Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rugbyfotboll, Rugby - Ruge, Arnold - Ruge, Sophus - Rugendas, Georg Philipp - Rugga - Ruggning - Rugier - Rugman, Jonas (Jón Jónsson Rúgmann) - Ruhe, Algot - Ruhmkorffs rulle - Ruhnken, David - Ruhr - Ruhrockupationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1181
Ruge—Ruhrockupationcn
1182
1930, och det finnes anledning antaga, att det
även här skall nå stor popularitet.
Enl. nu gällande rugbyregler bestå de två
lagen av vartdera 15 spelare. Bollen har oval
form. Målen utgöras av två stolpar, 18 eng.
fot höga och placerade på ett avstånd av 18^2
eng. fot från varandra. De äro på 10 eng. fots
höjd förenade med en tvärribba. Planens
dimensioner skola vara 110 yards längd och 75
yards bredd. Spelarna skola sparka bollen
mellan målstolparna över tvärribban. Följ,
poängberäkning tillämpas: vanligt mål 4
poäng, mål från straffspark 3 poäng, mål
efter ett try 2 poäng, ett try 3 poäng. Ett
try uppstår, när en anfallande spelare berör
bollen med handen, när den tagit mark bakom
målet inom en viss distans. Det är tillåtet att
taga bollen med händerna och att bära den.
Likaså är det tillåtet att hålla i en
motspelare. Egendomligt för spelet är scrummage,
som tillgår på så sätt, att spelare från bägge
lagen, varje lag för sig, tätt sammanslutna
bilda en ring, in i vilken bollen kastas.
Vartdera laget skall försöka sparka ut bollen ur
scrummage till en medspelare utanför. A. Jn.
Ruge [rö’ge], Arnold, tysk författare (1802
—80). Fick som Burschenschaftler sex års
fängelse, utgav 1837—43 Hallesche (från 1841
Deutsche) Jahrbücher, en antiromantisk,
radikalt unghegeliansk tidskrift, och 1848 Die
Reform, medverkade till 1848 års rörelser och
tillhörde yttersta vänstern i
nationalförsamlingen i Frankfurt a. M. Han deltog i
Leip-zigoroligheterna 1849, flydde till England och
bildade med Ledru-Rollin och Mazzini
Euro-pean democratic committee. 1866 ff. verkade
han i pressen för Bismarcks utrikespolitiska
program och fick 1877 en liten statspension.
Av R:s verk må nämnas »Neue Vorschule der
Ästhetik» (1836) och memoarerna »Aus
frü-herer Zeit» (4 bd, 1863—67). 1885—87 utkom
R:s »Briefwechsel und Tagebuchblätter» (2 bd).
Ruge [rö’go], Sophus, tysk geograf (1831
—1903), från 1874 prof, i geografi vid
tekniska högskolan i Dresden. Skrev flera
arbeten om geografiens historia, därav »Geschichte
des Zeitalters der Entdeckungen» (1881) och
»Christoph Colombus» (1892; 3:e uppl. 1927).
Ruge’ndas, GeorgPhilipp, tysk målare
(1666—1742). Studerade i Augsburg, i Wien
och Venezia. R. slog sig ned i Augsburg 1695.
Han målade bataljer och soldatliv.
Representerad i museer i Braunschweig, Wien,
Köpenhamn, Stockholm m. fl. Hans teckningar och
raderingar stå högre än hans målningar. Bland
raderingarna märkas »Fransmännen framför
Augsburg 1703 och 1704» (6 blad) samt »Karl
XII till häst, drivande fienden framför sig»
och »Prins Eugen till häst». — Jfr monogr.
av H. Stillfried (1879). C. R. N.*
Rugga, se Appretering.
Ruggning, den periodiska fjäderfällningen
hos fåglarna, i regel inträffande en gång om
året efter avslutad häckning. Hos många
fåglar förekommer även en vårruggning.
