Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rom - Antikens Rom - Medeltidens Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rom (Medeltidens Rom)
987
liums klippstup mot Velabrum och Forum
(Tarpeiska klippan) voro gamla
stenbrott, under republikansk tid använda till
förvaring av fångar och till avrättningar, samt
avrättningsfängelset Carcer Mamertinus, där
bl. a. Catilinas anhängare och Jugurtha
avrättades och där legenden söker Petrus’ och
Paulus’ fängelse (nu kyrkan San Giuseppe dei
Falegnami).
Utom dessa centrala och monumentala
kvarter, vilkas viktigaste kvarstående monument
här nämnts, påträffades även ute i
Kvirina-lens, Aventinens och Caelius’ stora kvarter
praktcentra, så nedanför Aventinens ö.
ut-språng mitt i tät bebyggelse utanför
»Servius-muren» Carac allas termer (bild 25) och
på Kvirinalen Konstantins och D i
o-cletianus’termer. De sistnämndas
ruiner rymma nu dels det stora Termemuseet,
dels Planetarium och Michelangelos mäktiga
kyrka Santa Maria degli Angeli. Vidare
märktes kejsarpalats, ss. Sessorium vid nuv.
Santa Croce in Gerusalemme på Caelius samt
Lateranättens palats, Domus Lateranorum,
nuv. La ter an en (se d. o.), och
dessutom mycken monumental nyttoarkitektur,
torghallar, basilikor, brunnshus, fontäner, ludi
o. s. v. Den konstantinska regionskatalogen
ger — utom en lokalt uppställd förteckning
—i även en märklig systematisk katalog över
stadens olika slag av byggen, obelisker,
otaliga statyer o. a. konstverk.
På högra, v. Tiberstranden, vars s. del —
möjl. i anslutning till republikanska
muranläggningar — omslöts av Aurelianusmuren, låg
ett fäste, Janiculum, som ansågs härröra från
konungatiden. Norrut reste sig som ett
brohuvud vid Hadrianus’ bro (sp. 982) hans
väldiga kejsargrav av samma typ som Augustus’
(senare fästning, palats, kallat C a s t el San
Angelo; se San Angelo). På
vatikan-ska kullen låg Neros cirkus, där Petrus
skall ha lidit martyrdöden, medan Paulus’
martyrium förlädes vid Via Ostiensis, nuv.
kyrkan San Paulo fuori le mura. Såsom
första förvaringsplats för bådas ben utpekades
katakomberna vid Via Appia, närmare
bestämt den plats, där den stora, nu frilagda
basilikan Ad Catacumbas (nuv. San
Sebastia-no) byggdes på 300-talet.
Denna kejsartidens märkliga stad, vars
invånarantal synes ha rört sig omkring 1 mill.,
växte och utvecklades till 300-talet e. Kr.
Med Konstantinopels anläggning började
av-blomstringen, ehuru det hela beskrives i all
sin glans ännu från mitten av detta årh. av
Ammianus Marcellinus. Teoderik har ännu
reparerat mycket, men dråpslag riktades mot
staden av Stiliko, genom de östromerska
kejsarnas plundringar och langobardernas
öde-läggelse av kampagnan. Mer än direkta
katastrofer ha dock avfolkningen och förlusten
av den centrala ställningen i riket och vid
Medelhavet verkat. Kejsarstadens mäktiga
mått blevo en onödig form i provinsstaden R.
Staden krympte ihop och koncentrerades till
Marsfältet trots översvämningarna, som åter
började, då den kejserliga förvaltningens
Ti-berdammar förföllo.
Litt.: En god orientering ge H. Schück,
»R. En vandring genom seklerna» (2 bd, 1912
—14; ny uppl. 1923); S. B. Platner, »A topo-
988
graphical dictionary of ancient Rome,
comple-ted and revised by T. Ashby» (1929; med
fullständiga litt.-anv.). Vidare må nämnas: G.
Lugli, »I monumenti antichi di Roma e
sub-urbio», I (1931; eng. uppl., »The classical
monuments of Rome», 1929); H. Jordan och
Chr. Huelsen, »Topographie der Stadt Rom»
(4 bd, 1871—1907); R. Lanciani, »Storia degli
scavi» (4 bd, 1902—04); O. Richter,
»Topographie von Rom» (2:a uppl. 1901). —
Kartverk: H. Kiepert, »Forma Urbis Romae
an-tiquae» (2:a uppl., av Huelsen, 1912); R.
Lanciani, »Forma Urbis Romae» (1893—1901);
P. Hartmann-Grisar, »Roma alla fine del
mcndo antico» (ny uppl. av
Mercati-Bar-toli, 2 bd, 1930). — Speciella arbeten: A.
Boethius, »De nya utgräfningarne i Rom»
(1931; med bibliogr.); G. Säflund, »Le mura di
Roma repubblicana» (i Skrifter utgifna af Sv.
Institutet i Rom, I, Lund 1932); I. A.
Rich-mond, »The citywall of imperial Rome» (1929);
Ch. Huelsen, »Forum und Palatin» (1926) och
»Le chiese di Roma nel medio evo» (1927); V.
Lundström, »Undersökningar i Roms
topografi» (1929). Utöver hänvisningarna hos
Platner må nämnas uppsatser om Roms
topografi i tidskr. Eranos av V. Lundström,
Armini m. fl. samt A. Lindström, »Kring
obeliskerna i Rom» (1931). Ax. B-s.
Medeltidens Rom. En enda institution
florerade i den av västgöternas plundringar,
särskilt 410, hemsökta forna kejsarstaden,
liksom i sitt hägn uppsamlande resterna av det
antika arvet: det romerska biskopsdömet.
Biskopen av R. hade sitt säte i Lateranen,
och redan från början av 400-talet utövade
han från denna plats ett visst inflytande över
staden R:s förvaltning. Det var Leo I, som
uppträdde som R:s försvarare gentemot Attila
och hunnerna och mot Gaiserik och hans
vandaler, som 455 plundrade staden. Det var
också Leo I, som gjorde det romerska
biskops-dömets primat gällande över alla de andra
biskopsstolarna i kristenheten,
östgotako-nungen Teoderik i Ravenna och hans
efterföljare (fr. o. m. 488) försökte lägga beslag
på hela Italien, däribland R. Sedermera
inledde påvarna, i kamp mot de påträngande
langobarderna, en ytterst effektiv politik, som
gick ut på att balansera mot varandra de
tre makter, som vid den tiden kämpade om
herraväldet över Italien: östromerske
kejsaren, langobarderna och frankerna. När den
frankiske konungen Pippin den lille kom till
Italien (754) för att försvara påven Stefan II
mot langobarderna, fick detta bl. a. till
resultat, att påven erhöll suverän myndighet över
det s. k. romerska hertigdömet (ducatus
Ro-manae urbis), vartill Pippin lade Exarkatet.
Därmed var påvestaten bildad (se vidare
Kyrkostaten). Juldagen 800 kröntes
Pippins son Karl den store till romersk
kejsare av påven Leo III i Petersbasilikan i R.
Den nye romerske kejsaren var emellertid ej
suverän i R., men han utövade själv el. genom
sina missi dominici högsta domsrätten där.
Vid kejsardömets förfall blev R. utsatt för
faror och förvirring. Stadsdelen på högra
Tiberstranden plundrades 846 av saracenerna,
varefter den befästes av påven Leo IV (Cittå
Leonina). Adeln ryckte till sig makten inom
staden och utsåg inom sig en consul (senator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
