Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruda (fisk) - Ruda (Kalmar län) - Ruda, Elias Wilhelm - Rudabborre - Ruda—Oskarshamns järnväg (R. O. J.) - Ruda—Älghults järnväg (R. Ä. J.) - Rudbeck, släkt - Rudbeck, Erik - Rudbeck, Olof, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163
Ruda—Rudbeck, O., d. ä.
1164
till n. Hälsingland. I dammar över större
delen av landet finnes en långsträckt, mer
småvuxen form, d a m m r u d a n, C. carassius
gibelio, som endast är en inplanterad varietet
av den vanliga r. el. s j ö r u d a n. Köttet av
r. har föga värde. En annan odlad varietet
av r. är guldfisken (se d. o.). T. P.
Ruda, järnvägsknut i Högsby socken,
Kalmar län, för Kalmar—Berga,
R.—Oskarshamns och R.—Älghults järnvägar. Glasbruk,
glassliperi och snickerifabriker. 2 km n. v.
om stationen ligger R. herrgård, som även
omfattar Åsebo; tills. 1,343 har, därav 254
har åker; tax.-värde 364,500 kr. (1929).
Ruda, Elias Wilhelm, skald (1807—
33). Författade bl. a. »En tysk resandes
ströf-verier på svenska parnassen» (1830), en kritik
av den samtida svenska vitterheten,
»Främlingen från Norden» (1831), en novell med
inflätade lyriska stycken, samt poemet
»Aristo-menes på Rhodus». R. var även granskare i
Svenska Literaturföreningens Tidning och
översättare. Postumt utgåvos hans
»Skaldestycken» (1834 och 1838), med en biogr. av
Atterbom. — Jfr C. W. Bottiger, »Minnestal»
(1833). -rn.*
Rudabborre, zool., se Abborre.
Ruda—Oskarshamns järnväg (sign. R. O. J.),
spårvidd 0,891 m, 32,6 km lång, förbinder
Ruda (Kalmar—Berga järnväg) med
Oskarshamn (Nässjö—Oskarshamns järnväg) och
öppnades för allmän trafik 1907. F. P.
Ruda—Älghults järnväg (sign. R. Ä. J.),
spårvidd 0,891 m, 45,6 km lång, öppnad för
allmän trafik 1922—23, förbinder Ruda
(Kalmar—Berga och Ruda—Oskarshamns
järnvägar) med Skoghult (Mönsterås järnväg)
och Älghultsby (ö. Värends järnväg).
Järnvägen trafikeras av Ruda—Oskarshamns
järnväg. F. P.
Rudbeck, svensk släkt, urspr. från
Hol-stein, känd från 1500-talets början. Namnet
antogs efter en gård i Vedsteds socken där
av Johan Pedersson R. (1550—1603),
som inkom till Sverige och blev stadsskrivare
i Örebro. Om hans söner Petrus Rudbeckius
(d. 1629) oeh Johannes Rudbeckius (d. 1646)
samt den senares söner Nicolaus Rudbeckius
oeh Olof R. d. ä. (d. 1702) se nedan. Av de
två sistnämndas bröder märkas J o hannes
Rudbeckius (1623—67), som blev ord.
teol. prof, i Uppsala 1654, superintendent
i Narva 1658 och biskop i Växjö 1667
(tillträdde ej), Petrus Rudbeckius
(1625—1701), som blev ord. teol. prof, i
Uppsala 1663, domprost 1674 och biskop i Skara
1692, samt assessorn Paul (R., som 1675
adlades med namnet) Rudebeck (1632—
87). Olof R. d. ä:s (d. 1702) son Olof R. d. y.
(d. 1740, se nedan) adlades 1719 med namnet
R. Om dennes sonson Olof R. den yngste (d.
1777) se nedan. Den sistnämndes kusin T. G. R.
(d. 1786, se nedan) och T. G. R:s farbror
hovmarskalken Adolf R. (1726—1801) blevo
friherrar 1771. Adolf R:s sonson frih. Thure
Gustaf R. (1806—76), postmästare i
Vim-merby, skrev historiska skådespel, romaner,
noveller och reseskildringar, »Försök till
be-skrifning öfver Sveriges städer» (3 bd, 1855—
60) m. fl. arbeten. Landshövdingen frih. T. G.