Fjäderdräktens färgförändring om våren
åstadkom-mes ofta genom avstötning av fanets yttre
delar (brämfällning), medan höst- el.
vinterdräkten anlägges genom r. Jfr Fjäder,
sp. 522. T. P.
Rügier (lat. Ru’gii), östgermanskt folk, som
vid flera tillfällen dyker upp i samband med
hunnernas och goternas historia. De anslöto
sig till östgoterna och följde med på
Teode-riks (se d. o.) tåg till Italien 489. I det stora
östgotariket i detta land bildade de en egen
avd., och med östgotarikets fall försvunno de
liksom östgoterna ur historien. (S. T-g.)
Rugman, Jonas (Jön Jönsson R ü
g-mann), isländsk filolog (1636—79).
Tillfångatogs av svenskarna på en resa till
Köpenhamn 1658, fick här i Per Brahe en gynnare,
som sände fången till skolan på Visingsö och
kort därpå till Uppsala. Han fick här
stipendium med skyldighet att gå Verelius till banda
i dennes påbörjade arbete med den nordiska
fornlitteraturen, för vilken R. ytterligare
intresserade de lärde venom några från Island
medförda handskrifter. Efter krigets slut
1660 sändes han till Island för att samla
handskrifter och återkom med ett icke
oansenligt förråd, som dock sedermera till största
delen förkommit. R. anställdes som isländsk
translator vid Antikvitetskollegiet och utgav
»Greinir or peim gaumlu laugum» (1667), en
övers, av Snorre Sturlassons »Heimskringla»
med titeln »Norlandz chrönika» (1670),
»Mono-syllaba islandica» (1676) m. m. »J. R:s
samling av isländska talesätt» utgavs av G.
Kall-stenius 1927 (»Efterskörd», 1928). V. G-l.*
Ruhe [rü’e], Algot, författare (f. 1867 3/n).
Var 1896—1902 tandläkare i Stockholm,
ägnade sig sedan åt litteraturen och har skrivit
»Svaga herrar» (1902) m. fl. romaner och
noveller m. m. samt översatt arbeten av
Bergson, Rathenau m. fl.
Ruhmkorffs rulle [rö’mkårf-], elektrotekn.,
se Induktionsapparat.
Ruhnken [rö’n-], David, tysk-holländsk
filolog (1723—98), sedan 1757 prof, i Leiden.
Gjorde sig känd som en av tidens förnämsta
klassiska filologer (»Epistolæ criticæ», 2 bd,
1749—51, Platonstudier, utgivningsarbeten
m. m.).
Ruhr [rör], högerbiflod till Rhen i
West-falen och Rhenprovinsen, upprinner på
Win-terbergs högplatå och utmynnar vid
Duisburg-Hamborn; längd 232 km. R. är kanaliserad
för större fartyg till Mülheim, 8 km, för
mindre till Witten, 76 km.
Ruhrockupationen [rör-]. På grund av sina
betydande industriella tillgångar besattes
Ruhrområdet (se d. o.) 11 jan. 1923 på
franske konseljpresidenten Poincarés
föranstaltande av franska och belgiska trupper.
Poincarés mening var att genom att förvärva
»fruktbärande panter» få ökade möjligheter
att framtvinga en för Frankrike förmånlig
reglering av krigsskadeståndsf rågan. Från
tyskt håll restes ett kraftigt »passivt
motstånd» mot de franska inkräktarna, alla
kolleveranser och övriga skadeståndsprestationer
till Frankrike och Belgien inställdes,
ämbetsmännen vägrade lyda fransmännens
föreskrifter, och en omfattande fransk organisation
måste skapas för drivande av både järnvägar
och flera stora gruvor. Småningom
slappnade emellertid motståndet, bl. a. på grund
av svårigheterna att från de icke
ockuperade tyska landsdelarna underhålla
befolkningen i Ruhrområdet. Kabinettet
Strese-mann uppgav i sept. 1923 det passiva
motståndet, och förhandlingar kommo i gång, som
utmynnade i fördraget om Dawesplanen (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
