Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romansk konst, Romansk stil - Romansk stil - Romanson, Henric Vilhelm - Romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1007
Romansk stil—Romantik
1008
rioden. Gemensamhetsdraget ligger framför
allt i den konstnärliga genombildningen av
de olika byggnadssystemens leder. — Även
inom figurkonst oeh dekoration kunna
gemensamma formvärden påvisas. R. måste sålunda
betecknas såsom en verkligt enhetlig stil,
vars kännetecken kunna sägas vara allvar och
höghet el. ädel kraftfullhet, ofta förenad med
smidig spänstighet i uttrycket.
R. utvecklas till en början direkt ur den
karolingiska konsten. Kyrkan utgör den
egentliga uppdragsgivaren. Den äldsta romanska
kyrkoarkitekturen, som i stor
utsträckning är förstörd samt i många fall får
rekonstrueras med ledning av
utgrävnings-fynd, håller sig till den föreg. tidens båda
huvudtyper, den med träkonstruktioner
avtäckta basilikan samt den ofta välvda
centralkyrkan, dock med avgjord
förkärlek för den förra. Särskilt intresse ägnas
framför allt i n. och mell. Europa åt att ge
exteriören en rik och livlig gruppering genom
tornbyggnader. Tekniken är mycket
karakteristisk och utgår från kvarlevande
tradition från romarnas enklare byggnadsverk
men torde också ha bysantinskt inflytande
såsom källa. Detta gäller f. ö. icke endast
tekniken utan även formspråket och
utsmyckningen. Bysantinsk konst har till en början
varit förebildlig. Men vid 1000-talets slut
inträder en vändning. På en gång uppstå nya
byggnadstyper och ny, monumentalt inriktad
skulptur (kyrkoportalernas utsmyckning
framför allt), varjämte intresset för helt
genomförd välvning av kyrkorna blir mycket starkt.
Det är icke fullt klart utrett vilka
impulser, som ligga bakom denna påtagliga
förändring. Man har satt densamma i samband med
korstågen och främre Orientens kristna konst,
och man har även pekat på Spaniens
muhammedanska konst. Det synes vara
Sydfrank-rike och Nordspanien, som utgöra de tidigaste
och viktigaste blomstringsområdena för den
nya riktningen. I Provence, i Burgund och i
Toscana ingå starka impulser från romerska
monument i den dekorativa utbildningen;
man talar därför ibland om proto- el.
förrenässans (jfr Renässans). — Den nya
riktningen har ett överflöd av synnerligen
betydande skapelser i fråga om både skulptur
och arkitektur. Man kan säga, att
medeltidens riddarideal och höviska adelskuitur
funnit sitt adekvata uttryck i r:s främsta
verk. Det torde också kunna göras gällande,
att denna konst är den första klart
självständiga manifestation av materiell
högkultur, som Västerlandet frambragt efter
folk-vandringstidens revolutionerande period. —
Den högromanska konsten i s. och mell.
Frankrike har efter hand erövrat
kringliggande länder, tidigast Lombardiet och Italien
i övrigt samt Normandie och England, senare
Tyskland. I dessa uppstå överallt egenartade
blandformer, särskilt inom arkitekturen, på
vilka i flera fall den kommande utvecklingen
mot gotiken stöder sig, mera än på den
sydfranska byggnadskonsten. — Tyskland intar
dock en egendomlig särställning, i det att
den äldre riktningens former konservativt
fasthållas och först småningom bemängas med
det nya. En helt annan anda råder här i
arkitekturen. Murytorna äro ofta hela och
obrutna samt smyckade med målningar. Den
djärva och spänstiga genombildning av
lederna, som är så karakteristisk för
Frankrike, vinner först sent terräng. —
Väggmåleriet har även annorstädes stått mycket högt,
men dess alster äro i stor utsträckning
förstörda. Vid sidan av de monumentala
konstyttringarna har även r. att uppvisa ett
blomstrande miniatyrmåleri samt en mycket
högtstående guldsmeds- och emaljarbeteskonst.
Den profana konsten, framför allt inom
arkitekturen, har även avsatt betydande
monument, såväl i fråga om palats, borgar oeh
befästningskonst som borgerliga bostäder och
offentliga stadsbyggnader. Vid sidan om den
kyrkliga konsten faller doek allt detta i
skuggan.
I Norden utgöra Lunds domkyrka och
Ring-steds kyrka på Själland de förnämsta ex. på
r:s högsta utvecklingsformer, medan
Visby-kyrkorna och Linköpings domkyrka till stor
del tillhöra den yngsta tyska fasen av r.
En mängd intressanta problem rörande den
ålderdomligare riktningen gömma sig i bl. a.
Sigtunas kyrkor samt i åtskilliga
domkyrkor, vilkas äldsta former genom utgrävningar
blivit delvis klarlagda. — Jfr art. om
särskilda länders konst. — Litt. (alla verk med
litt.-anvisningar): C. Enlart, »Manuel
d’ar-chéologie frangaise» (3 bd, 1902—16; ny uppl.
1919 ff.); P. Frankl, »Die Baukunst des
Mit-telalters» (1918; i »Handbuch der
Kunstwissen-schaft», utg. av F. Burger och A. E.
Brinck-mann); M. Bernath, »Malerei des
Mittelal-ters» (1916; ny uppl. av bd 2 i A. Woltmann
och K. Woermann, »Geschichte der Malerei»,
1879-—88); A. Kingsley Porter, »Romanesque
sculpture of the pilgrimage roads» (1923); J.
Roosval, »Romansk konst» (1930; i »Bonniers
konsthistoria»). E. Lbrg.
Romansk stil, se Romansk konst.
Romanson, É e n r i c Vilhelm, läkare
(1776—1853). Blev med. dr i Uppsala 1804,
prosektor och kirurg vid Akademiska
sjukhuset 1805, fick 1811 förordnande att
föreläsa i fältkirurgi och 1813 professors titel,
var 1824—51 intendent vid Sätra hälsobrunn
och 1830—44 anatomie och kirurgie prof, i
Uppsala. R. var en flitig medicinsk förf.
Han utgav flera specialavh., särskilt i
patologi. -rn.*
Romantik (av fr. roman, den medeltida
riddarromanen). 1. Medeltidens
livsuppfattning. sådan den uttrycktes av litteraturen
och konsten. — 2. Beteckning (särskilt i
Tyskland och Frankrike) för vad som i
Sverige vanl. kallas nyromantik (se d. o.). R-n B.
R. i musiken är ett med den litterära. Bland
kompositörerna står Beethoven som den
främste föregångaren. De egentliga romantikerna
framträdde dock under tiden efter
Wienkon-gressen. Weber, Spohr, Marschner inom
operan, Schubert och Schumann inom solosången
representera den musikaliska högromantiken.
Tiden 1830—50 är i Tyskland den klassiska
senromantikens period med Mendelssohn som
ledare. I Frankrike förbereddes med Berlioz
en ny riktning, som fått namnet
nyromantik. 1850—80 nådde denna stilart i
Tyskland med Liszt och Wagner sin högsta
utveckling. I Sverige förbereddes
solosångsroman-tiken av Crusell och Nordblom samt fortsat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
