Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1227
Runor
1228
i våra dagar (jfr Runstav). Den form
av den yngre runraden, som från omkr. 800
till 1100 allmänt brukades i Sverige,
Danmark, Norge oeh dessas biländer, har följ,
utseende:
f u th o r k h n i a s t b m 1 R
Otillräckligheten av de 16 r. som
ljudbeteckning (samma tecken begagnas för i, e, æ, för
u, o, y, ø, för k, g, ng, för t, d, nd, nt o. s. v.)
medförde det småningom uppkommande
bruket av s. k. s t u n g n a r., i det att vissa r.
försågos med en punkt för att beteckna från
de ursprungliga ljudvärdena skilda ljud, t. ex.
{ för e, æ (| = i), R för y ( R = w, o), Y för
g, gh ( Y— &)• Stungna runor börja
sporadiskt användas omkr. år 1000. Runraden
utvecklade sig slutligen till full motsvarighet
till det latinska alfabetet:
a bdefgbiklmno
p r s t th u y z æ ö
I Sverige och Norge användes under
900-talet och i Hälsingland än längre en förenklad
form av den yngre runraden, som efter v.
Frie-sens föredöme brukar benämnas
svensk-norska r.:
f uthorkhnias t b m 1 B
Dylika runor finnas i inskrifter i ö. Sverige,
på Öland och Gotland, i Norge och på ön Man.
Den förnämsta av alla inskrifter med
svensknorska r. är den östgötska Rökstenens (se
d. o.). R. kunde man emellertid ytterligare
förenkla genom att utelämna huvudstavarna
och blott bibehålla bistavarna el. någon
karakteristisk del därav. Sådana r. kallas
stavlösa r. el., då inskrifter med enbart
sådana blivit funna endast i Hälsingland,
även Hälsingerunor. De tolkades f. ggn
av M. Celsius 1675. Enl. v. Friesens
undersökningar ha dessa r. följ, utseende:
f u[)ork:hnias-tbmlR
Som en särskild avart av r. kunna slutligen
de s. k. lönnrunorna betraktas. Genom
olika antal streck anges vilken ätt en runa
tillhör och vilken plats i ätten, som den
intager. Sålunda angives ristarens namn Erik
(airikr) på en uppländsk runsten på följ, sätt:
a i r i k r (Erik)
Vanligare äro emellertid s. k. kvistrunor
av typen o. dyl. Ännu andra former av
lönnrunor uppvisar t. ex. Rökstenen. Med
Runsten vid Ängeby i Lunda socken, Uppland.
»Ragn-frid lät resa denna sten efter Björn, hennes och
Kättilmunds son. Gud och Guds moder hjälpe hans
ande. Han föll i Virland (— Estland). Men Asmund
ristade (runorna).»
det yngre runalfabetet är huvudmassan av
nordiska runinskrifter ristad. Med stungna
r. äro t. o. m. handskrifter skrivna, t. ex. den
berömda Codex runicus av Skånelagen från
slutet av 1200-talet. De flesta bevarade
runinskrifter med yngre r. tillhöra i Danmark
900—1000-talet, i Sverige 1000-talet och i
Norge 1100—1300-talet. Antalet är störst i
Sverige: över 2,000. De flesta av alla dessa
yngre runinskrifter äro ägnade minnet av
avlidna fränder el. vänner. Vanl. äro de
ristade på stenar, oftast av stora mått, vilka i
äldre tider restes vid vägar el. broar el. andra
farleder, i yngre tid ställdes på graven, i el.
vid kyrkan. I äldre tid innefattades runorna
endast mellan raka linjer (se Rökstenen);
senare övergingo infattningarna till s. k.
orm-el. drakslingor, som efter hand blevo allt
konstfullare. Sin fulländning nådde
ornamen-tiken i Uppland. Stundom namnge sig
runstenarnas ristare. Från Uppland kända namn
äro t. ex. Asmund, Balle och öper.
Redan på 1600-talet var i Norden
utforskningen av r. föremål för stort intresse.
Föregångsmän voro i Sverige Johan Bure (se d. o.)
och i Danmark Ole Worm (se d. o.). De genom
Antikvitetskollegiums försorg i slutet av
1600-talet undersökta då kända svenska
runinskrifterna utgåvos av J. Göransson i det för sin
tid goda arbetet »Bautil» (1750). Från J. G.
Liljegrens hand härstammar bl. a. en samling
av nordiska och engelska runinskrifter i
translitteration, »Runurkunder» (1833). Från
senare tid äro särskilt att nämna de
utgiv-ningsarbeten, som utförts el. förberedas
genom Vitt.-akad. Publicerade äro: »Ölands
runinskrifter» av S. Söderberg och E. Brate
(1900—06), »Östergötlands runinskrifter» (1911
—18) och »Södermanlands runinskrifter», 1
(1924), båda av E. Brate. Under förberedelse äro
bl. a. de uppländska runinskrifterna. Det för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
