Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruhrockupationen - Ruhrområdet - Ruhrort - Ruijsch - Ruijsdael - Ruin - Ruin, Hans Waldemar - Ruin, Waldemar - Ruisdael (Ruijsdael, Ruysdael), Jacob van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1183
Ruhrområdet—Ruisdael
1184
Vattenfall. Målning av Jacob van Ruisdael i National
gallery i London.
S k ade s t å nd s f r å g an). Härefter vidtog
successiv fransk-belgisk utrymning av
Ruhr-området, vilken omsider 31 juli 1925 var
fullständigt genomförd. Jfr R. Cuno, »Der Kampf
um die Ruhr» (1923), H. Lichtenberger, »The
Ruhr conflict. A report» (s. å.), P. Wentzcke,
»Ruhrkampf», I (1930), och G. Stresemann,
»Vermächtnis», I (1932). L-ts.
Ruhrområdet [rör-], ty. Ruhrgebiet, vanlig
benämning på det stora stenkols- och
industriområdet i n. v. Tyskland, inom
Rhen-provinsen oeh Westfalen, vid floderna Ruhr
och Lippe; i vidsträckt bemärkelse, då även
industridistrikten kring Wuppertal
(Elber-feld och Barmen), Solingen och Remscheid
samt, på v. Rhenstranden, Krefeld
medräknas, ofta liktydigt med Rhen-westfaliska
industriområdet. R. har utvecklats till
Mellaneuropas förnämsta fabrikscentrum, och efter
världskriget har i ökad grad en
koncentration av den ty. storindustrien till R. ägt rum.
Det brytbara stenkolsförrådet uppskattas till
omkr. 62 milliarder ton; kolproduktionen 1931
uppgick till 81,2 mill. ton (omkr. 2/3 av den
tyska produktionen). Kolbrytningens
centrum, som urspr. låg vid floden Ruhr, flyttar
sig så småningom mot n. Järnmalmen, som
fordom bröts inom R., tages nu huvudsaki.
från Frankrike (Lothringen), Sverige och
Spanien dels på järnväg, dels på Rhen och
Dortmund—Emskanalen. R. i inskränkt bemärkelse
bebos av omkr. 3,4 mill. inv. och bildar ett
ytterligt tättbebyggt stadsstråk från
Duis-burg-Hamborn i v. till Hamm i ö.,
genomkorsat av talrika järnvägar och spårvägar.
Genom omfattande regleringar av de
kommunala gränserna har under senaste år ett stort
antal smärre städer och kommuner införlivats
med storstäderna el. i vissa fall storstäder
sammanslagits. De största äro från v. till ö.
Duisburg-Hamborn (R:s förnämsta
import-och exporthamn), Mülheim, Oberhausen,
Essen, Gladbeck, Gelsenkirchen-Buer,
Watten-scheid, Bochum, Wanne-Eickel, Herne,
Reck-linghausen, Kastrop-Rauxel, Dortmund. S. F.
Ruhrort [rö’rårt], se Duisburg.
Ruijsch, se R u y s c h.
Ruijsdael [r JFsdäl], se Ruisdael.
Ruin, förstörelse, fördärv, undergång, (för)-
fall; återstod av övergiven, förfallen byggnad
el. ort; konkurs. — Ruinera, ödelägga,
utarma.
Ruin, Hans Waldemar, finländsk
psykolog och skriftställare (f. 1891), son till W.
R. Tjänstgjorde 1912—30 vid Helsingfors
univ.-bibi, och blev 1927 docent i psykologi
vid univ. R. har bl. a. utgivit »Erlebnis und
Wissen» (1921; akad. avh.), »Nutidskonst i
psykologisk belysning» (1923) och »Själens
försvarsproblem» (1929). Från 1920 tillhör
han red. av tidskriften Nya Argus. H. E. P.
Ruin, W aldemar, finländsk
universitets-man (f. 1857). Blev 1887 docent i filosofi och
var 1888—1926 prof, i pedagogik och didaktik
vid Helsingfors univ. (prorektor 1911—15 och
rektor 1915—20). 1906 var R. ordf, i den
stora skolkommittén. Bland hans skrifter
märkas »Kunskap och ideal» (1886; akad.
avh.), »Om karaktärsbildningens didaktiska
hjelpmedel» (1887). H. E. P.
Ruisdael [rÖPsdäl] (Ruijsdael, R u y
s-dael), Jacob van, holländsk målare (1628
el. 1629—82). R. studerade sannolikt hos sin
farbroder landskapsmålaren Salomon van R.
1648 vann han inträde i Haarlems målargille.
Omkr. 1650 uppehöll han sig i gränstrakterna
mot Tyskland, vilket bl. a. framgår av
målningar av hans hand med motiv från slottet
Bentheim och omgivningarna av Kleve. 1656
el. 1657 flyttade han till Amsterdam, där han
blev borgare 1659.
Målaren visar i sina tidiga verk ett
påtagligt beroende av farbroderns konst, men tillika
röjer han sitt säregna gry i målningar med
ämnen från dynerna i fädernestadens närhet
(»Louise», München) el. skogsmotiv, de senare
förebådande ett kommande älsklingstema i
hans konst. Under vandringsåren utvecklar
han en storslagen heroisk stil med högtidlig,
allvarsmättad stämning, i vilken
förgängelsekänslan starkt gör sig förnummen. Till detta
skede höra »Judekyrkogården» (motivet
hämtat från Oudekerk vid Amstel; i Dresden och
Detroit, U. S. A.), »Klosterruinen» (i
Berlins Kaiser-Friedrich-Museum), »Slottet
Bentheim» (i sir Alfred Beits samling i London)
m. fl. Efter överflyttningen till Amsterdam
rönte han inflytande av Allart van
Ever-dingen, vars nordiska vattenifallsmotiv väckt
bifall bland de holländska konstvännerna.
Men på nytt steg hans konstnärliga kraft och
lyfte sig till uttrycksfull storhet, t. ex. i
»Väderkvarnen vid Wyck» (i Rijksmuseum,
Amsterdam). Under 1870-talets förra hälft ägnade
sig R. åt skildringar av slättlandskapet, vilka
i sin saklighet och sin måleriska kraft i vår
tid tillvunnit sig ännu större beundran än
hans mera romantiskt betonade landskap. R.
har även målat mästerliga sjöstycken — ett
i Berlins Kaiser-Friedrich-Museum, ett i
Louvre — samt några intressanta
vinterlandskap. Hans sista levnadsår röja avmattning
i den konstnärliga kraften.
R. är en av de främsta representanterna för
stämningslandskapet; han är även en
uppmärksam iakttagare av verkligheten —
framför allt av atmosfärens liv och ljusspelets
växlingar — och gestaltar sina bilder med
sanningskärlek och saklighet. R.
representeras i Nationalmuseum i Stockholm av en
utsikt av staden Egmond och ett skogslandskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
