Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rumänien - Författning, förvaltning och rättsväsen - Flagga - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rumänien (Flagga—Historia)
1201
ram. Dessa bestämmelser kunna ej ändras
utan Nationernas förbunds samtycke;
tvister ang. dessas tolkning skola underställas
detta. Enligt det ovannämnda fördraget
skola de invånare, som tillhöra främmande
nationaliteter, åtnjuta fulla medborgerliga
rättigheter och likhet inför lagen samt äga
rätt att, på samma villkor som de
egentliga rumänerna, vinna anställning i
statens tjänst. Deras språk få utan
inskränkning användas offentligen i tal och skrift,
och betryggande åtgärder skola vidtagas, för
att de skola kunna använda sitt modersmål
inför domstolar etc. I områden med större
antal inv., tillhörande en språklig minoritet,
skall folkskoleundervisningen ske på
veder-börandes modersmål. De olika nationella
minoriteterna ha rätt att organisera sig för
att inom sig främja religiösa, sociala och
kulturella inrättningar. Ungrarna
(»szek-lerna») och tyskarna (»sachsarna») i
Sieben-bürgen ha dessutom tillförsäkrats autonomi
under statens kontroll i undervisnings- och
religionsärenden.
Förvaltning. R. är indelat i 71
distrikt (judete), ung. motsv. svenska län. I
spetsen för varje står en prefekt, som vid sin
sida har ett distriktsråd. Distrikten äro
uppdelade i arrondissemang, dessa i kommuner.
Rättsväsen. Den franska
domstolsor-ganisationen och Code Napoleon ha stått som
förebilder i R. Förutom fredsdomare finnas
domstolar i första instans, 12
appellations-domstolar och en högsta domstol
(kassations-domstol) i Bukarest. G. H-n.
Flaggan är blå, gul och röd i vertikala fält
(se flaggkartan vid art. Flagga).
Historia. R. har uppkommit genom
förening av Donaufurstendömena M o 1 d a u och
Valakiet (se dessa ord), som av gammalt
stodo under turkisk överhöghet under var sin
hospodar. Känslan av nationell samhörighet
framträdde starkare än förut framemot
mitten av 1800-talet, och de representativa
»diva-ner», som bildades i bägge länderna på grund
av Parisfreden 1856, uttalade sig för en
gemensam utländsk furste och gemensam
representation. Unionen genomfördes faktiskt, då
både Moldaus och Valakiets ombud 1859 valde
till furste Alexandru loan Kusa (se
vidare d. o.). 1861 fullbordades föreningen,
och den då skapade enhetsstaten fick
namnet R. Fursten införde omfattande reformer
men hade att kämpa med stora inre
svårigheter och tvangs genom en officerskupp
natten till 23 febr. 1866 att abdikera. I hans
ställe valdes prins Karl av Hohenzollern (se
Karl I, sp. 395), som gynnades av
Frankrike och Preussen. Under fransk-tyska kriget
(1870—71) uttalade sig allmänna meningen
för stamfränderna i Frankrike, och furst Karl
hotade under trycket av revolutionära
rörelser att avgå. Det lyckades likväl den
konservativa ministären L a sc a r Catargiu
(1871—76) att någorlunda trygga ordningen
i landet. Catargiu avlöstes efter en
parlamentarisk kris av den liberale lon
Bratia n u, som med ett kort avbrott 1881 var R:s
ministerpresident 1876—88, då han på grund
av det växande missnöjet med hans
egenmäktighet nödgades att draga sig tillbaka.
Rysk-turkiska kriget 1877—78 bjöd R. ett
1202
tillfälle att avskudda sig Turkiets överhöghet
med Rysslands hjälp, men Ryssland krävde
också att återfå den s. del av Bessarabien,
som enl. Parisfreden 1856 hade avträtts till
Moldau. R. gav ryska trupperna fritt
genomtåg, varpå representationen 21 maj 1877
beslöt krigstillstånd med Turkiet och
förkunnade R:s suveränitet. Efter de ryska
motgångarna vid Plevna fick Karl befälet över
hela den vid Plevna förenade armén. Genom
Berlintraktaten 1878 erkändes R:s
självständighet, men s. Bessarabien måste avstås till
Ryssland mot vederlag i det mindre
värdefulla Dobrudscha. Med samtliga makters
godkännande upphöjdes så R. 26 mars 1881 till
konungarike.
Medan Bessarabiens förlust väckte ovilja
mot ryska kejsardömet, mötte å andra sidan
en närmare vänskap med den habsburgska
monarkien ett svårt hinder i den nationella
rörelsen bland rumänerna i det ungerska
Sie-benbürgen och Banatet liksom i det
österrikiska Bukovina. Maktläget i Europa
talade dock för en anslutning till de med
varandra förbundna tyska och habsburgska
rikena; den förordades av män som Ti tu
Maiorescu och Petru Carp, grundaren
av junimisternas (se d. o.) ungkonservativa
grupp, och genomfördes av Bratianu trots
hans gamla franska sympatier med biträde
av utrikesministern Dimitrie Sturdza
1883. Fördragets bestämmelser, som gällde
samverkan vid krigisk brytning med
Ryssland, voro liksom trippelalliansens hemliga,
men de utgjorde icke dess mindre för en
lång tid framåt ett avsevärt hinder för
genomförandet av Rysslands Balkanplaner.
Hoppet om utvidgning åt n. v. sköts härmed t. v.
i bakgrunden. — R:s inre utveckling gjorde
under Bratianus ministertid ej ringa
framsteg, ehuru bondefrågan alltjämt väckte oro.
Bratianu störtades av en fientlig
partikoalition i mars 1888. Catargiu och Carp (den
förre ministerpresident 1891—95) genomförde
nya reformer inom finans-, rätts- och
undervisningsväsendet. Sedan det efter Bratianus
död under Sturdzas ledning reorganiserade
liberala partiet återkommit till makten 1895,
styrde mestadels ministärer ur dess led, dock
stundom avbrutna av konservativa under
Can-tacuzino, Carp och Maiorescu (1912—14), och
den yngre lon Bratianu, äldste son till
den förut nämnde, intog faderns rum i
spetsen för regeringen 1909—11 och åter från
1914, allt under det att vissa förskjutningar
också ägde rum inom partierna. Striden var
ofta bitter och valtrycket från den sittande
regeringens sida starkt, agraroroligheter
före-kommo, och omkring sekelskiftet upprördes
sinnena av en finanskris, som Sturdza
kämpade emot som konseljpresident 1901—nyåret
1905 (även 1907—09 och i allo fyra gånger).
För de transsylvanska frändernas sak ivrade
i synnerhet oppositionsledarna och
undergrävde därmed småningom grundvalarna för
vänskapen med Österrike och Tyskland.
Kutso-vlacherna i Makedonien lyckades man 1905
frigöra från beroendet av den grekiske
patriarken i Konstantinopel.
Med Bulgarien hade redan genast efter
Berlinkongressen tvistats om Dobrudschas
utsträckning, och Balkankrigen 1912—13 gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
