Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Rousseau, J. J.
1144
Rousseaus grav vid Ermenonville. Samtida bild.
maj 1778 flyttade R. på inbjudan av markis
de Girardin till ett trädgårdshus vid
Ermenonville men dog inom kort av hjärtslag.
Hans stoft flyttades 1794 till Panthéon i
Paris vid sidan av Voltaires.
R. har upptagit kulturproblemet till en
mer omfattande undersökning än någon före
eller efter honom. Hans grundfråga är
förhållandet mellan människonaturen och
samhället. Han utdömde sin tids samhälle,
emedan det visade alltför stora sociala och
ekonomiska olikheter, förtryck, förkonstling,
själslivets splittring. Han vill teckna
villkoren för den kultur, som ger människan
harmoni med sig själv och sina likar. Det
ideal, som föresvävar honom, är kulturens
jämvikt. Den allmännaste förutsättningen för
denna jämvikt är människans frihet: R. är
den moderna demokratiens stamfader. Tron på
friheten stödde R. på både ett moraliskt och
ett eudemonistiskt motiv, sammanflätade med
varandra. Människan, lärde han, är av
naturen god: en sats, som är tillgänglig för
kritik men likvisst förblir all frihetssträvans
och allt frisinnes yttersta förutsättning.
Vidare lärde han, att känslan av själva
existensen är av naturen ljuv, är lyckans grundfond.
Människan är i sitt naturliga, d. v. s.
harmoniska, tillstånd stilla och fridsam. R:s
begrepp om människonaturen är icke det
naturalistiska utan en begränsad idealbild;
naturen är ursprungligheten i dess stigande
etiska karaktär. Utvecklingen av människans
förhärjande lidelser vill han övervägande
förklara ur de affekter, som sociala och
ekonomiska olikheter gynna. Man igenkänner R:s
egna drag i hans teckning av
människonaturen. Stödd på nämnda grundsatser,
framställer han i »Émile» sin uppfostringslära:
uppfostrans mål skall vara att utveckla
människans egna anlag i den mån de under
upp
växten anmäla sig. R. öppnade blicken för
barnets individualitet,
åskådningsundervisningens värde och vilje- och känslolivets
dominerande betydelse. Han blev därmed pioniär
för den moderna uppfostrans teorier och praxis.
Hans politiska skrift »Contrat social»
utvecklar folksuveränitetens princip och
inverkade i hög grad på den franska revolutionens
idéprogram. R:s betoning av ett naturenligt
levnadssätt och av samliv med naturen har
varit utomordentligt fruktbar. Den starka
patetiska jagkänsla, som utmärker större
delen av hans produktion, och den
självspegling, som kännetecknar hans självbiografiska
skrifter, ha jämte hans naturdyrkan starkt
bidragit att inspirera romantiken och fortlevat
i den romantiska jagkulten. Den dominerande
roll både för karaktären och för verket ett
flertal kritiker tillmätt R:s psykopatiska drag
ger en disproportionerlig bild och stämmer
icke med hans utomordentliga historiska
inflytande. Hans okuvliga rättskänsla, hans
medkänsla med mänskligheten, hans
självständighet, hans måttlighet, hans sinne för
livets friska och rena sensationer äro
egenskaper, som göra hans personliga utrustning
övervägande normal och värdefull. Den
huvudsakliga källan för kunskapen om hans defekter
och mindre värdiga handlingar är hans egna
bekännelser; men just dessa bekännelser visa
också moraliska drag: ett ömtåligt samvete,
som ej kunde bli kvitt besvärliga minnen även
av obetydlig beskaffenhet, och den omutliga
sanningssträvan, som ger hans produktion dess
kraft. Ändock röjer just R:s omtalande av
sina besynnerligheter hans kanske förnämsta
svaghet: brist på den sinnets frihet, som lösgör
sig från jaget och låter det förgångna ligga.
Eget för hans person och hans verk är, att
de äro samtidigt revolutionära i sitt patos och
idylliska i sitt lynne. R:s gestaltning av
kulturproblemen speglar hans tid; men i sin
mening, att kulturen skall vara människans
tjänare och ej tvärtom, har han aktualitet
också för vår tids kulturdebatt.
R:s »Correspondance générale» (hittills 16
bd, 1924—31) är under utgivning av Th.
Du-four, som även utgivit »Recherches
bibliogra-phiques sur les oeuvres imprimées de J. J. R.»
(1925b Litt. om R. är utomordentligt rik.
Nyare arbeten: J. Texte, »J.-J. R. et les
origines du cosmopolitisme littéraire ... au
XVIII6 siècle» (1895); H. Höffding, »J. J. R.
og hans filosofi» (1896); Frederika Macdonald,
»J. J. R.» (2 bd, 1906); J. Lemaitre, »J.-J. R.»
(1907; sv. övers. 1912); P. Lasserre, »Le
ro-mantisme frangais» (1907); G. Gran, »J. J. R.»
(2 bd, 1911); É. Faguet, »Le bicentenaire» (4
bd, 1911); P. M. Masson, »La religion de J.-J.
R.» (3 bd, 1916); L. Ducros, »J.-J. R.» (3 bd,
1917—20); I. Babbit, »R. and romanticism»
(1919); E. Seillière, »J. J. R.» (1921); L. Proal,
»La psychologie de J.-J. R.» (1923); P. van
Tieghem, »La nou velie Héloise de J. J. R.»
(1929); V. Schepelern, »R. og hans kulturfilo
sofiske og pædagogiske ideer» (1930); M.
Josephson, »J. J. R.» (1932). Svenska arbeten
äro H. Larsson, »R. och Pestalozzi» (1910), E.
Sahlin, »R.» (1912), J. Landquist, »J. J. R.»
(i »Essayer», 1913), B. Hammer, »J. J. R.,
naturen och friheten» (1921). — R:s porträtt
återges på vidstående plansch. J. L-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
