Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk konst - 1. Romersk konst under antiken - Skulptur - 2. Medeltid och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1031
Romersk konst
1032
Bild 20. Gesims och fris från Vespasianustemplet.
framställningen använde de romerska
konstnärerna en ny princip, den kontinuerliga
stilen, d. v. s. figurer i scener, som till tiden
följa efter varandra, äro i framställningen
sammankedjade. Under Hadrianus (reg. 117
—138) inträdde en klassicistisk, t. o. m.
ar-kaiserande reaktion (bild 10—11), som f. ö.
också visade sig i litteraturen. Det kan icke
nekas, att en nedgång följer. I sin strävan
efter kraftig verkan grep man till grova
medel. Kraftig skuggverkan ernåddes genom
djup underskärning, och fyllandet av
sarkofagernas bildyta med varandra korsande
figurer gör ett oroligt intryck (bild 12).
Porträttskulpturen, som lämnat en rad utmärkta
alster redan förut, nådde en höjdpunkt i första
hälften av 200-talet genom förenkling av
uttrycksmedlen och framhävande av det
själsliga. Långa linjer och mjuka övergångar
undvikas; i stället träda stora ytor och starka
motsatser, man skyr icke en gång
deformationer. Ett par karakteristiska ex. äro
bilderna av Maximinus Thrax (reg. 238—241;
bild 14) och Trebonianus Gallus (reg. 251—
253; bild 15). Eller ock söker man uttrycka
det majestätiska genom ett stelt, maskartat
uttryck, t. ex. porträttet av Gallienus (reg.
253—268; bild 16).
Mitten av 200-talet med dess ständiga oro
och härjningar, som ödeläde kulturens
materiella grundval, utgör inom konsten liksom
på andra områden den verkliga vändpunkten.
När ro åter inträder och medger utrymme för
konsten, är denna en annan även till sin
anda; märkbar är en stark orientalisk
påverkan. Den tekniska skickligheten har gått
förlorad, figurerna verka som ledlösa dockor, t.
ex. på de reliefer på Konstantins triumfbåge,
som härstamma från hans egen tid (bild 18).
Den primitiva frontaliteten framträder åter,
figurerna isoleras i rummet, och
huvudpersonens (kejsarens) majestät framhäves genom
en frontal ställning och sträng isolering. Den
kristna konsten upptog detta medel för sin
framställning av Gud och Kristus.
Sålunda sker övergången till den
bysantinska konsten. Hur långt den orientaliska
förebilden går tillbaka i tiden, däröver har
ett överraskande ljus fallit genom upptäckten
av väggmålningarna i Dura, en nästan helt
orientalisk stad vid Eufrat under romerskt
välde, vilken förstördes i mitten av 200-talet.
R. var länge underskattad och framställd
som en degenererad avläggare av den
grekiska. Wickhoff och Riegl bröto väg för en
rättvisare uppskattning. Den förre uppställde
tesen om en romersk rikskonst, som
utbildades i huvudstaden och spred sig till
provinserna. Mot denna tes föres en energisk kamp
av Strzygowski under fältropet: »Rom kvävt
i Orientens omfamning». Han har bidragit
till en riktigare uppskattning av Orientens
mäktiga inflytande, men sanningen torde ligga
någonstädes mitt emellan. Lika visst som
arkeologien visar provinsiell konst med starka
egenarter, visar den också r:s inflytande i
provinserna. Även Orienten har erfarit denna
inverkan men slutar med att vinna ett
dominerande inflytande i samband med den
allmänna orientaliseringen av livets alla
områden.
Litt.: Kort översikt: H. Koch, »Römische
Kunst» (1925); W. Anderson och R. Phené
Spiers, »The architecture of Greece and Rome»,
II: »The architecture of ancient Rome» (2:a,
revid. uppl. av Th. Ashby 1927); L. Curtius,
»Die Wandmalerei Pompejis» (1929); E.
Strong, »Art in ancient Rome» (2 bd, s. å.);
F. Wickhoff, »Die Wiener Genesis» (1895; inl.,
omtr. i »Die Schriften F. Wickhoffs», bd 3,
»Römische Kunst», 1912); A. Riegl, »Die
spät-römische Kunstindustrie» (2 bd, 1901—23);
J. Strzygowski, »Orient oder Rom» (1901)
m. fl. skrifter. M. Pn N-n.
2. Medeltid och renässans. Genom den
gam-malkristna tidens byggnadsverksamhet (se
Fornkristen konst) var behovet av
kyrkliga byggnader i Rom till stor del
tillfredsställt för lång tid framåt, och den
medeltida arkitekturen i Rom kan icke alls
jämföras med den storslagna
byggnadskonsten i Tyskland el. Frankrike. Desto
livligare var verksamheten inom bildkonsten,
och det är tydligt, att den på
renässansskriftställarnas uppgifter beroende uppfattningen
om ett avbrott i konstutvecklingen under
århundradena mellan den fornkristna konsten
och renässansen är ett misstag (jfr
Italiensk konst, sp. 876). Sin medeltida
storhetstid upplevde r. under 1200-talet med
Cosmaterna på arkitekturdekorationens och
skulpturens område (bild 21) och Cavallini (se
Mariabilder, bild 12), Toriti (bild 22) och
Rusuti på mosaikernas och freskernas. Vid
sidan av bysantinismen göra sig nu den
franska gotikens stilformer gällande. Under
1300-talet måste Rom på grund av påvarnas
»babyloniska fångenskap» i Avignon (1309—77)
avstå sin dittills ledande ställning i den
italienska bildkonsten till de toscanska
stadsrepublikerna. Stillaståendet under denna tid
är väl orsaken till Roms fattigdom på gotiska
byggnadsverk. Efter påvarnas återflyttning
behärskade florentinska och umbriska
konstnärer i mer än ett årh. det konstnärliga
livet i Rom. Masaccio och Masolino målade på
1420-talet fresker i San Clemente, Fra
Ange-lico litet senare i Nikolaus V :s kapell i
Vatikanen, och Rossellino började på samme
påves uppdrag ombyggandet av Peterskyrkan.
Inom arkitekturen är Alberti den mest
framstående personen i det romerska 1400-talet,
icke minst genom sin högrenässansen
föregripande, storvulna uppfattning och sin
anslutning till kejsartidens minnesmärken. Pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
