Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1225
Runor
1226
brakteaten (se d. o.) samt Charnayspännet
från Bourgogne i Frankrike (från 500-talet).
Kylverstenens runrad har föli. utseende:
f utha rlgw h n ij p e R s t b e m Ingd o
På Vadstenabrakteaten läsas r. från höger
till vänster. Om de vändas om och den sista,
av öglan dolda runan tillägges, ser alfabetet
ut på följ, sätt:
f u th a r k g w h n i j e p R s
t b e m 1 ng o d
Man känner numera ett stort antal
inskrifter med denna teckenrad (el. på grund av
begynnelsebokstäverna s. k. futhark), alltifrån slutet
av 2:a årh. e. Kr. och fram till vikingatidens
början. Det största antalet, övervägande
grav-el. minnesinskrifter, tillhör Norge, ett mindre
antal, huvudsaki. av liknande art, är funnet
i Sverige. Från Danmark känner man icke
gravinskrifter av detta slag, men i gengäld
har man där, i synnerhet i Sönderjylland och
på Fyn, funnit ett ganska betydande antal
inskrifter på lösa fynd. Några av dessa höra
till de allra äldsta runfynden i Norden. —
Frågan om runskriftens härkomst har under
de senaste årtiondena varit föremål för en
livlig diskussion bland fackmännen, utan att
spörsmålet ännu kan anses definitivt löst.
L. F. Wimmer hävdade i ett för sin tid
epokgörande arbete (1874), att r. utgöra en
efter-bildning av de latinska kapitälbokstäverna.
Vissa avvikelser från det latinska alfabetet
förklaras genom olikheten emellan de latinska
och germanska ljudsystemen och r:s
karakteristiska former framför allt därigenom, att
de varit avsedda att inristas i trä.
Runskriften har enl. Wimmer uppstått hos någon av
de sydgermanska stammar, som under de
första årh. e. Kr. kommo in under
romarrikets kulturella inflytande. Wimmers teorier
ha i senaste tid försvarats och utvecklats av
H. Pedersen i en ingående alfabethistorisk
undersökning (1923). Redan 1898 hade Sophus
Bugge som sin uppfattning uttalat, att r.
skapats bland goterna på grundval av såväl
det latinska som det grekiska alfabetet, och
denna tanke utfördes i väsentligt modifierad
form av O. von Friesen (1904). I anslutning
till de resultat, vartill arkeologen B. Salin
kommit i fråga om kulturströmningarna
under den äldre folkvandringstiden, sökte v.
Friesen visa, att runskriften uppstått hos
goterna vid Svarta havet under 2:a årh. e. Kr.
och från dem förts till Norden, varifrån den
senare kommit till de tyska och angelsaxiska
folken. Enl. v. Friesen är det den grekiska
kursivskriften, icke ett epigrafiskt
alfabet, som ligger till grund för runraden.
Den har urspr. framvuxit ur ett rent
praktiskt behov, och den epigrafiska och magiska
användningen är sekundär. Sin ståndpunkt
har v. Friesen i flera senare arbeten
ytterligare motiverat och därvid särskilt närmare
utvecklat sina åsikter om betingelserna och
vägarna för r:s invandring till s.
Skandinavien. På nya banor inleddes runforskningen
genom M. Olsen (1917). Han tar fasta på att
alfabetet, redan i sin äldsta form, bildar
ett fast slutet helt med tecknen i samma
bestämda ordningsföljd och indelade i tre
»ätter». Grunden härtill finner han i
alfabetets redan från början magiska karaktär, som
även visas av en i många inskrifter tydligt
framträdande talsymbolik i fråga om r:s antal
(8, 16, 24, 72 o. s. v.). Förebilderna för
alfabetets indelning och talmagien finner Olsen
i den klassiska världen. Olsens tankegångar
ha på ett skarpsinnigt och självständigt sätt
under de senaste åren fullföljts av S. Agrell,
som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt den
i runinskrifterna framträdande talmystiken.
Agrell har uppvisat en mera invecklad
princip, bestående i hopsummering av r:s
talvärden, beräknade efter deras plats i
alfabetet (gematri). Agrells undersökning av
den senantika bokstavsmagien ger vid
handen, att runskrifternas talmystik har sin
källa i denna, och att särskilt de arter av
magi, som stå i samband med den inom
romarriket och särskilt bland de romerska
legosoldaterna vitt spridda Mitradyrkan spelat
en synnerligen viktig roll. Agrells
forskningar äro av största vikt för frågan om den
kulturella miljö, i vilken runskriften
uppkommit. För frågan om vilket alfabet, som
utgör den närmaste grundvalen för
runskriften, ha Agrells resultat mindre betydelse.
Själv synes han vara närmast benägen att
med vissa modifikationer följa v. Friesen men
framhåller därjämte, att vissa tecken trol.
härstamma icke från latinska el. grekiska
bokstäver utan från i senantika magiska
inskrifter o. dyl. förekommande rent symboliska
tecken och figurer. — Det sista mera
betydande bidraget till frågan om runskriftens
härkomst har givits av C. Marstränder (1928).
Enl. dennes mening har runalfabetet bildats,
möjl. redan i l:a årh. f. Kr., bland någon av
de sydgermanska stammar, som mycket tidigt
i Noricum och Pannonia kommo i beröring
med den där rådande illyrisk-keltisk-romerska
biandkulturen. Den närmaste förebilden för
runskriften har varit ett i dessa trakter
använt alfabet av väsentligen etruskiskt
ursprung men starkt latiniserat. Även det
gallolatinska alfabetet har dock enl. Marstränder
lämnat bidrag till runskriften, och stor
betydelse har den gamla galliska skriften haft
för den för runorna karakteristiska
ättindelningen liksom gallernas religion och magi för
runnamnen och deras symboliska och magiska
betydelse.
Vid vikingatidens början begynner en
omvandling av det gamla alfabetet, i det att
vissa runtecken komma alldeles ur bruk,
andra förändras till formen el. få ett annat
ljudvärde än förut. Resultatet blir till sist
den av blott 16 tecken bestående s. k. y n g r e
runraden. Detta alfabet uppvisar lokalt
växlande former och undergår åtskilliga
förändringar, innan det slutligen förtränges av
den latinska skriften. Detta sker i de flesta
trakter ganska snart. I andra har
runskriften hållit sig längre. I avlägsnare bygder,
ss. i Dalarna, har den haft utlöna.re ända, in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
