Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rom - Medeltidens Rom - Den nyare tidens Rom (till 1870)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Rom (Den nyare tidens Rom)
990
el. princeps) romanorum. En av de första
innehavarna av denna värdighet var
Theo-p h y 1 a c t e s, g. m. Teodora, senatrix, och
fader till Marozia. Marozias son A 1 b e r i k
d. y., princeps atque omnium romanorum
senator, härskade 932—954, stödd på adeln och
hären (militia), som bildades av ett reg:te
från var och en av stadens 12 »regioner»
(deras antal ökades sedan till 13) under en
bandereso. Det påvliga myntet hade Alberiks
namn i st. f. kejsarens. R. var då åter en
oavhängig stat, en adelsrepublik.
Denna tid i R:s historia utmärkes framför
allt av den ihärdiga kampen mellan den
infödda romerska adeln och kejsarmakten.
Påven befann sig i dessa strider än på den ena
och än på den andra sidan. Adeln byggde de
starka försvarsverk, de s. k. baron altorn,
som ännu bilda ett utmärkande drag i staden
R:s arkitektur. Släkter som Frangipani och
Pierleone behärskade R., och det var dessa
adelssläkter el. kejsaren, som i allm. utsågo
påvarna, tills påvevalet 1059 uppdrogs åt
kardinalkollegiet. Påvemakten fick därigenom en
ny möjlighet att hävda sig gentemot de
konkurrerande makterna.
Under 1100-talet spred sig inom det gamla
hertigdömet R:s städer lusten att efter
exemplet från övre och mell. Italien bilda fria och
oavhängiga republiker (de s. k. kommunerna)
på demokratisk-borgerlig grund. Då påven
Innocentius II i spetsen för adeln satte sig
till motvärn mot folkets krav, stormade folket
Capitolium, utropade republiken, förklarade
påvens världsliga makt upphävd och började
en ny tideräkning med utgångspunkt från den
nya frihetens begynnelse (1143). Munken
Arnold från Brescia (se Arnold, sp. 147) blev
den nya frihetslärans förkunnare. Till slut
led dock republiken ett förkrossande nederlag
mot påven och kejsaren vid Tusculum (1167).
Kort därefter kom kejsaren — Fredrik
Bar-barossa — till R., där han tillsatte en prefekt
som högste styresman, och slutligen (1198)
lyckades påven Innocentius III avskaffa hela
den romerska senaten. I stället utnämndes
en enda senator. I fortsättningen stod denne
senator fullständigt under påvens inflytande.
1200-talet i R:s historia utmärkes framför
allt av de häftiga striderna mellan
påvesläkterna: Colonna, Orsini, Conti, Gaetani m. fl.
I dessa strider togo också påvarna mycket
livligt del. Påvemakten sjönk alltmera i
betydelse, tills den franske konungen Filip den
sköne flyttade påvedömets säte till Avignon,
där påvarna residerade 1309—77 (»den
babyloniska fångenskapen»).
Under påvarnas bortovaro lyckades en
folkledare vid namn C o 1 a di Rienzi (se R
i-e n z i) för en kortare tid tillvälla sig
makten. Han lät utropa sig själv till tribun ocb
företog en serie fantastiska reformer, med
modell från den klassiska antiken. Slutligen
omkom han i ett folkupplopp.
Påven Gregorius XI återvände till R. 1377,
men ännu i 40 år sönderslets kyrkan av »den
stora schismen», och R. låg under denna tid
halvt öde. Det var under ständiga strider och
ständiga folkresningar, som grunden lades
till ett nytt tidevarv.
Den nyare tidens Rom (till 1870). Efter det
att kyrkomötet i Konstanz (1414—18) gjort
slut på »den stora schismen» genom Martin
V:s val till påve, följde en hel rad av påvar,
»renässanspåvarna», berömda framför allt
genom sitt nit för de sköna konsterna och sin
familjepolitik. Av dem lät Nikolaus V
(påve-1447—55) förvandla Vatikanen (se d. o.) till,
ett ungrenässanspalats och började med att
göra hela området kring palatset till en
praktfull påvestad. Under Leo X (påve 1513—21)
nådde högrenässansen sin fulla utvecklings
och R. blev genom sina fornminnen och genom
det som nyskapades en medelpunkt för
Västerlandets konst. Byggmästare och
målare-kallades till R. Kyrkor restaurerades och
pryddes med målningar, nya kyrkor och
palats byggdes. Om renässansens och
barockens-konst i R. se Ro me r sk k o n s t, sp. 1032 ff.
Det stora krig, som i början av 1500-talet
utbröt mellan de europeiska makterna, drog
även R. och påvedömet med i sin virvel. R.
blev efter mer än ett årtusende intaget och
plundrat av Karl V :s landsknektar (sacco
di-Roma). Samtidigt hade påven att utstå en
hård kamp mot reformationen, men den
katolska motreformationen (se d. o.) styrkte
från mitten av 1500-talet återigen
påvens-makt och gjorde R. till ett nytt andligt och
konstnärligt centrum. Under
motreformations-påven — Sixtus V —• utvecklades en
häpnadsväckande byggnadsverksamhet, och under
hans-efterföljare riktades R. med konstverk av
Caravaggio, Bernini m. fl. R:s högadel
(släkterna Farnese, Aldobrandini, Borghese,
Bar-berini, Ludovisi m. fl.) följde det av påvarna
givna föredömet och lät uppföra åt sig
präktiga villor och palats. Hela denna tradition
från motreformationen präglade R. praktiskt
taget ända till slutet av 1700-talet.
Franska revolutionen spred sina verkningar
även till R. Påven, som i kriget mot den
franska republiken ställt sig på den
europeiska koalitionens sida, måste efter
Bona-partes lyckosamma fälttåg i Italien bl. a.
överlämna en mängd konstskatter åt
segraren, och 1798 inträngde general Berthier i
staden, tog påven till fånga och utropade
republiken i R. Denna romerska republik föll
redan 1800, och 1809 upphävde Napoleon
påvens världsliga makt samt utnämnde sin son
och arvinge till »konung av R.». Efter
Na-poleons fall återtog påven Pius VII sin
världsliga rnakt.
Under striderna för Italiens frigörelse (184&
—70) indrogos påven och påvestaten flera
gånger i tumultet. Redan 1849 måste påven
Pius IX fly från R., där republiken
utropades under Mazzini och Garibaldi. Med
fransmännens hjälp återfördes påven till sin
huvudstad, men tio år senare förlorade han
största delen av påvestaten (Romagna,
Markerna, Umbrien) till konungariket Sardinien,
som gick i spetsen för den italienska
frihetsrörelsen. I mars 1861 proklamerades R. som
Italiens huvudstad, och i sept. 1870 intågade
de italienska trupperna i R., som genom en
folkomröstning anslöt sig till konungariket
Italien och sedan dess varit Italiens
huvudstad. Som en protest mot denna erövring
inneslöt sig påven i »frivillig fångenskap» i
Vatikanen. Denna omöjliga situation löstes
slutgiltigt genom det s. k. Lateranfördraget
(11 febr. 1929), varvid påven i princip åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
