Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksspråk - Riksstallmästare - Riksstambok - Riksstat - Riksstånd - Riksståthållare - Riksstäder - Riksständer - Rikstelefon - Rikstriangulering - Rikstygmästare - Riksvapnet, Svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Riksstallmästare—Riksvapnet
862
lekten i hertigdömet Ile-de-France, spanskan
är kastilianska (som den också kallas),
italienskan toscanska, ryskan Moskvas dialekt
o. s. v. Men sedan folkmålet lyfts till r., få
både målet och r. var sin utveckling, så att
r. ingenstädes blir identiskt med folkspråket
i den landsdel, varifrån det utgått. R. är
visserligen, i motsats till folkmålen, ett för
hela folket gemensamt, likformigt språk; men
likformigheten finnes endast i grova,
allmänna drag. De bildades samtalsspråk, d. v. s.
riksspråket såsom talat, står i nära beroende
av de lokala folkmålen, så att inom r. finnes
en mängd mer eller mindre olika skiftningar.
Så talas t. ex. svenska mycket olika av
bildade skåningar, värmlänningar, östgötar,
norrlänningar o. s. v. Dessa skiftningar
framträda i viss mån även i
litteraturspråket. Jfr Provinsialism och
Svenska språket. Se G. Cederschiöld,
»Svenskan som skriftspråk» (4:e uppl. 1916); G.
Da-nell, »Svensk språklära» (1927), inl. B. H-n.
Riksstallmästare, se Riksämbetsmän.
Riksstambok, sådan stambok över husdjur,
som utges på statens bekostnad av
Lantbruks-styrelsen. Fem r. finnas, näml, över svensk
ayrshireboskap, svensk låglandsboskap,
fjällboskap, avelssvin och avelsfår. H. F.*
Riksstat kallas den hushållningsplan, vari
statsinkomsternas användning på förhand
bestämmes för en kommande tid, numera för
ett s. k. budgetår, tiden fr. o. m. 1 juli ett år
t. o. m. 30 juni nästa år. Först Gustav II
Adolf insåg behovet av ett dylikt finansiellt
rättesnöre, och den första egentliga r. är
den, som han 27 juni 1625 fastställde att
gälla till den 1 sep t. 1626. Den var dock
blott en oordnad sammanfattning av
specialstaterna. Den första mer omfattande och
fullständiga samt systematiska r. uppgjordes
i nov. 1636 av en rådskommission.
Sedermera uppgjordes staterna under 1600-talet av
Kammarkollegium och godkändes av rådet.
Riksdagen hade icke något att skaffa
därmed. Sedan Statskontoret inrättats (1680),
fick detta uppgöra förslag till r. En årlig r.
skulle enl. 1720 års R. F. (§ 31) upprättas av
Statskontoret, vilket skedde genom en
särskild statskommission (se d. o.).
Dessa bestämmelser blevo utan vidare
gällande för de år, under vilka riksdag ej hölls,
men i annat fall underställdes de ständerna,
som i 1723 års R. O. § 13 uttryckligen
för-behöllo sig rätt att efterse »huru riksstaten
må inrättas». Deras makt härutinnan
utövades vanl. av sekreta utskottet och dess
stats-deputation. Genom 1772 års R. F. förlorade
riksdagen all bestämmanderätt över r.; den
blev nu åter Statskontorets och konungens
ensak. Först genom 1809 års R. F. fick
riksdagen fullständig makt över r. Se vidare
Budget, Huvudtitel och S t a t s r
eg-1 e r i n g. (Schg.)
Riksstånd kallas avdelningarna i de från
medeltiden stammande, på ståndsprincipen
grundade riksförsamlingarna; med
sammanfattande namn benämnas dessa avdelningar
riksständer. I forna Tyska riket (till
1806) skilde man på andliga riksständer
(andliga kurfurstar, ärkebiskopar, biskopar m. fl.)
och världsliga (världsliga kurfurstar,
hertigar, furstar, lant-, mark- och burggrevar,
grevar och riksstäder). Jfr États g é n
fira u x, Generalstaterna,
Parlament, Riksdag och Stånd.
Riksståthållare (no. rigsstatholder), den
ämbetsman, som enl. Norges grundlov av den 4
nov. 1814 kunde utnämnas såsom chef för
regeringen i Kristiania. Grundlovens §§ 12, 13
och 15 stadgade härom, att konungen till r.
kunde utse antingen en norrman el. en
svensk. R. hade som regeringens chef två
röster, men när konungen var närvarande,
upphörde hans funktion, och han blev endast
den förste av statsråden. H. H. von Essen
var den förste r. (1814—16). Hans
efterträdare voro C. Mörner (1816—18), J. A.
Sandels (1818—27) octh B. B. v. Plåten (1827—
29). På grund av den ovilja, som i Norge
uppblossade mot svenskars innehavande av
ämbetet, lämnades det obesatt till 1836, då
till r. utnämndes H. Wedel-Jarlsberg. Han
efterträddes 1841 av S. Lövenskiold, som 1856
nedlade ämbetet. Sedan stod det ledigt. 1859
års storting beslöt att upphäva ämbetet, och
efter åtskilliga unionella stridigheter
medgav slutligen Oskar II detta 1873. Jfr art.
Sverige-Norge och S. Clason,
»Historisk redogörelse för unionsfrågans tidigare
skeden» (1898). K. B-n.*
Riksstäder (ty. Reichsstädte) kallades i det
gamla Tyska riket de städer, som voro
riks-omedelbara (se d. o.). De äldsta r. växte upp
på de gamla kungliga domänerna (se P f a 1 z
1) i s. och mell. Tyskland; deras antal
förblev alltid störst i dessa trakter. Andra
upp-stodo som kejserliga förläningar (Lybeck
1226), genom lösköp från fursteterritorier o.
s. v. En särskild grupp utgjordes av de
»biskopsstäder», som kämpade sig fria från
sina biskopars överhöghet och med tiden
under benämningen »fria städer» uppnådde
samma ställning som r. — R. förvärvade
småningom för sina områden alla de
höghetsrättigheter, som sammanfattas under
landshöghet. På 1200- och 1300-talet
sam-manslöto sig r. i mäktiga förbund (Rhenska
och Schwabiska stadsförbunden, hansan m.
fl.), som spelade en betydande politisk roll,
vilket bl. a. tog sig uttryck i deras
deltagande i riksdagarna. Detta var fast regel
fr. o. m. 1489 och fick formell sanktion i
westfaliska freden 1648. — På riksdagarna
bildade städernas ombud det tredje kollegiet,
som i sin tur bestod av en schwabisk och
en rhensk »bänk». — Under Napoleonstidens
stormar miste samtliga r. sin
självständighet; det stora flertalet blev 1803
mediatise-rat (se M e d i a t i s e r a). Då Tyska
förbundet 1815 bildades, återvunno endast
Frankfurt a. M. (införlivades 1866 med
Preussen), Hamburg, Bremen och Lybeck sitt
oberoende som »fria städer» (se d. o.). Sv. D-n.
Riksständer, se Riksstånd.
Rikstelefon, det staten tillhöriga
telefonnätet, varpå ombesörjes praktiskt taget all
telefonförbindelse inom och mellan olika
orter i Sverige. Se Telefon.
Rikstriangulering, se Triangelmätning.
Rikstygmästare, se Riksämbetsmän.
Riksvapnet, Svenska. Före 1364 kan
man blott tala om konungens personliga
vapen, som dock sannolikt ofta betraktades även
som rikets. Den förste svenske konung, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
