Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1107
Rossi, F. J. A.—Rosso
1108
tryckets mänskliga
sanning utmärkte i
högsta grad R:s konst.
Hans glansroller voro
Hamlet, Othello, Kung
Lear, Macbeth, Timon
av Äten, Shylock i
»Köpmannen i
Venedig», Faust och
Edmund Kean (Dumas
d. ä.). R. utgav bl. a.
»Studi drammatici e
lettere
autobiografi-cbe» (1885) och »Qua-
ranfanni di vita artistica» (3 bd, 1887
—89). G. K-g.
Rossi [rå’-], Frans Josef Anton,
läkare av italiensk släkt (1774—1854). Blev
1807 livmedikus hos Gustav IV Adolf,
tjänstgjorde hos Karl XIII och blev 1809
kronprinsen Karl Augusts läkare. Genom
sina snabba befordringar, sina förbindelser med
de högaristokratiska kretsarna och sin
utländska härkomst (fadern var inflyttad
italienare) utsattes R. för sina yrkesbröders avund
och aristokratfiendernas misstankar. Då
kronprinsen under sin resa till Skåne 1810
allvarsamt insjuknade i Eksjö, sändes R. till
honom och följde honom till Kvidinge hed, där
kronprinsen plötsligt störtade av hästen och
avled 28 maj. Misstankarna mot R. växte nu
i styrka, och man ville i själva det sätt, på
vilket han verkställde obduktionen, som dock
skedde i närvaro av tre professorer från Lund,
se även ett bevis för att förgiftning
förelegat. R. dömdes av övre borgrätten 20 juli
1810 för bristande vård om kronprinsen
under dennes livstid och för vårdslöshet med
hans kropp efter döden samt vid obduktionen
till livmedikustjänstens förlust och till
landsförvisning (det senare straffet upphävdes
dock av K. m:t). 1811 lämnade R. Sverige
och bosatte sig i Mecklenburg. Jfr F e r s e n,
sp. 269, och K a r 1, sp. 380. Se uppsats av
H. G. Söderbaum i Hygiea 1925. (Ä. S-n.)
Rossi [rå’-], Giovanni Battista
(Giam-battista) de, italiensk fornforskare (1822
—94), prof, vid Roms univ. För
katakomberna samt den äldsta kristna
församlingsorganisationen voro hans arbeten epokgörande.
Han utgav bl. a. »Roma sotterranea cristiana»
(3 dir, 1864—77). — Monogr. av P. M.
Baum-garten (1892). J. C.*
Rossi [rå’-], P e 11 e g r i n o Luigi
Odoar-d o, greve, italiensk-fransk vetenskapsman
(1787—1848). Flydde vid Murats fall till
Genève och uppgjorde där 1832 ett icke antaget
utkast till författning. R. blev 1834 prof, i
nationalekonomi vid College de France, sedan
i statsrätt vid Paris’ univ. 1845 blev han
fransk envoyé i Rom och sept. 1848 chef för
Pius IX:s kabinett men mördades av
politiska motståndare 15 nov. s. å. R. skrev bl. a.
»Cours d’économie politique» (2 bd, 1840—41;
bd 3—4 utg. postumt 1852—54; flera uppl.),
en klassisk framställning av Says, Malthus’
och Ricardos läror. Monogr. av H. dTdeville
(1887). Kj.*
Rossija [rasi’ja], ry., Ryssland; latiniserad
form R o s s i a.
Rossi’ni [rå-], Gioacchino Antonio,
italiensk tonsättare (1792 2s/a—1868 13/n). R.
föddes i Pezaro och fick sin första utbildning
i Bologna. S. Mattei blev hans lärare i
komposition. Från 1810 skrev R. en mängd operor
för Venezia, Milano och Rom men vann
först med »Tancredi» (1813; »Tankred», Sthlm
1829) en genomgripande framgång. Här
prövade han särskilt den nya musikdramatiska
stilen med uttrycksfulla recitativ. Samma
riktning fullföljde han i »Othello» (1816).
Kort före denna opera hade i Rom
uppförts »Il barbiere di Seviglia» (Sthlm 1825),
som i början fick ett reserverat mottagande
men sedan gavs med allt större bifall. Opera
buffan hade med detta verk fått en ny, mera
romantisk struktur med livfulla recitativ och
glänsande arior. Efter ytterligare en del
operor för skilda scener i Italien vann han ånyo
stora framgångar med »Gazza ladra» (1817;
»Skatan», Sthlm 1843), »Cenerentola» (1817)
och »La donna del lago» (1819;
»Sjöfröken», Sthlm 1831). En avslutning på hans
rent italienska stilperiod blev »Semiramide»
(1823). 1822 ledde han sina operor i Wien,
reste därefter till London och slog sig
1824 till ro i Paris. Den breda patetiska
Spontinistilen upptog han där i »Le siège de
Corinthe» (1826) och »Le comte Ory» (1828).
Sin operaverksamhet avslutade R. definitivt
1829 med »Guillaume Tell» (1829; »Wilhelm
Tell», Sthlm 1856). Han komponerade sedan
föga, och endast två kyrkliga verk, »Stabat
mater» (1832; avslutat 1841) och »Petite
messe solennelle» (1863), vunno större
berömmelse. Han flyttade 1836 för en kort tid till
Italien men återvände snart till Paris, där
han avled. Redan »Tankred» visar R. som
den allvarligt sökande tonsättaren, som
experimenterar med nya dramatiska
verknings-medel. De följ, operorna fram till 1823
utgöra ytterligare bevis för hans ständiga
trevande efter en ren dramatisk stil i text och
musik. Efter 1823 avtager hans skaparkraft
märkbart; intresset för instrumenteringen
ökas, och behandlingen av ämnet får större
bredd. De båda franska operorna 1826 och
1828 äro typiska för denna stilförändring.
»Wilhelm Tell» är slutstenen i utvecklingen
med rik och komplicerad instrumentering,
fylliga dramatiska körer och breda arior. —
Biogr. av J. Sittard (1882), L. Dauriac (1905),
H. de Curzon (1920) och G. Rediciotti (1932).
En dansk skrift av värde är C. Thrane, »R.
og operaen» (1885). — R:s porträtt återges
på vidstående plansch. T. N.
Rossitten [rå’-], by och badort i preuss.
prov. Ostpreussen, på Kurische Nehrung, med
Kaiser-Wilhelm-Gesellschafts (se d. o.)
fågel-observatorium; segelflygskola.
Rossläder, se Läder, sp. 473.
Rosso [rå’så], eg. Giovanni Battista
diJacopo, florentinsk målare (1494—1541).
R. är en av de målare, som inleda den s. k.
manierismens period. Han ansluter sig först
till de florentinska högrenässansmästarna A.
del Sarto och Fra Bartolommeo (t. ex. en
fresk, »Himmelsfärden», i Santissima
Annun-ziata). I sin mogna stil söker R. starkare
uttrycksfullhet (t. ex. »Nedtagandet från korset»,
i domen i Volterra) och mera komplicerade,
dramatiska rörelsemotiv, vilket bäst illustreras
av hans egendomliga tavla »Mose stridande
för Jetros döttrar» (Uffizierna). 1530 över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
