Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rullningsperiod - Rullningstankar - Rullskift - Rullsten - Rullstensfloden - Rullstensgrus - Rullstensåsar - Rullvivlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1187
Rullningstankar—Rullvivlar
1188
Genomskärning av rullstensås i ett grustag
Förhållandet mellan ett fartygs naturliga
r. och vågperioden (se Vågrörelse) är
betydelsefullt för ett fartygs rullning vid
sjö-hävning. Om därvid fartygets dubbla
naturliga r. blir lika el. nära lika med vågperioden,
tilltaga fartygets krängningar. Ju mer
fartygets dubbla naturliga r. och vågperioden
skilja sig åt, dess mindre bli fartygets
rörelser. Ax. L,
Rullningstankar, på fartyg tvärskepps
inbyggda vattentankar, avsedda att dämpa
fartygets rullningar. Det rörliga vattnet i r.
och det rullande fartyget verka därvid som
en s. k. dubbelpendel, d. v. s. en svängande
massa, på vilken en mindre, likaledes
svängande massa är anbragt, varvid den senares
rörelse åstadkommer återverkningar på den
pendlande huvudmassan. R. enl. tysken H.
Frahms konstruktioner ha inbyggts på
flera oceangående passagerarfartyg och ha i
vissa fall minskat fartygens rullningar till en
sjättedel mot eljest. Ax. L.
Rullskift, se Mur, sp. 445.
Rullsten, geol., se Rullstensgrus.
Rullstensfloden, geol., kallades en på sin tid
mycket omfattad, i början av 1800-talet av
N. G. Sefström (se d. o.) uppställd teori om
en störtflod såsom förklaring på den
väsentligen av honom påvisade, lagbundna
fördelningen av räfflor (se Glacialräfflor)
och rundhällar (se d. o.). Sefström
samman-bragte ett värdefullt observationsmaterial,
som väsentligen bidragit till att lägga
grunden till våra dagars istidslära. G. D. G.
Rullstensgrus, geol., sammanfattning av det
vattensorterade, rensköljda och mestadels
rundnötta, grusiga material, som uppbygger
rullstensåsarna; kallas även å sgrus (se
Kvartärperioden, schemat). Åsarnas
klapperstenslager kallas rullsten. G. D. G.
Rullstensåsar kallas de ofta markerade,
mer el. mindre sammanhängande ryggar av
rullstenar, grus och sand, vilka vanl. med
några mils mellanrum och något slingrande
förlopp stryka fram genom landet (se bild
vid Haga.
av rullstensåsen
Punka-h a r j u vid d. o.).
Stundom följa de noga
terrängens dalsänkor, stundom
framgå de oberoende
därav tvärs över mötande
höjder men i stort sett i
glaciärräfflornas riktning.
R:s tydligt lagrade och
av vatten rundade
material visar, att de icke,
såsom man en gång trodde,
direkt framförts av
landisen såsom moräner. Å
andra sidan äro de ej
heller strandbildningar, då
de sakna den form och
det vågräta förlopp, som
utmärka sådana. Man
tvingades efter hand till
antagandet, att de
framförts och avlagrats av den
sista landisens
smält-vattensälvar (isälvar), och man lyckades
påvisa omedelbart
samband mellan den varviga
lerans årsvarv och motsv. årsavlagring inom
åsarna. Dessa ha därför i regel bildats år
efter år i själva mynningsvalven till den
undan-smältande landisens smältälvar. R. utmärka
sålunda mynningslägena av nämnda isälvar,
och deras inre byggnad (jfr bild) med
omväxlande grovt och finare material från 1—1/2 m
stora rullstenar ned till grus och strid sand
visar huru strömstyrkan och
transportförmågan vid varje års deltaavlagring minskades, i
samma mån som älvens mynningsport
vidgades. Korta, oregelbundna åsgrupper, avsatta
invid en flerårig israndslinje, kallas ofta
kames (eng.) el. kameslandskap (t. ex.
Valle härad i Västergötland). S. och mell.
Sveriges åsar finnas återgivna på en av Sveriges
geol. undersökning 1910 utg. översiktskarta i
skalan 1 : 500,000. En redogörelse för den
viktigaste litt. om åsarna finnes
sammanfattad i en uppsats »Om rullstensåsarnas
bild-ningssätt» av G. De Geer (Geol. Fören :s
För-handl. 1897). — Ur praktisk synpunkt ha
åsarna sedan äldsta tider tjänat såsom
viktiga naturliga vägar och lämna alltjämt ett
förträffligt material till väggrus, sättsand
o. a. tekniska ändamål, varjämte de
tjänstgöra såsom naturliga filtra för en mängd
utmärkta källor. G. D. G.
Rullvivlar, Rhynclütes, ett till vivlarna,
Rhynchophora, hörande släkte, som erhållit
detta namn till följd av att honan placerar
äggen i fickor i olika trädslags blad, vilka
konstfärdigt rullas ihop till strutar el. rullar
till skydd för larverna. R. ha f. ö. rätt långt
snyte, raka, ej vinkelböjda antenner och
täml. bred och kort kropp. Den vanligaste
arten är björkrullviveln (R. betulae),
som är 3—4 mm lång, svart och glänsande
och företrädesvis lever på björk men även
angriper al. Den tillverkar en strut av
björkens blad genom att med sina käkar skära
av bladytan från båda kanterna ända till
mittnerven, rätt nära bladets bas. De båda
skårorna äro olika men båda S-formigt böjda
(se bild) och möjliggöra, att bladets ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
