Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket - Erövringen av Medelhavsväldet - Revolutionstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romerska riket (Revolutionstiden)
1017
Under tiden hade fältherrar av släkten
Barkas i Spanien skaffat Kartago ersättning
för det förlorade och målmedvetet förberett
den förestående kraftmätningen med Rom.
Hannibal framkallade andra
puniska kriget genom förstöringen av den
med Rom förbundna staden Saguntum. Han
förekom romarnas angreppsplaner, gick över
Alperna (218), tillfogade med sin utmärkta
här och sin fältherregenialitet Rom det ena
stora nederlaget efter det andra (bl. a. vid
sjön Trasimenus 217, Cannae 216) och drog
mot s. Italien för att bringa Roms
bundsförvanter till avfall, vilket delvis lyckades. Krig
fördes dessutom på Sicilien och i Spanien. Då
romarna icke kunde upptaga strid i fält med
Hannibal, övergingo de till
utmattningsstra-tegi, och däri vunno deras överlägsna resurser
i folk överhanden. Hannibal måste utrymma
Italien och blev slutligen avgörande slagen
av S c i p i o d. ä. vid Zama s. om Kartago
(202). I freden inskränktes Kartago till sitt
eget område, måste erlägga
krigsskadeersätt-ning och avrusta.
I detta krig hade konung Filip V av
Make-donien en tid deltagit, och Rom fann det
efter dess slut angeläget att kväsa honom
(segern vid Kynoskefalai 197). I sin politik
mot de hellenistiska staterna sökte Rom
försvaga stormakterna och gynnade
mellanmak-terna, t. ex. Rhodos och Pergamon. Dessa
er-höllo vinsten av segern över Antiochos III av
Syrien vid Magnesia ad Sipylum (190).
Make-donien, som åter hämtat krafter, kom ånyo i
krig med Rom, konung Perseus blev besegrad
vid Pydna (168) och kort därefter
tillfångatagen; landet blev uppdelat i fyra republiker.
Roms regemente blev hårdare och vållade
resning både i Makedonien och i Grekland,
Korint förstördes (146), och länderna ställdes
under romersk förvaltning som provinser.
Samma år skedde Kartagos slutliga förstöring
genom S c i p i o d. y. I Spanien fördes ett
långvarigt och besvärligt krig, som slutade
med intagandet av Numantia (134).
Perga-meniska riket tillföll Rom genom testamente
och blev dess första provins i Asien (133).
S. Frankrike blev romersk provins (121).
Revolutionstiden. Roms övermakt var
fastslagen, rikedomar strömmade dit som
krigsbyte och tribut från provinserna, men den
gamla grundvalen för dess kraft började att
undergrävas. Värnplikten vilade på de
mindre jordbrukarna, och
rekryteringssvårighe-terna visade nedgången i deras antal. Det
andra puniska krigets härjningar blevo aldrig
fullt övervunna. Bildandet av storgods
tilltog; de segerrika krigen bragte kapital och
billig arbetskraft, slavar, med vilka de fria
bönderna ej kunde konkurrera. Många drogo
till Rom och bildade där ett proletariat. Dessa
sociala missförhållanden sökte Tiberius
G r a c c h u s (se G r a c c h u s 2) avhjälpa
genom sitt förslag om jordutdelning till småbruk
(133). Hans mantel upptogs av hans broder
Gaius (se G r a c c h u s 3), som för att främja
sina syften sökte söndra riddarna, som
representerade det rörliga kapitalet, från
senatorerna, som voro jordägare. Graccherna
beskylldes, icke alldeles med orätt, för att ha
beträtt revolutionens väg; deras motståndare i
senatspartiet nedslogo dem med våld. Senaten
1018
hade i äldre tider vunnit en stark auktoritet
och lett Roms politik med kraft och framgång
men hade blivit en sluten krets, i vilken
stånds- och klickintressen förhärskade. Detta
ställdes i bjärt belysning genom skandalerna
i kriget mot Jugurtha, furste i Numidien (reg.
112—105). Provinserna utplundrades av
ståthållarna och de bolag, som arrenderade
skatte-uppbörden, vilkas tjänstemän kallades
publi-kaner. På folkförsamlingen kunde ingen
reformpolitik på längre sikt byggas, då den
dominerades av huvudstadsproletariatet; väl
kunde den av politikerna användas för deras
syften till motstånd mot senatens politik.
Kriget mot de vandrande cimbrerna (se d.
o.), vilka väckte stor skräck och slutligen
besegrades av Marius (101), medförde en
skickelsediger omorganisation av hären, som
numera bestod av yrkessoldater med större
tillgivenhet för sin fältherre än för sitt land.
I den inre politiken indrogos även
bundsförvanterna. De åtrådde medborgarrätt, och då
denna vägrades, tilltvingade de sig den
slutligen genom en resning (91—88). S u 11 a (se
d. o.), som med våld besvarat demokraternas
försök att fråntaga honom överbefälet i
kriget mot Mithridates (se d. o.), gjorde sig efter
sin hemkomst till faktisk envåldshärskare (82
—79). Stödd på sin här, undanröjde han sina
motståndare genom preskriptionerna och
återställde senatens välde. Italien latiniserades
hastigt, bl. a. genom jordutdelning till
uttjänta soldater.
Den närmast följ, tiden karakteriseras av
senatens misstroende mot de fältherrar, som
icke kunde undvaras på grund av de många
krigiska förvecklingarna, och av dessas
utnyttjande av den demokratiska oppositionen
och militärmakten för att skaffa sig
dominerande inflytande. Pompeius (se d. o.)
förde krig i Spanien mot Sertorius, som bildat
ett slags demokratisk särstat (76—72), och
kuvade jämte Crassus (se d. o.) Spartacus’
stora slavuppror (71). Pompeius, vilken
börjat som Sullas anhängare, förenade sig med
Crassus, Roms störste finansiär, för att ernå
konsulatet år 70, för vilket ändamål Sullas
anordningar upphävdes. För att bekämpa det
florerande sjöröveriet erhöll han (67) ett så
vidsträckt befäl över alla hav och kuster, att
det i viss mån ansetts som en förelöpare till
kejsarens befälsmyndighet. Uppdraget
fullgjorde han snabbt och skickligt. I Asien hade
krig ånyo utbrutit med Mithridates (se d. o.),
till vilken konung Tigranes av Armenien slöt
sig. Det fördes med kraft och skicklighet av
Lucullus (se d. o.); men denne tillhörde
senatspartiet, vilket vållade honom
svårigheter. överbefälet överlämnades åt Pompeius
(66). Denne förjagade Mithridates, införlivade
hans rike med Roms besittningar som
provinsen Pontos och därjämte återstoden av
seleu-kidernas rike, Syrien.
Under Pompeius’ bortovaro inträffade C
a-t i 1 i n a s (se d. o.) sammansvärjning (63),
vilken mera har symtomatisk betydelse som
bevis på tidens oro. Då Pompeius återvänt till
Italien, upplöste han sin här (61). Om han
trott, att hans auktoritet skulle räcka till för
att genomföra de anordningar, som behövdes
på grund av hans fälttåg och erövringar,
bedrog han sig; senaten sökte trycka ned
ho
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
