Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rudberg, Fredrik - Rudberg, Gunnar - Rudberg, Karl Leonhard - Rude, François - Rude, Olaf - Rudebeck, Petter - Rudeen, Torsten - Rudenschöld, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Rudberg—Rudenschöld
1172
»Krigarnas avmarseh.» Bronsgrupp av Franpois Rude
på Arc de Triomphe de 1’Étoile, Paris.
Rudberg, Fredrik, fysiker (1800—39).
Blev fil. mag. och docent i matematik i
Uppsala 1821. Efter hemkomsten från en
flerårig utländsk studieresa kallades R. 1827 till
led. av Vet.-akad. och blev 1828 prof, i fysik
vid Uppsala univ. Hans fysikaliska arbeten
röra huvudsaki. värmeläran och optiken. (J.T.)
Rudberg, Gunnar, filolog,
universitetslärare (f. 1880 17/io)- Blev fil. dr samt docent i
grekiska språket och litteraturen i Uppsala
1908 och prof, i klassisk filologi vid Oslo univ.
1919. R. är en
framstående grekisk
filolog, som särskilt
sysslat med filosoferna:
Aristoteles
(»Textstudien zur Tiergeschichte
des Aristoteles», 1908,
gradualavh.; »Zum
so-genannten zehnten
Buche der
aristoteli-schen Tiergeschichte»,
1911
),Poseidonios(»Po-seidonios från
Apa-meia», 1916,
»For-schungen zu Poseido-
nios», 1918, »Poseidonios, en hellenismens
lærer og profet», 1924), Platon (»Kristus
och Platon», 1920, »Platon, hans person och
verk», 1922, »Kring Platons Phaidros», 1924)
m. fl. och med N. T. (»Hellas och Nya
Testamentet», 1929). (M. PnN-n.)
Rudberg, Karl Leo nh a r d,
marinöverläkare (1852—1923). Blev med. dr 1888, s. å.
förste bataljonsläkare vid flottans station i
Stockholm. R. nedlade stor förtjänst om
Marinläkarkårens (se d. o.) organisation efter
tidsenliga grunder. 1902—17 var han denna
kårs förste chef i egenskap av
marinöverlä
kare och samtidigt chef för
Marinförvaltningens sanitetsavd. ö-g.
Rude [ryd], F r a n g o i s, fransk skulptör
(1784—1855). Besökte i ungdomen
konstskolan i Dijon, kom till Paris 1807 och studerade
vid konstakad. 1815—27 vistades R. i
Bryssel, omhändertogs av David och gjorde sig
känd som skicklig skulptör. Återkommen till
Paris, utställde han »Merkurius» (1827, i brons
1834; Louvre) och »Neapolitansk fiskargosse
lekande med en sköldpadda» (1831, i marmor
1833; Louvre). På beställning av staten
gjorde han teckningar till fyra monumentala
reliefer för Arc de Triomphe de 1’Étoile men
fick utföra blott en, »Krigarnas avmarsch»
(1836). Bland R:s följ, arbeten märkas
»Moritz av Sachsen» (staty i Versailles 1838).
1847 fullbordades framställningen av
Napoleon, som vaknar upp ur dödens sömn. Det
mäktiga huvudet med det slutna, mörka
uttrycket är av storslagen verkan. Monumentet
utfördes för en privatman och uppställdes i
parken vid dennes bostad i Fixin nära Dijon;
gipsmodellen i Louvre. 1853 avtäcktes
marskalk Neys staty i Paris. R. utförde många
porträtt samt kyrkliga och antika motiv, ss.
»Jesu dop» (marmor 1841; Madeleinekyrkan),
»Hebe och örnen», »Amor», »Kristus på
korset» (1852). R. är typiskt fransk, även i det
deklamatoriska drag, som är iögonenfallande
i flera av hans verk. Han är revolutionär
romantiker utan fanatism. G-g N.*
Rude [rö’öo], O 1 a f, dansk målare (f. 1886).
Blev målarlärling 1905, utbildades som
konstnär bl. a. av Zahrtmann och Rohde och har
vidare studerat i Paris och Italien. R. är en
kraftig kolorist, vars figur- och
landskapsbilder en tid voro utpräglat kubistiska.
Representerad i konstmuseet i Köpenhamn. P. E-t.
Rudebeck, Petter, fornforskare (1660—
1710); jfr släktart. R u d b e c k. R., som var
regementskvartermästare vid Kronobergs
reg:te och bodde på Huseby (Kronobergs län),
var en ivrig men okritisk fornforskare i sin
farbror Olof Rudbeck d. ä:s anda (jfr B 1 e
n-d a). R. skrev ett arbete »Småländska
anti-quiteter», varav handskrift finns bl. a. i
Kungl. bibi, och som delvis tryckts i Runa
1843. R:s visuppteckningar äro utg. av A.
Grape och A. Noreen i »1500- och 1600-talens
svenska visböcker», bd 12 (1921—23; med inl.
av A. Grape). B H-d.
Rudeen [-dè’n], Torsten, biskop, skald
(1661—1729). Blev student i Uppsala 1678
samt poeseos professor i Åbo 1692. 1716
utnämndes han till biskop i Linköping. 1719
blevo hans barn adlade med namnet
Rudenschöld. — R. utgav åtskilliga minnestal
och likpredikningar samt »Finska Helicons
underdånige fägnesånger» (1704), innehållande
två tal på vers över Karl XI:s och Karl XII:s
födelsedagar, ävensom strödda brud- och
gravskrifter. Hans först i senare tid tryckta
smärre dikter visa, att han ägde en otvetydig
lyrisk begåvning, om också hans form i
regel är täml. ojämn. — Se A. Hultin, »T. R.»
(1902). (O. W-n.)
Rudenschöld, svensk släkt, urspr. från
Ruds-torp i Kils socken (Värmland). Biskop
Torsten Rudeens (se ovan) barn adlades 1719
med namnet R. Av dem märkas Carl R. (se
nedan), som blev frih. 1747 och greve 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