R:s (d. 1786) sonsons sonson förste
intendenten i Generalpoststyrelsen frih. Johannes
Reinhold Gustaf R. (f. 1867 7/3) har,
utom juridiska handböcker, skrivit
»Svenska bokband under nyare tiden 1521—.1880» (3
bd, 1910—14), »Svensk lagbibliografi» (1915),
släktbibliografien »Bibliotheca Rudbeckiana»
(1918) m. m. Hans bror frih. Thure
Gustaf Alexander Reinhold R. (f. 1875
13/7), som blev fil. dr 1919, andre bibliotekarie
vid Uppsala univ.-bibl. 1910 och vid Kungl.
bibi. 1916 samt slottsarkivarie 1921, har bl. a.
utgivit bibliografien »Skrifter till Sveriges
historia tryckta före år 1600» (1919; akad.
avh.). — Av ätten Rudebeck (jfr ovan)
märkas Paul Rudebecks son Petter Rudebeck (se
nedan) och den senares ättling Sigrid
Hilma Sofia Rudebeck (1831—1924),
som grundläde och 1869—1904 förestod en
mycket bekant flickskola i Göteborg. B. H-d.
Rudbeck, Erik, finländsk sagosamlare och
författare (1830—67); pseud. Eero S a 1 m
e-1 a i n e n. Redigerade Finska
litteratursällskapets sagosamlingar, »Suomen kansan
sa-tuja ja tarinoita» (4 h., 1852—66), och bidrog
som skönlitterär förf, till det finska
skriftspråkets utveckling. R. blev 1858
gymnasie-adjunkt i Kuopio. H. E. P.
Rudbeck, O 1 o f, d. ä., naturforskare,
arkeolog, tekniker (1630—1702); se släktart. Erhöll
i Västerås skola och gymnasium en grundlig
underbyggnad, blev 1648 student i Uppsala,
ägnade sig där åt den då föga ansedda
medicinens studium och förvärvade snart rykte
genom sina på egen hand bedrivna
anatomiska forskningar. Med understöd av
drottning Kristina vistades R. 1753—54 vid univ.
i Leiden, där han förkovrade sig främst i
anatomi och botanik. Han blev 1655 med.
adjunkt i Uppsala och var 1660—92 prof. där.
Till en början gav han den medicinska
undervisningen en kraftig uppryckning genom
inrättande av en botanisk trädgård oöh en
anatomisal, genom goda föreläsningar i snart
sagt alla naturvetenskaper och flitiga
dissek-tionsövningar, men snart vände han sig åt
helt andra håll. Sedan han 1663 utnämnts
till universitetets kurator, ägnade han sig åt
dess förvaltning, varvid han, stödd på
kanslern M. G. De la Gardies förtroende, ingrep
med utomordentlig driftighet och duglighet
men även med en självrådighet och
ringaktning för laga former, som framkallade
svåra konflikter med lärare och tjänstemän,
särskilt med anledning av de
penningsvårigheter, som hans kostsamma byggnadsföretag
förorsakade. 1670 måste han träda tillbaka
men kunde då framlägga en imponerande
redogörelse för vad han uträttat till univ:s
fromma och utveckling. Under hans senare
år, då han kunde påräkna Karl XI:s
särskilda bevågenhet, lugnade sig dock
stämningen emot honom. Dessutom anlitades R.
av regeringen för en mängd tekniska
uppdrag, varvid han lade i dagen en oerhörd
arbetsförmåga och mångsidighet men även en
sangvinism, som icke alltid tog hänsyn till
det möjliga. Han utbildade ingenjörer,
bergsmän, lantmätare, fortifikationsofficerare, han
utförde flera tekniska arbeten, var Sveriges
förste fältarkeolog och satte i gång ett
antal manufakturinrättningar vid kvarnfallet i
Fyrisån. Som byggmästare och arkitekt
skapade han i Uppsala en avsevärd arkitektur av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
