Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk konst - 2. Medeltid och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Romersk konst
1034
lazzo Venezias lätta reproduktion av
Colos-seums arkader (se Rom, bild 36) anses som
hans verk, och Cancellerians fasad (bild 23),
som påminner om Albertis Palazzo Ruccellai
i Florens, återgår säkert på hans ritningar.
Bland de många under 1400-talets senare
del i Rom tidtals verkande konstnärerna
märkas flera av Italiens främsta, ss. målarna
Melozzo, Botticelli, Perugino och Pinturicchio
samt bronsgjutaren Antonio Pollaiuolo,
vilken utförde påvegravar i Peterskyrkan (bild
24). Högrenässansen inledes med Bramantes
överflyttning till Rom (1499). I anslutning
till Albertis verk och de antika
minnesmärkena grundlägger han den stora stil, varmed
Rom återtar hegemonien i den italienska
konsten; bl. a. har han byggt el. ombyggt
stora delar av Vatikanpalatset (se B r
a-m a n t e, bild 6—8, och Vatikanen). Inom
måleri och skulptur genomföres kort
därefter en till sin anda likartad, mäktig stil
av Michelangelo med freskerna i Sixtinska
kapellets tak och av Rafael med
utsmyckningen av Vatikanens stanzer. Roms
erövring och plundring 1527 fick stor betydelse.
Konstnärerna flydde från staden för att söka
sig arbete på andra orter, vilket hade till
följd, att den romerska högrenässansstilen
hastigt fördes ut över hela Italien. —
Michelangelo planerade ordnandet av Capitolium
med den stora trappan, ombyggnaden av
se-natspalatset och anläggandet av de båda
flankerande palatsen (se Michelangelo, bild 7,
och Rom, bild 43). Högrenässansens största
palatsanläggning, Palazzo Farnese, vars
uppförande 1517 uppdrogs åt Antonio da Sangallo
d. y., fördes vidare av Michelangelo (se Rom,
bild 39, 46) men avslutades först senare. I
Peterskyrkan (se d. o.) ger Michelangelo
uppslaget till ett par av den romerska
arkitekturens viktigaste principer. Ung. samtidigt
genomför Vignola den rytmiska travéen i
Gesükyrkan (1568), då han förvandlar
sido-skeppen till en rad kapell, som öppna sig mot
mittskeppet med omväxlande större och mindre
bågar (se bild vid Barock). Stora villor
byggdes nu liksom senare i Rom och dess
omgivningar vanl. i en rikt ornerad arkitektur
och ofta med en långsträckt, terrasserad
trädgård med kaskader och fontäner (Villa
Far-nesina av Rafael, Villa di Papa Giulio — bild
26 — av Vignola, Villa Aldobrandini av
Gia-como della Porta 1603).
I Rafaels och Michelangelos spår
utvecklade sig måleriet till den s. k. manierismen
(se Italiensk konst, sp. 879). Bland
tidens konstnärer framstå särskilt Vasari
(fresker i Cancelleria 1546) och Daniele da
Volterra (bild 25). Omkr. 1570 inträder en
omsvängning mot ett mera måleriskt
betraktelsesätt med bröderna Zuccari (fresker i Sala
regia i Vatikanen) och ljusmålaren F. Barocci.
Barock, rokoko, klassicism. Under
1600-ta-lets första årtionden framträdde två bestämt
skilda riktningar, dels bolognesaren
Anni-bale Carraccis med stora
landskapsbakgrun-der arbetande freskokonst (i Palazzo Farneses
galleri 1597—1604; se bild vid Carracci),
dels Caravaggios plastiskt betonade,
naturalistiska tavlor. Carraccis stil föres vidare i
målerisk anda av Domenichino i fresker i Sant’
Andrea della Valle (1624—28). Bland
hög
barockens målare är Lanfranco en lärjunge
av Carracci (kupolfresken i Sant’ Andrea della
Valle, börjad 1621). Barockens dekorativa stil
föres till sin höjdpunkt av Pietro da Cortona
(betydelsefullast: valvet med det
naturalistiska Barberinivapnet i huvudsalen i Palazzo
Barberini 1633—39; se bild 27 och bild vid
Cortona). Hans många efterföljare söka i allm.
en allt starkare illusionism. Med sina stora
arkitekturperspektiv ville senbarocken med
Andrea Pozzo i spetsen åstadkomma en
fortsättning av den verkliga arkitekturen
(takmålningarna i kyrkan Sant’ Ignazio, började
1685; bild 29). En motsatt uppfattning,
inriktad på det dramatiskt väsentliga, företrädes
under högbarocken av A. Sacchi, senare av
Carlo Maratti (bild 30) och hans efterföljare.
Barockarkitekturen, förberedd redan av
Michelangelo och Vignola, når sin blomstring
med L. Bernini och F. Borromini. Palazzo
Barberini (börjat 1624 av Carlo Maderna,
fortsatt av Bernini under medverkan av
Borromini 1629—30; se Rom, bild 47) är tidens
största palatsanläggning. Genom Borromini
föres den romerska arkitekturen till sin största
rörlighet, fasaderna bölja fram och åter,
vertikalerna förvandlas till rika pilasterknippen,
ramverk och konturer få svängda former (San
Carlo 1640, Sant’ Agnese 1645—50, se B
a-r o c k, bilder på pl., Palazzo del Propaganda
Fide 1646—66 m. fl.). Berninis stil är mera
statisk. I Palazzo di Montecitorio (1650; se
Rom, bild 34) håller han sig ännu principiellt
till det av Antonio da Sangallo mer än hundra
år tidigare i Farnesepalatset fastslagna
fasad-systemet. I Palazzo Chigi-Odescalchi (1665;
se Rom, bild 50) har han däremot
upptagit genomgående pilastrar. Sträng
enkelhet präglar hans kolonnad på Petersplatsen,
under det att hans svängda kyrkofasader
(t. ex. Sant’ Andrea del Quirinale 1678) och
fontäner (bild 28) föra honom närmare
Borromini. De följ, arkitekterna följa de uppslag,
som givits av Bernini och Borromini, tills
under 1700-talets förra del den i v. Europa
härskande klassicismen vinner insteg även i
Rom. Med Galileis fasad till Laterankyrkan
(1734) och Ferdinando Fugas omgestaltning
av Santa Maria maggiore (1750; se Rom,
bild 38) kan den sägas vara härskande ehuru
ej allenarådande i Rom. På
stadsplanekons-tens område har Rom varit normgivande
under högrenässans- och barocktiden. Dess
arkitekter ha givit många uppslag till
gestaltningen av större och mindre platser, av
symmetriska gatuperspektiv med dekorativa
fondbyggnader, av monumentala trappor etc.
(Capitolium av Michelangelo, Petersplatsen av
Bernini, Piazza del Popolo med de båda
syskon-kyrkorna, Piazza di Spagna med den stora
trappan till Trinitå dei Monti av F. De Sanctis
1722—24 m. fl.; jfr Stadsplanekons t).
Barockmåleriet efterträddes under
1700-ta-lets förra del av ett rokokoartat skede,
representerat av Francesco Trevisano m. fl.
Som en särskild art utbildas veduta- och
ruinbildsmåleriet av Giovanni Paolo Pannini
o. a. Även inom måleriet inträder småningom
en klassicistisk reaktion, företrädd av tysken
Anton Rafael Mengs, fransmannen Pierre
Subleyras och italienaren Pompeo Batoni.
Därmed når r. sin avslutning. Under de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
