Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosebery, Archibalnd Philip Primrose - Rosecrans, William Starke - Rose-croix - Rosegger, Peter - Rosella - Roselli - Rosellini, Ippolito - Rosen, Anton - Rosen, Erwin (Carlé) - Rosen, Friedrich - Rosen, Friedrich August - Rosen, von, släkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
Rosecrans—Rosen
1062
tullreformplanerna men avböjde att efter den
liberala valsegern 1905 ingå i
Campbell-Ban-nermans ministär. Under senare år blevo hans
politiska inlägg allt färre, vartill tilltagande
ohälsa även bidrog. R. var en glänsande
vältalare men hindrades av en viss
oberäknelighet att göra sig gällande inom partipolitiken.
Han utgav många värdefulla biografiska
arbeten: »Pitt» (1891), »Sir Robert Peel» (1899),
»Napoleon; the last phase» (1900; sv. övers.
1901), »Oliver Cromwell» (1900), »Lord
Ran-dolph Churchill» (1906) m. fl. — Litt.: Biogr.
av Th. F. G. Coates (2 bd, 1901), Jane T.
Stoddart (s. å.) och S. H. Jeyes (1906). Den
grundligaste biogr. har utgivits av R:s inåg
markisen av Crewe (2 bd, 1931). V. S-g.
Rosecrans [räu’zikräns], William Starke,
amerikansk krigare (1819—98), av en urspr.
nederländsk släkt. R. blev 1842 löjtnant i
ingenjörskåren, var en tid lärare vid krigsskolan
i West Point, tog av hälsoskäl avsked 1854
men återinträdde i tjänst vid inbördeskrigets
utbrott 1861. R. blev s. å. brigadgeneral,
kommenderade maj—okt. 1862
Mississippiar-mén, vann därunder bl. a. ett slag vid
Co-rinth och fick kort därpå befälet över
Cum-berlandarmén (till hösten 1863). Han vann
med denna vid årsskiftet 1862—63 en seger
vid Murfreesboro (se d. o.) men besegrades av
Bragg vid Chickamauga 19—20 sept. 1863. R.
avgick 1867 ur armén med generalmajors grad
och ägnade sig åt järnvägsbyggande. 1881—85
var han demokratisk kongressledamot. Kj.*
Rose-croix [raz-krcoa’], fr., religiös-estetisk
orden, stiftad av J. Péladan (se d. o.).
Rosegger [rå’zäger], Peter, österrikisk
författare (1843—1918), son till ett fattigt
bondfolk, fick först i tjuguårsåldern egentlig
undervisning. 1869 debuterade han med
dikter på steiermarksk
dialekt (»Zither und
Hackbrett»),
inledningen till en väldig
alstring, vars största
och viktigaste del är
prosaberättelserna.
Liksom Anzengruber
var R. en
utomordentlig berättare, som
upptog den folkliga
traditionen, konsten att
berätta konstlöst och
fängslande. Hans
område var framför allt
hembygdens folkliv. Han var genomgående
didaktiker, men det uppfostrande låg i
själva berättelsen, icke i förmaningar, och
hans intensiva medlevnad i de skildrade
personernas öden gjorde, att berättandet
städse förblev levande och verkningsfullt.
Av hans böcker må nämnas »Die Schriften
des Waldschulmeisters» (1875), »Der
Gott-sucher» (1883), »Allerhand Leute» (1888),
»Jakob der Letzte» (s. å.), »Martin der Mann»
(1889), »Peter Mayr» (1893) och »Das ewige
Licht» (1897). Självbiografiska äro
»Wald-heimat» (1875), »Als ich jung noch war»
(1895) och »Mein Weltleben» (1898). Sami,
verk i 40 bd (1913—16). Många av R:s
böcker äro övers, till sv. — Monogr. av A.
Vul-liod (1913; med bibliografi), A. Schlossar
(1921) och E. Ertl (1923). R-n B.
Rose’lla, zool., se Papegojor, sp. 620
och, bild 9 på plansch.
RoseJli [rå-], se Rosselli.
Rosellfni, Ippolito, italiensk orientalist
och egyptolog (1800—43). Blev prof, i
orientaliska språk 1824 och i arkeologi 1839 vid
univ. i Pisa. Tills, m. Champollion ledde R.
1828—29 en expedition till Egypten och
Nu-bien. Efter återkomsten publicerade han
praktverket »I monumenti dell’ Egitto e della
Nubia» (12 bd, 1832—44). G-d L-n.
Rosen, Anton, dansk arkitekt (f. 1859).
Fick sin utbildning i konstakad:s skolor i
Köpenhamn 1876—82, praktiserade hos J. V.
Dahlerup. Sedan har R. ritat skolor, sjukhus,
affärs- och bostadshus, ss. Paladshotellet och
Tuborgs fabrikers administrationslokaler i
Köpenhamn, observatoriet i Aarhus och
ut-ställningsbyggnader, bl. a. i Aarhus (1909)
och i San Francisco (1915). Särskilt i det
senare slagets arkitektur har han visat en rik
fantasi. E. L-k.
Rosen [rå’zon], Erwin, pseud. för tyske
författaren ErwinCarlé (1876—1923), som
gjorde stor lycka med en rad hurtiga
även-tyrskåserier från Amerika. Flera av dem
föreligga i sv. övers., så t. ex. »En odågas
äventyr i Amerika» (1914) och »Amerikanen» (1920).
Rosen [rä’zon], Friedrich, tysk
diplomat och orientalist (f. 1856), brorson till
F. A. R. Han blev 1880 lärare i hindüstäni
vid orientaliska seminariet i Berlin, var
1901—05 ledare av tyska utrikesministeriets
Orientavd., blev 1905 sändebud i Tanger och
var 1906 ett av Tyska rikets ombud på
Alge-ciraskonferensen. R. har sedermera innehaft
flera sändebudsposter (bl. a. i Teheran) och var
maj—okt. 1921 utrikesminister i Wirths första
ministär. Han har utgivit flera persiska
diktverk samt »Persien in Wort und Bild» (1925).
Rosen [rå’zon], Friedrich August,
tysk orientalist (1805—37). Studerade under
F. Bopp (se d. o.) och blev 1827 prof, i sanskrit
vid London university. R:s huvudarbete är
en första uppl. av Rigveda, varav han dock
endast medhann första delen, som publicerades
postumt 1838. J. Ch-r.
Rosen, von, svenska släkter, som anses
härstamma från den baltiska ätten von R.,
vilken förekommer tidigast 1288 i Livland.
Riddaren Hans von R. i Estland, som nämnes
från 1493, är stamfader för de svenska
ätterna. Hans sonsons sonsons son översten
Johan von R. (d. 1657) var farfars far
till tre bröder von R., som naturaliserades
som svenska adelsmän 1746 (den adliga
grenen utdog på manssidan 1857); den ene av
dem, generalmajoren Otto Wilhelm von
R. (1711—99), blev frih. 1772 (ätten lever).
Johan von R:s bror översten Didrik von
R. (d. 1657) var farfar till G. F. von R. (se
nedan), som blev svensk greve 1751. Dennes
son greve Fredrik Ulrik von R. (1731
—93) var mot frihetstidens slut en av
hattarnas ledare, bl. a. vid ämbetsverkens
obstruktion mot rådet 1768. Han understödde Gustav
III vid revolutionen 1772 men blev senare
oppositionsman, var 1776—81 landshövding i
Abo och Björneborgs län och blev 1788
riksråd, som sådan entledigad vid rådskammarens
upplösning 1789. Hans son greve Robert
Magnus von R. (1762—1825) deltog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
