Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanov, ätt - Romans - Romanshorn - Romansk - Romanska språk - Romanska svin - Romansk konst, Romansk stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Romans—Romansk konst
1006
tävlare om tronen och tvangs 1601 att gå i
kloster under namnet Fil ar et (se vidare
d. o., sp. 316). Hans son Mikael (ty. Michail)
valdes 1613 till tsar och blev grundläggare
av dynastien R., som på svärdssidan
utslocknade med Peter II (d. 1730) och på
kvinno-sidan med kejsarinnan Elisabet (d. 1762); hon
efterträddes av sin systerson Peter III av
Holstein-Gottorp. (A. A-t.)
Romans [roma’ps]. 1. Mindre episk-lyrisk
dikt, ung. liktydigt med ballad (se d. o.),
varifrån r. likväl av många skiljes genom en
mindre kraftig, mera rörande stämning. I
Spanien är r. namnet på berättande folkvisor;
en samling sådana kallas romancero. J. M.*
2. (Mus.) Konstnärligt väl utarbetad
solosång med ackompanjemang av instrument.
Under franska Napoleonstiden var r. en
solosång av enkel art, mera närstående visan,
ofta patriotisk och stridslysten.
Representanter härför äro särskilt Boieldieu och Berton.
I Tyskland upptogs namnet kort efter
Wien-kongressen för att beteckna den episka, korta
folkviseballaden med konstnärligt utarbetad
musik. Loewe och Schumann äro
representanter för denna r. — Omkr. 1800 förekommer
r. även som namn på ett instrumentalt
stycke, då vanl. en melodiös andantesats (t. ex.
Beethovens violinromanser). T. N.
Romanshorn [rå’manshårn], stad i schweiz.
kant. Thurgau, vid stranden av Bodensjön;
6,095 inv. (1930). Järnvägsknut, hamn och
tullstation.
Romansk, uppkommen ur det latinska
folkspråket (jfr Romanska språk); hörande
till dessa språk och de folk, som tala dem.
Romanska språk. Med varje ny erövring,
som romarna gjorde, vidgade de även sitt
språkområde; om man undantar grekerna och
de folk, vilkas helleniska kultur skyddade
deras språk, förmåddes snart de under Roms
välde lagda folken att mot latinet utbyta sina
ursprungliga tungomål. — Latinet i
Romania, under vilket namn man sammanfattade
hela det romerska språk- och kulturväldet,
var ej det klassiska skriftspråket och ej
heller ett latin med starkt dialektal färgning,
det var de bildade romarnas talspråk. Detta
romerska talspråk kallas numera
vulgärlatin. Denna modifierade variant av
latinet har i olika länder utvecklats till den nuv.
romanska språkgruppen.
Man antar, att vulgärlatinet länge var
någorlunda likartat över hela det romerska
väldet, fastän anledningar ständigt funnos till
större skiljaktighet. Under folkvandringarna
blevo dessa allt kraftigare, språket
uppblandades med olika germanska o. a. element i
skilda delar av Romania, och redan före
Väst-romerska rikets fall, i slutet av 400-talet, kan
Rom antas ha upphört att på det allmänna
latinska talspråket utöva någon reglerande
påverkan. Under dessa starka välvningar
saknade folken fasta centralpunkter, och den
i språken ständigt livaktiga tendensen att
bilda dialekter kunde fritt framträda. När
sedan nya riken grundlädes, uppstodo nya
administrativa centralpunkter, och det i dem
talade språket fick en sådan övervikt, att det
i egenskap av litterärt högspråk blev
dominerande och trängde tillbaka de andra
dialekterna, som underordnade sig detta och slöto
sig kring det som kring en sammanhållande
kärna. Den stora mängden av romanska
dialekter ordnade sig sålunda i flera olika
grupper, som var för sig vanl. sammanhöllos av
ett gemensamt litterärt högspråk, så att man
därefter kan tala om ett begränsat antal r.,
av vilka vart och ett omfattar flera
dialekter, som dock i allm. ej användas i
litteraturens tjänst. På detta sätt kan man numera
räkna följ, särskilda r.: italienska, spanska,
portugisiska, katalanska, provensalska,
franska, rätoromanska (ladinska) och rumänska.
Även sedan latinet av ingen kunde betraktas
som hans modersmål, bibehölls det dock som
ett gemensamt litterärt kulturspråk, varav
förklaras, att de unga romanska språken
först sent ha framträtt i skrift. I allm. först
från 1000-talet kan man uppvisa några på r.
författade skriftliga minnesmärken. Den
därefter i nästan alla romanska länder hastigt
uppblomstrande skönlitteraturen visar dock,
att dessa språk haft en rik utveckling, innan
de framträda i skrift. Av Europas inv. tala
nära 120 mill. språk av romansk stam:
italienska talas av omkr. 39,5 mill., spanska av
15,5, portugisiska av nära 6, katalanska av 5,
provensalska av 10,5, franska av 26, ladinska
av 0,45, rumänska av omkr. 13 mill. Utanför
Europa är spanska det härskande språket i
Mexiko, Centralamerika och de
sydamerikanska republikerna, utom i Brasilien, där
portugisiska talas. Franska talas i Kanada av mer
än 1 mill. avkomlingar av franska kolonister.
Hela antalet av dem, som tala r., torde utan
överdrift böra uppskattas till mer än 170
mill. — Litt.: F. Diez, »Grammatik der
roma-nischen Sprachen» (1836—42; 3:e uppl. 1869,
sedan endast avtryck av denna); G. Gröber,
»Grundriss der romanischen Philologie» (I
1886, 2:a uppl. 1904—06; II 1902); W.
Meyer-Lübke, »Grammatik der romanischen
Sprachen» (4 bd, 1890—1902); E. Bourciez,
»Élé-ments de linguistique romane» (3:e uppl.
1930). Tidskrifter: Romania 1872 ff.,
Zeit-schrift für Romanische Philologie 1877 ff.
P. A. G. (E. S-f.)
Romanska svin, en grupp svinraser, som
anses härstamma från det asiatiska
vildsvinet, Sus vittatus. Några, t. ex. de
neapolitanska och portugisiska, äro högt förädlade
och ha nyttjats vid frambringandet av de
vita engelska svinraserna. H. F.*
Romansk konst, Romansk stil. Romansk
är den allmänt antagna benämningen på den
stilepok, som ligger mellan den karolingiska
renässansen på 800-talet och gotiken. I stort
sett omfattar densamma 1000-talet över hela
Västerlandet samt sträcker sig, med undantag
för stora delar av n. Frankrike, över
1100-talet samt på några håll, särskilt i Tyskland
och Skandinavien, även långt in på
1200-talet. Den avlöses av gotiken, som under
1100-talet utbildas i n. Frankrike samt
därifrån sprider sig över hela det västerländska
konstområdet. Såsom enkelt kännetecken
plägar rundbågens förhärskande användning
i såväl konstruktion som dekoration anföras.
R. brukar även benämnas rundbåges til.
Murgenombrytningar för dörrar och fönster
äro i synnerhet i äldre r. jämförelsevis små.
Något klart och överallt använt
byggnadssystem kan ej sägas ha existerat under
pe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
