Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk konst - 2. Medeltid och renässans - Romersk konung - Romersk kål - Romersk mytologi - Romersk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romersk konung—Romersk rätt
1035
perioder ha utländska konstnärsgrupper spelat
en mer el. mindre framträdande roll i Rom.
Under 1800-talet bli främlingarna relativt
mer dominerande; stundom uppträda skolor
av viss betydenhet, t. ex. det tysk-romerska
måleriet under årh:s förra del, de s. k.
nasa-renerna. — För litt. hänvisas till
specialartiklarna över de nämnda konstnärerna samt till
litt. sp. 996 ff. H. C-l.
Romersk konung (lat. rex romanörum)
kallades under medeltiden efter Tyska rikets
upprättande 962 den, som valts till tysk
konung, el. dennes medregent (efter kröning i
Rom »romersk kejsare»). Från Maximilian
I:s tid användes titeln r. för den redan
under kejsarens livstid valde efterträdaren.
Napoleon I gav sin son titeln konung av
R o m (se N a p o 1 e o n II).
Romersk kål, bot., se Beta, sp. 142.
Romersk mytologi se Mytologi, sp. 565
—570.
Romersk rätt (lat. ius romänum),
beteckningen på det rättssystem, som utvecklades
i det gamla Romerska riket, där det nådde
sin höjdpunkt under de tre första årh. e. Kr.
(»den klassiska perioden») och på 500-talet i
östromerska rikets huvudstad,
Konstantin-opel, gjordes till föremål för ett
kodifika-tionsarbete, Corpus juris civilis (se d. o.).
Slutligen talar man om r. särskilt med
hänsyn till dess framställning i modern tid på
grundval av denna kodifikation
(»pandekt-rätten»; namnet härrör från den viktigaste
delen av Corpus juris civilis, de s. k. p a
n-d e k t e r n a). — R. betraktas med rätta som
en av de mest betydande insatserna i den
mänskliga kulturens utveckling. I sitt
rättssystem förstodo näml, romarna att f. ggn och
på ett förebildligt sätt förena en fast logik
och formell stringens med ett realistiskt sinne
för det praktiska livets skiftande behov. —■
Man skiljer mellan ius civile i äldre mening
(även ius Quiritium) och ius honorarium. Ius
civile i denna betydelse (jfr Civilrätt)
var den gamla, strängt nationella rätten,
delvis utbildad redan då det romerska
stadssamhället befann sig på ett primitivt
kulturstadium (jfr S a k r a 1 r ä 11) och avsedd endast
för de romerska medborgarnas inbördes
samfärdsel utan hänsyn till främlingar el. till en
mera utvecklad handelsverksamhet. Till ius
civile hörde sedvanerätt, folklagstiftning
(senare ersatt av senatsbeslut och kejserliga
författningar) samt vissa i rättstvister avgivna
utlåtanden av rättslärda. — Sedvanerätten
var bos romarna liksom hos varje annat folk
den tidigaste form, i vilken den positiva
rätten framträdde. Lagstiftning, d. v. s. av
behörig folkförsamling fattat beslut (lex i sträng
mening), var under den republikanska tiden
den väg, varpå nya rättsgrundsatser skulle
fastslås, men den spelade dock för
rättsutvecklingen i det hela en väsentligt mindre
roll än andra faktorer oeh även en mindre
roll, än vad fallet är i det moderna samhället.
Den enda lag, som under r:s klassiska period
omfattade hela rättssystemet, var »de tolv
tavlornas lag» (omkr. 450 f. Kr.). Denna lag,
som är endast delvis bevarad, säkerställde
plebejerna mot patriciernas godtycke genom
att i skrift fastslå huvudsaki. förut gällande
sedvanerätt. Folkförsamlingarnas lagstiftande
1036
makt överflyttades i början av kejsartiden
på senaten, vars beslut redan förut haft
betydelse för rättsbildningen, men övertogs
småningom h. o. h. av kejsaren. — Den
viktigaste av de rättskallor, som räknades till
ius civile, utgöres slutligen av responsa
pru-dentium. Redan ett par årh. före republikens
slut hade ett särskilt stånd börjat utbilda sig
av iuris consulti (rättlärda män). Detta
särskilda juriststånd nådde sin höjdpunkt före
mitten av 200-talet e. Kr. —• den
klassiska rättsvetenskapens period. Dessa
rättslärda meddelade råd i rättsfrågor. Under
Augustus blevo rättslärda auktoriserade att på
frågor i juridiska spörsmål meddela responsa
(svar) under kejserlig auktoritet. Genom ett
reskript av Hadrianus uppges ha föreskrivits,
att, där i alla juristernas skrifter enhälligt
uttalades samma åsikt om vad i en fråga vore
rätt, denna åsikt skulle vara bindande för
domaren men att, där åsikterna vore delade,
han skulle äga att följa den, som syntes
honom vara den rätta. Vidare utfärdade
Valen-tinianus III 426 e. Kr. »citeringslagen»,
vilken föreskrev, att vid stridiga åsikter i de
rättslärdas skrifter domarna skulle hålla sig
till de åsikter, som uttalats av de fem enl.
den rådande uppfattningen mest framstående
juristerna: Papinianus (se d. o.), Paulus,
Ul-pianus (se d. o.), Modestinus och Gaius (se
d. o.), ävensom av dem, vilka av dessa blivit
åberopade. Sedan slutet av 200-talet började
det särskilda juristståndet förfalla, och
tvis-tiga rättsfrågor avgjordes genom reskript av
kejsaren i st. f. av rättsvetenskapen.
I motsats till ius civile, i den nu
ifrågavarande meningen, sättes ius honorarium (av
honos el. honor, eg. ära, sedan högt
stats-ämbete), d. v. s. sammanfattningen av de
rättsgrundsatser, som framträda i de edikt (edicta),
som utfärdades av de republikens ämbetsmän,
vilka hade jurisdiktion, särskilt praetorerna
(se E d i k t). Stor betydelse fick det edikt,
som utfärdades av praetor peregrinus, vilken
hade jurisdiktionen i mål mellan icke-romare
(peregrini) och mellan sådana å ena sidan och
romare å den andra. Då ius civile icke kunde
tillämpas på dessa förhållanden, måste
allmänna, friare grundsatser komma till
användning, och dessa fingo småningom allt
större inflytande på den gamla stränga ius
civile och omskapade slutligen till väsentlig
del denna. Redan före republikens slut
erkändes den pretoriska rätten på visst sätt
som gällande rätt. Slutligen verkställdes en
bearbetning av denna rätt av en rättslärd,
Salvius Julianus, varefter Hadrianus lät
stadfästa den genom ett senatsbeslut. Härigenom
införlivades den pretoriska rätten och över
huvud ius honorarium med ius civile. Med
tiden samlades dels på privat initiativ, dels
på offentligt föranstaltande till en början ett
antal kejserliga förordningar. Viktigast av
dessa var den 438 off. utg. samlingen Codex
Theodosianus. Även i de germanska riken,
som uppstodo på ruinerna av Västromerska
riket, förekommo särskilda saml. av då
gällande romerska rättsgrundsatser; så t. ex. det
s. k. Edictum Theodorici (av år 500) i
östgöternas rike. Men alla dessa samlingar
överskuggas vida i betydelse av den kodifikation,
som kejsar lustinianus lät den gamla r.
un
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
