Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rudbeck, Olof, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1165
Rudbeck, O., d. ä.
1166
originellt lynne (Gustavianum och de båda
botaniska trädgårdarna m. m.). Djupt
musikalisk, bragte han musiklivet i staden till
hög blomstring och var själv orgelbyggare,
instrumentalmusiker och tonsättare.
Som personlighet var R. sällsynt
imponerande. Med ståtlig gestalt och manliga
anletsdrag förenade han ett lysande yttre
uppträdande; hans stämma var skön och
klangfull, både i tal och sång, han var en lysande
vältalare och en slagfärdig debattör. I hans
begåvning framträda främst en oerhört
mångsidig idérikedom och företagsamhet, särskilt
på naturvetenskapens och än mer på
teknikens område, i förening med en viljekraft,
som ej visste av några hinder. Dessa
egenskaper medförde sina givna skuggsidor: en
självöverskattning, som varken tålde kritik
el. insåg sin begränsning. De små
förhållanden, vari han verkade, pålade honom även
band, som han hade svårt att fördraga.
Storartad personlig offervillighet, sällsynt
praktisk begåvning på olika områden — han
ordnade postgången till Uppsala, fick 1668
uppdrag att undersöka och utpricka alla farleder
från Stockholm inåt Mälaren, anlade en
vattenledning i Uppsala och lät stensätta dess
gator o. s. v. — och lågande
fosterlandskärlek utmärkte honom framför allt.
Sin största vetenskapliga insats gjorde R.
utan tvivel genom sina anatomiska
ungdomsarbeten. Deras resultat inrymmes i två
dis-putationer: »De circulatione sanguinis»
(1652; faksimileuppl. 1902) och »Nova
exerci-tatio anatomica, exhibens ductus hepaticos
aquosos» (1653; sv. övers, i R. Tigerstedt,
»Dokument ur medicinens historia», 1921); den
förra ger en sakkunnig redogörelse för
blodomloppet enl. Harveys då nya upptäckt och
avslutas med teser, som gå utöver Harveys
ståndpunkt: en av dem förnekar förekomsten
av någon annan »spiritus» i kroppen än den
animala, en annan förnekar leverns roll av
blodbildare. Den senare, R:s egentliga
storverk, redogör för lymfkärlens byggnad,
utbredning i kroppen, beskaffenheten av den
vätska de föra och den betydelse de kunna
anses ha för kroppens omsättning. Denna
upptäckt inledde R. i en prioritetsstrid med
Th. Bartholin (se d. o.), som å ömse sidor
fördes med stor hetsighet och fortfor länge
efter parternas död. Tigerstedt har påvisat,
att Bartholin har prioritet på
offentliggörandet men R. på själva upptäckten, som båda
gjort oberoende av varandra.
Därmed avslutades i stort sett R:s
anatomiska verksamhet; ett av honom planlagt och
förmodligen även delvis utfört verk över
djurens anatomi, »Nova animalium fabrica»,
blev, säkerligen till obotlig skada för dåtidens
anatomiska vetenskap, otryckt. I stället
planlade R. nu ett botaniskt jätteverk,
»Cam-pi elysii», en med tusentals avbildningar i
naturlig storlek, delvis av honom själv,
delvis av hans son och andra tecknare,
illustrerad beskrivning över alla kända växter.
Av detta verk, som sysselsatte R. livet
igenom, trycktes två foliovolymer 1701—
02, medan 11 handskrivna och
handmå-lade band hamnat på Lövsta bruk. Det är
till formen likt den tidens örteböcker: varje
art är karakteriserad genom en lång rad av
Titelplansch till Olof Rudbeck d. ä:s »Atland».
namn på olika språk; något släktbegrepp
ges icke. Banbrytare på botanikens område
såsom på anatomiens var R. trots sin stora
kärlek till växtvärlden icke.
Från 1670-talet nedlade R. ett stort arbete
på ett historiskt-arkeologiskt verk, »Atland
eller Manheim» (I 1672, 2:a uppl. 1696 ff.,
II 1689, III 1698, IV, ofullb., 1702, ett atlasbd
1681), vanl. kallat »Atlantican». Detta verk,
som utmärkes av stor rikedom på uppslag
och idéer och är utfört med mångsidig
lärdom, fantasi och kraft, fullföljde sekelgamla
traditioner inom den svenska
historieforskningen, vilka däri funno sin monumentala
avslutning. Jordanes’ (se d. o.) skildring av
goternas (götarnas) utvandring från Scandza
(Sverige), folkens moderssköte, och seger
över Rom hade redan under medeltiden
givit upphov till en romantisk svensk
forn-hävd, som i goternas bragder såg svensk
historias mest lysande kapitel. Johannes
Magnus utbredde denna uppfattning med
verkningsfull vältalighet, och i hans spår
gingo såväl J. Bureus som Georg Stiernhielm,
vilka bl. a. identifierade Sverige med
hyper-boréernas land. R. upptog och utvecklade
vidare dessa fantastiska konstruktioner, som
byggde på tolkningar av både klassiska
historieskrivare, de nyupptäckta isländska
sagorna och antika myter och sagor, till vilka
R. även lade Platons Atlantissaga. R. ville
rekonstruera den svenska fornhistorien ur
dessa vittnesbörd. Sverige var Atlantis,
jordens äldsta konungarike, grundat av Jafets
ättlingar kort efter syndafloden och
ursprunget till nästan all kultur i Europa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
