa och
Nordafrika m. fl. områden. Bland hans
skrifter märkas »Die Arve in der Schweiz» (1909),
»Richtlinien der Pflanzengeographie» (1911),
»Lebensbedingungen und
Vegetationsverhält-nisse der Mittelmeerländer und der
Atlanti-schen Inseln» (1912). K. A.
Rikosche’tteld (fr. ricochet, studsning),
artill., en på slätborrade artilleriets tid
förekommande skjutmetod, som byggde på den då
använda rundkulans benägenhet att studsa
vid nedslaget och att med upprepade
studs-ningar fortsätta i allt mindre och mindre
bågar. Härigenom vanns en välbehövlig
ökning av den dåv. korta skottvidden.
Batterier, avsedda för denna eld, kallades r i k
o-sche t tb a 11 er i e r. På senare tid har ett
slags studsningseld återupptagits, ehuru
endast i syfte att öka granatens
splitterverkan; se N e d s 1 a g s k r e v a d. G. af W-dt.
Riksadvokat, den högste ledaren av Norges
straffrättsliga åklagarmyndighet. R.
utnäm-nes av konungen, har själv att avgöra frågan
om åtal, när det gäller förbrytelser, för vilka
livstidsstraff kan ådömas, förbrytelser
genom tryckt skrift och vissa andra i jurylagen
§ 89 särskilt nämnda förbrytelser. Under r.
sortera tolv statsadvokater. W-t K.
Riksakt (ty. Reichsacht), en form av
fredlöshet inom Tyska riket. Jfr Akt och Bann.
Riksakten. 1. En ständernas förklaring
till konung Adolf Fredrik med anledning av
1756 års rojalistiska kuppförsök. R., som
uppsatts av mindre sekreta deputationen och
ej delgavs ständerna, upplästes inför
monarken i närvaro av riksrådet och talmännen
för att sedan förseglas. Den utgjorde en
skarp vidräkning med konungens
författningsbrott, utmynnande i ett hot om
avsättning i fall av förnyade
grundlagskränk-ningar. Mot slutet av 1760—62 års riksdag,
som betecknade ett närmande mellan
hattpartiet och hovet, uppbröts och förstördes r.,
som dock är bevarad i avskrifter. T. S-g.
2. En lag, som under svensk-norska
unionen bestämde konstitutionella förhållanden
mellan Sverige och Norge. Efter att ha
antagits av norska stortinget och Sveriges
ständer fick den kunglig sanktion 6 aug. 1815.
Den avskaffades i Norge genom detta lands
utbrytning ur unionen 1905; efter
uppgörelsen i Karlstad och dennas godkännande av
norska stortinget biföll en svensk urtima
riksdag 16 okt. s. å. en k. prop. om r:s
upphävande. — Jfr O. Alin, »Om sättet för
riksaktens antagande 1815» (i Hist. Tidskr. 1887).
Om r:s innehåll se Sverige-Norge. S. B.*
Riksamiral, högsta flaggmansgraden och en
av de högsta riksämbetsmännen i Sverige
under 1500- och 1600-talet. Ämbetet innebär
såväl militära åligganden som förvaltning.
Dess ursprung härleder sig från Erik XIV,
som i sin »hovordning» (1561 el. 1562) upptog
en överste amiral för skeppsflottans
förvaltning, byggnad och utrustning. Som
permanent chef för flottan fick Klas Fleming
titeln Sveriges rikes amiral (trol.
från 1571). Detta ämbetes uppgifter
utvecklades därefter i olika organisationsförslag,
och när Karl IX organiserade riksstyrelsen
på nytt (1602), ingick bland de »höge
ämbetsmännen» en riks ens amiral, Clas
Ry-ning. Efter honom blev Göran Gyllenstierna
av Gustav II Adolf utnämnd till Sveriges
rikes amiral (1612) med uppgift att vara chef
för flottan och dess förvaltning. I 1634 års
R. F. var Amiralitetet under r. som chef det
tredje av de fem rikskollegierna. Med Karl
XI :s förändringar i rikets centralförvaltning
upphörde riksamiralsämbetet. Sist bars titeln
av G. O. Stenbock. Därefter infördes titeln
generalamiral (se d. o.). ö-g.
Riksantikvarie, titel på den ämbetsman,
vilken utövar högsta tillsynen över rikets
fornminnen och kulturhistoriska
byggnads-minnesmärken. R. är tillika ständig sekr. i
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
(se d. o.) samt chef för de under dess
inseende ställda statssamlingarna, främst
Statens historiska museum (se d. o.). Ämbetets
förste innehavare var Johannes Bureus (som
dock ej bar titeln r.), vilken 1599 fick »pass
att draga kringom riket och avskriva
runstenar». 1630 utfärdade Gustav II Adolf på
Bureus’ initiativ en utförlig instr. för två
Bureus’ medhjälpare, vilka benämndes
»anti-quarii regni». Verksamheten inriktades
hu-vudsakl. på uppteckningar av runinskrifter,
insamlandet av handskrifter samt
författandet av antikvariska beskrivningar. Efter
inrättandet av Antikvitetskollegium (se d. o.)
kom ämbetets verksamhet att förenas med
denna institution genom att det förras sekr.
fungerade som r. Under Hadorphs och J.
Peringskiölds ledning utfördes då ett
omfattande inventeringsarbete av landets
fornminnen. Under frihetstiden förlorade ämbetet i
betydelse, och då 1786 Vitt.-akad.
upprättades, ställdes det upplösta Antikvitetsarkivets
samlingar under dess överinseende, och r. blev
tillika dess sekr. Genom B. E. Hildebrands
insatser kom tyngdpunkten i r:s ämbete att
efter 1800-talets mitt koncentreras på
chefskapet för det av honom grundade Statens
historiska museum. R:s starkt ökade
kulturminnesvårdande uppgifter ha medfört, att en
särskild avd. provisoriskt inrättats för
handläggandet av dessa ärenden, omfattande bl. a.
en föredragande för fornminnesärenden och
en för byggnadsärenden samt en
administrativ sekr. Behovet av lokala organ för
forn-minnesvården har ordnats på frivillighetens
väg genom inrättande av
riksantikvariens ombud i orterna. — Se V. Gödel,
»Riksantikvarieämbetet» (1930), uppsatser av
H. Schück, O. Almgren och T. J. Arne i
Forn-vännen 1931 samt av A. Schück i »Svensk
kulturminnesvård» (1930). A. S-k.
Riksarkivarie, sedan 1835 titel för chefen
för Riksarkivet (se d. o., sp. 820).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
