Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1217
Runeberg, J. L.
1218
Äbo, blev 1827 fil. kand, och strax därpå
magister. Under denna Åbotid kom han in i
livligt kulturellt och litterärt intresserade
kretsar, och han vistades mycket i ärkebiskop
Tengströms hem; sommaren 1827 bodde han
hos denne i Pargas som informator, och Äbo
brand hösten 1827 gjorde, att denna kondition
förlängdes ända till hösten 1828. Han
förlovade sig 1828 med Tengströms brorsdotter
Fredrika Charlotta Tengström. Under dessa
år efter återkomsten till Äbo utvecklade sig
R. snabbt som skald. Hans diktning under
Saarijärvi- och Ruovesitiden hade ännu varit
osjälvständig efterklang. Nu begynte han
redan 1826 »Älgskyttarne», och hans lyriska
diktning visar också allt större mognad,
särskilt sedan den inspireras av kärleken till
Fredrika.
Hösten 1828 begav sig R. till Helsingfors,
dit univ. nu flyttats, blev 1830 docent i
latinska språket och litteraturen och var från
1831 därjämte lärare vid det då inrättade
Helsingfors lyceum. S. å. gifte han sig med
Fredrika Tengström. Hon blev honom en
ovärderlig hustru, som icke blott under knappa
ekonomiska förhållanden förstod att sköta
hans hem utan också genom sin gedigna
bildning, sina språkkunskaper, sin vida
beläsenhet och rika begåvning fick en stor betydelse
för hans diktning. R. bevarade livet igenom
kärleken till henne. Men detta hindrade
honom icke att hysa varma känslor också för
andra. Särskilt var han under senare delen
av 1830-talet och början av 1840-talet mycket
intagen av ärkebiskop Tengströms
dotterdotter Maria Prytz, som både direkt och
genom de inre konflikter känslorna för henne
vållade hos R. spelat en djupt ingripande roll
i hans poesi. Senare var Emilie Björkstén
föremål för hans tillgivenhet. Tills, m.
vännerna Snellman, Nervänder, Lönnrot,
Cyg-næus o. a. bildade R. och hans hustru i
Helsingfors en krets, »lördagssällskapet», som
blev en medelpunkt för tidens fosterländska
och kulturella strävanden.
R. utgav 1830 sin första samling »Dikter».
Särskilt tydligt framträda den enkelhet och
saklighet, som nu blivit R:s poetiska ideal,
i avd. »Idyll och epigram». Han har i dessa
dikter funnit en egen stil under intryck av
en tysk övers, av serbiska folkdikter (en del
av dessa översatte han till svenska i
»Ser-viska folksånger», 1830). Nu fullbordade han
också »Älgskyttarne» (1832). Dikten ger en
brett realistisk skildring, hållen i homerisk
stil, av den finska allmogens liv, sådant han
lärt känna det i Saarijärvi och Ruovesi.
Genom sin verklighetsskildring blev den
banbrytande i svensk litteratur. Hans andra
samling »Dikter» utkom 1833. Strävandet
efter enkelhet och realism framträder här än
mer genomfört än i den första samlingen. I
detta häfte ingick även »Grafven i Perho»,
med vilken han 1831 tävlat i Sv. akad. men
för vilken han — till sin stora förbittring
— erhöll blott den mindre guldpenningen.
1836 utgav han sin andra stora episka dikt,
»Hanna», en prästgårdsidyll, som blir en av
lyrisk stämning genomträngd hyllning till den
första kärleken och till den nordiska
midsommarens skönhet. Under Helsingforstiden
Runebergs hem i Borgå.
var R. även verksam som publicist; 1832—37
redigerade han Helsingfors Morgonblad, där
han icke blott införde dikter och
prosaberättelser (ett urval av hans noveller ingick i
»Smärre berättelser», 1854) utan även
publicerade litteraturkritiska och estetiska
uppsatser, bland vilka särskilt »En blick på
Sveriges nu gällande poetiska litteratur» väckte
uppseende och på många håll ovilja genom
sina stränga domar över Tegnér och
fosforis-terna. Uppsatsen vittnade om att R. nu var
fullt medveten om att hans poetiska ideal
voro andra än de, till vilka litteraturen i
Sverige på denna tid bekände sig.
Då R. 1833 sökte adjunkturen i grekisk och
romersk litteratur vid univ., blev han
påtagligt orättvist förbigången. 1837 blev han
lektor i romersk litteratur vid gymnasiet i
Borgå, 1842 i grekiska och fick 1857 avsked
med bibehållande av lektorslönen för att helt
kunna ägna sig åt diktningen. Den enda
utländska resa han företog var en färd till
Sverige 1851. Sv. akad. hade 1839 utom tävlan
tilldelat honom sin stora guldmedalj; det var
även fråga om inval, men förslaget förföll
av politiska skäl.
1837 tryckte R. i Helsingfors Morgonblad
prosanovellen »Den gamle trädgårdsmästarens
bref», i vilken han gentemot den
världsfient-liga pietismen, som hade talrika anhängare
också bland de bildade klasserna i Finland,
hävdade, att naturen var en uppenbarelse av
Guds godhet och storhet. Ät samma religiösa
ståndpunkt gav han uttryck också i de två
legenderna »Kyrkan» och »Chrysanthos», men
i den senare söker han dessutom visa, att
antiken och kristendomen icke voro
oförenliga motsatser utan att kristendomen blott
vidare utvecklat det ädlaste i antiken.
Legenderna ingingo i R:s tredje samling »Dikter»
(1843), med vilken hans lyriska författarskap
i huvudsak avslutas. Under 1840-talets förra
del är det den episka diktningen, som främst
upptar honom. »Julkvällen» (1841), en
vinterbild från en herrgård i Finland,
kompletterar genom själva motivvalet de två
föregående stora episka dikterna. Liksom dessa är
den skriven på hexameter. I »Nadeschda»
(s. å.) upptog R. ett ämne från Ryssland. I
denna dikt är det romantiska och lyriska
inslaget starkare än i någon av de tidigare
episka dikterna, vilket bl. a. avspeglas i att
R. här övergått till kortare, livligare
versmått. Här kommer också till synes ett
inflytande från Almquist, som var den av Sveriges
nyare skalder R. ställde högst. 1844 följde
XVI. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
