Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romerska riket (Kejsartiden)
1019
nom. För att övervinna motståndet slöt
Pom-peius en överenskommelse med den
demokratiske ledaren Caesar (se d. o.) och C r a
s-8U s, det första triumviratet (60); Caesar blev
konsul nästa år och därefter prokonsul för
fem år i Gallia cisalpina och Gallia
narbo-nensis. Som sådan drev han germanerna
tillbaka och erövrade det övriga Gallien; Rhen
blev gräns. Vid triumviratets förnyande (56)
förlängdes hans ståthållarskap för fem år,
Pompeius erhöll Spanien, som han förvaltade
från Rom, och Crassus Syrien, där han
stupade i nederlaget vid Carrhae mot parterna
(53). En spänning uppstod mellan Caesar och
Pompeius, vilken alltmer närmade sig
senats-partiet. Brytningen blev öppen, då Caesar
(början av 49) övergick gränsfloden Rubicon
med sin här. Pompeius, som vänt sig till
östern, blev slagen vid Farsalos (48) och flydde
till Egypten, där han blev mördad. Caesar
företog ett antal fälttåg i skilda provinser
för att nedslå motståndet; under
mellantiderna, då han vistades i Rom, genomförde han
betydelsefulla reformer: anläggning av
kolonier, utsträckning av medborgarrätten,
mu-nicipalordning för landsortsstäderna, en ny
kalender o. s. v. Hans makt, som han utövade
i de hellenistiska monarkernas anda, kläddes
legalt i diktaturens form. De
gammalromerska idéerna, som han satte sig över,
bildade den ideella bakgrunden för den
sammansvärjning, som ledde till mordet på
honom 15 mars 44.
Senaten sympatiserade med de
samman-svurna, medan konsuln Antonius (se d. o.)
sökte svinga sig upp till makten genom att
egga folkets missnöje. Mot Antonius använde
senaten, som leddes av C i c e r o, Caesars
adoptivson Octavianus, vilken samlat en
här. Antonius blev besegrad, men Octavianus
bröt därefter det onaturliga förbundet med
senaten och slöt med Antonius och Lepidus
det andra triumviratet (43), vilket erhöll legal
form. Sedan Cassius och Brutus besegrats vid
Filippi (42) oeh riket uppdelats så, att
Antonius fick östern, och Lepidus nödgats att träda
tillbaka (36), upprätthölls enigheten mellan de
båda endast med stora svårigheter; slutligen
bröt krig ut, och Antonius blev besegr id i
sjödrabbningen vid Actium (31). Segraren
följde den flyende motståndaren till Egypten
och gjorde detta rike till provins. Octavianus
var ensam herre i riket, och kejsardömets
upprättande kan dateras till senatsakterna
13 och 16 jan. 27, genom vilka hans ställning
ordnades och han erhöll hedersnamnet A
u-g u s t u s (se d. o.).
Kejsartiden. Det hade visat sig, att den
förvirring, som åstadkommits genom de gamla
statsmakternas inkompetens, endast kunde
avhjälpas av den personliga makten.
Kejsardömets uppgift var att efter de lidanden, som
medborgarkrigen bragt över riket, skapa fred
oeh en ordnad förvaltning och att bringa hären
till lydnad under statsmakten. I motsats till
Caesar hyllade Augustus de gammalromerska
traditionerna, vilka ännu ägde stor makt över
sinnena, men insåg också klart den personliga
maktens nödvändighet. Han handlade
därefter, och så kom monarkien till världen,
»insvept i republikanska lindor».
Ståthållar-skapet över alla provinser, i vilka en här stod,
1020
överlämnades åt kejsaren, faktiskt för
livstiden; han utövade styrelsen genom ombud,
leyati. En legats kompetens var densamma
som prokonsulns, omfattande militärt befäl,
jurisdiktion, civil- och finansadministration;
skillnaden ligger i bortfallandet av den
geografiska och tidliga begränsningen. Kejsaren
fick därigenom överbefälet över hela hären,
utrikespolitiken och största delen av
statsinkomsterna. Senaten behöll några provinser
i rikets inre och skötseln av Italiens
angelägenheter men visade sig ej fullt mäktig sin
andel av statsförvaltningen. I statslivets inre
kunde kejsaren ingripa som innehavare av en
tribunmakt, överordnad de övriga
folk-tribunernas. Därigenom förkroppsligades
också romerska folkets majestät i honom. I den
yttre politiken strävade Augustus att skaffa
riket naturliga gränser; i n. flyttades gränsen
fram till Donau, men försöket att skjuta fram
den från Rhen till Elbe misslyckades
(nederlaget i Teutoburgskogen 9 e. Kr.).
Jorde-böcker och befolkningslängder uppgjordes vid
olika tider i olika provinser som grundval för
beskattningen. Augustus’ konservativa
inställning visar sig i hans inre politik.
Romarnas herravälde i riket fick ett uttryck
däri, att legionerna bildades av medborgare;
bredvid dem stodo hjälptrupper, sammansatta
av provinsbor, vilka efter slutad tjänst
er-höllo medborgarrätt. Samhällets indelning i
stånd (senatorer, riddare, folket) lagfästes.
Genom sina äktenskapslagar sökte han
motverka nativitetens avtagande. Under hans
beskydd stodo de skalder, som besjöngo Roms
ärorika historia och romardygderna. Augustus*
styrelse vilade i hög grad på hans person;
hans förvaltning sköttes av hans husfolk.
Kejsardömets institutioner befunno sig i sin
första början.
Hans styvson och efterträdare T i b e r i u s
(reg. 14—37 e. Kr.) fortsatte i hans spår,
ehuru fördystrad av misstänksamhet och
olyckor, särskilt Sejanus’ (se d. o.) anslag.
Pre-toriangardet sammandrogs i ett läger i Rom.
C a 1 i g u 1 a (reg. 37—41) var gripen av
makt-yrsel. C1 a u d i u s (reg. 41—54) var en
svag natur, men hans regering har utfört
anmärkningsvärda ting, erövringen av
Britan-nien, koncentrationen av de kejserliga
provinskassorna till Rom m. m. Ohållbarheten
av systemet, att kejsaren skötte
statsförvaltningen genom sitt husfolk, framträdde i
skarpt ljus på grund av Claudius’ svaghet, då
några av hans frigivna faktiskt voro
ministrar och rikets mäktigaste män. Ne ro
(reg. 54—68) framkallade resning genom sitt
slöseri och sin liderlighet. Under hans sista
år utbröt ett uppror i Judéen.
Nero var den siste ättlingen av Augustus’
hus. Vid hans död framträdde den fara, som
låg i bristen på en tronföljdsordning. Olika
arméavd. utropade var sin kejsare, mellan
vilka vapnen fingo avgöra. Ur striden
framgick som segrare befälhavaren för armén i
Judéen, Vespasianus (reg. 69—79), en
man av borgerlig härstamning, som genom
sparsamhet och klok förvaltning återställde
rikets rubbade finanser. Han främjade
medborgarrättens utbredning, varigenom Italiens
förhärskande ställning började försvinna;
pro-vinsialer inträngde alltmer även på höga
pos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
