Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Rinman—Rinman, S.
892
Huvudbyggnaden på Rinkesta.
Bohnstedt. Nuv. ägare H. Mårtens. Slottet
är trol. från den Oxenstiernska tiden.
Rinman, svensk släkt, urspr. från
Västergötland och känd från 1500-talet. Olof
Ahrenius (d. 1646) var komminister i
Rinna (Östergötland), efter vilket namnet R.
antogs av hans söner. En sonsons son till Olof
Ahrenius var Sven R. (se nedan). Dennes
son Carl R. (1763—1826) blev efter sin
fader dir. för grov- och svartsmidet i riket och
för Eskilstuna fristad samt fick bergmästares
titel. Om Carl R:s son L. R. (d. 1890) och
dennes brorsons son E. B. R. se nedan. Den
sistnämndes bror Viktor Johannes R.
(f. 1873 3/n) var 1906—10 lärare vid
Johanne-lunds missionsinstitut, inrättade 1910 ett
bibelinstitut i Södertälje och var dess rektor till
1922. Om Sven R:s brorsons sonson E. L. R.
se nedan. B. H-d.
Rinman, Erik Benjamin, tidningsman,
socialpolitiker (1870 2/5—19 3 2 29/i); jfr
släktart. Tog 1896 kansliexamen i Uppsala,
tjänstgjorde en tid i Fångvårdsstyrelsen och
övergick 1897 till pressen.
Han var maj 1897—
sept. 1906 medarb. i
Svenska Dagbladet,
okt. 1906—april 1911
medred. och red. av
politiska avd. i
Stock-holms-Tidningen och
var april 1911—31
denna tidnings huvudred,
och utgivare samt
från nov. 1931 chef
för ledaravd. i den
sammanslagna
tidningen Stockholms-Tid-
ningen—Stockholms Dagblad. Under tre
perioder (1905, 1911 och 1922—23) var han ordf,
i Publicistklubben. R. var 1911—14 led. av
litterära och konstnärliga
äganderättskom-mittén, 1913—21 v. ordf, och från 1921 ordf,
i Centralförbundet för socialt arbete och från
1913 led. av Sociala rådet samt från 1930
ordf, i Stockholmssystemets styrelse. Från
juli 1924 var han (liberal) led. av Stockholms
stadsfullmäktige. Han deltog 1923 i den
liberala utbrytningen ur Frisinnade
landsför-eningen och var sedan en av det nya liberala
partiets mest framträdande män. Varmt
kyrkligt intresserad, var han från 1930
medarb. i Församlingsbladet. — Som
tidningsman vann R. inom skilda politiska läger
aktning genom sin stränga objektivitet, starka
övertygelsetrohet och av alla bihänsyn
opåverkade rättskänsla. Samma egenskaper
präglade ock hans insatser i det kommunala
livet. R. var en ivrigt verksam försvarsvän
och tvekade ej att i pressen ge uttryck åt sin
uppfattning på detta område, även när han
därigenom kom i strid med politiska
partikamrater. Hans socialpolitiska inlägg
kännetecknades av noggrann sakprövning och
humanitär livsuppfattning. Bland hans
skrifter på detta område må nämnas »Städerna
som arbetsgifvare» (1907) samt »Arbetsaftal
och kollektivaftal» (s. å.). V. S-g.
Rinman, Erik Ludvig, kemist,
uppfinnare (f. 1874 4/g); jfr släktart. Blev fil. dr
i Uppsala 1902 och var docent i kemi där 1904
—08. R. verkställde 1908—12 vid Skutskärs
cellulosafabrik undersökning över
avfallslu-tarna och grundade 1911 a.-b. Cellulosa, som
exploaterar av R. gjorda uppfinningar,
särskilt hans metod för framställning av
cellulosa med natronlut under samtidig utvinning
av kemiska biprodukter. G. H-r.
Rinman, Ludvig, metallurg (1815—90);
jfr släktart. Avlade bergsexamen vid Uppsala
univ. 1839 och examen vid Falu bergsskola
1840 samt var dir. på Järnkontorets
metallurgiska stat 1856—90. Efter att hos bröderna
Siemens ha studerat martinprocessen införde han
1867 denna metod vid Munkfors och byggde
sedan vid Bånghammar och Hällefors (i
Södermanland) Sveriges två första martinverk. På
Järnkontorets uppdrag utförde han
omfattande undersökningar om masugnsprocessen och
om bästa sättet för skötseln av
gasgeneratorer. E. S. B.
Rinman, Sven, bergsvetenskapsman, »den
svenska bergshanteringens fader» (1720 12/6 g.
st.—92 20/i2); jfr släktart. Blev 1740
auskul-tant i Bergskollegium och gjorde 1746—47 resor
i Holland, Tyskland
och Frankrike för
att studera
järn-och stålfabrikationen där. 1749
antogs R. till
bergsin-spektor i Roslagen,
fick 1750 inseende
över bruksdriften
vid Hällefors och
utnämndes 1751
till
övermasmästa-re, med särskilt
uppdrag att
förbättra tillverkningen i
Västerbergslagen. 1760
kallades R. till dir. över svartsmidet i riket
samt blev tillika assessor i Bergskollegium
1775 och e. o. bergsråd 1782. R. bidrog
kraftigt till upprättandet av Eskilstuna
fristad (se Eskilstuna, sp. 1034) och blev
1784 dir. för denna. R. hade en
utomordentlig praktisk begåvning och visade en
sällsynt förmåga att finna enkla,
genialiska lösningar av de svåra uppgifter, inför
vilka han ställdes. Inom såväl
bergsmekanik som andra grenar av bergshanteringen
och bergsvetenskapen, ss.
tackjärnstillverkning, smide och stålberedning samt
bruks-manufaktur av olika slag, ådagalade R. stor
initiativkraft och uppfinningsförmåga, oeh
Sven Rinman. Medaljong av
J. T. Sergel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>