Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Russell, George William Erskine - Russell, Henry Norris - Russell, Israel Cook - Russell, John - Russell, John Scott - Russell, William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1241
Russell, H. N.—Russell, W.
1242
»Colleetions and recollections» (1898; många
uppl.) m. m. V. S-g.
Russell [rasl], Henry Norris,
nordamerikansk astronom (f. 1877), prof, vid univ. i
Princeton 1911. Särskilt uppmärksammade
äro R:s insatser för framställandet aven teori
om stjärnornas utvecklingshistoria. Han har
framställt den alltjämt gängse teorien om
stjärnornas utveckling (se Stjärnor). R.
har vunnit beaktansvärda resultat
beträffande stjärnornas avstånd. Under senare år
har R. alltmer övergått till fysiken och
utfört en uppmärksammad kvantitativ analys
av solen, vilken understrukit den stora
överensstämmelsen mellan jorden och solen i
fråga om både de ingående grundämnena och
likheten mellan dessas proportioner. K. Lmk.
Russell [rasl], Israel C o o k, amerikansk
geolog (1852—1906), deltog i ett större antal
undersökningsexpeditioner från U. S. A:s geol.
undersökning i det centrala och v.
Nordamerika och var från 1892 prof, vid Michigans
univ. i Ann Arbor. R:s arbeten behandla
väsentligen den dynamiska geologien, erosionen,
Nordamerikas verksamma vulkaner, den
kvartära Lahontansjön (ett motstycke till
Bonne-villesjön) etc. K. A. G.
Russell [rasl], John, sedan 1861 earl R.,
mest bekant under sin tidigare titel lord
John R., engelsk statsman (1792 18/8—1878
28/B), yngre son till 5:e hertigen av Bedford;
se släktart. Slöt sig
som led. av
underhuset 1813 till
whigpar-tiet och höll 1814 sitt
jungfrutal till förmån
för stödjande av
norrmännens motstånd
mot unionen med
Sverige. Från 1820 tog
R. mera framträdande
del i husets
förhandlingar, med arbetet
för en genomgripande
parlamentsreform som
sitt huvudsakliga
in
tresse. I främsta ledet framträdde han
genom sin kraftiga medverkan till 1832 års
stora parlamentsreform. Han fick nov. 1830
plats i lord Greys ministär (som paymaster
general), blev led. av den ministeriella
kommitté, som uppgjorde utkastet till
reform-billen, och framlade 1 mars 1831
regerings-förslaget i underhuset med ett berömt tal,
som med ens stadgade hans stora popularitet
bland den engelska allmänheten. Om den
häftiga politiska strid, som följde, se
Storbritannien, historia; den slöt med att
överhuset nödtvunget antog den tredje billen i
ämnet, som därpå 7 juni 1832 erhöll kunglig
sanktion. I nov. 1834 måste den liberala
ministären, i vars ledning Melbourne (juli s. å.)
efterträtt Grey, vika för en toryministär
under Peel, en följd av R:s konflikt med lord
Stanley om regeringens irländska
kyrkopolitik. I Melbournes nya kabinett (sedan april
1835) var R. regeringens främste man, såsom
inrikesminister och underhusets ledare, till
1841. En vittgående kommunalreform och
betydande mildringar i strafflagen genomfördes
under denna tid, främst genom R:s inflytande.
Därefter ledde han oppositionen mot Peel,
dock stödjande dennes frihandelspolitik. Juli
1846 lyckades R. efter Peels störtande bilda
ett kabinett, som dock redan från början stod
på svaga fötter; det försvagades genom
protektionisternas anfall, sprängdes i dec. 1851
genom Palmerstons avgång, vilken i febr.
1852 följdes av hela ministärens fall. I dec.
s. å. blev R. utrikesminister och underhusets
ledare i Aberdeens koalitionsministär; han
ville handla energiskt mot Ryssland men
avgick i jan. 1855 (utrikesministerposten hade
han lämnat redan febr. 1853). R. stödde därpå
Roebucks en ministerkris framkallande krav
på undersökning av regeringens militära
åtgöranden under Krimkriget. R. var engelskt
ombud på den konferens i Wien, som avsåg
att förbereda ett fredsslut. Först 1859
försonades de båda whigcheferna, och R. blev
juni s. å. utrikesminister i Palmerstons 2:a
ministär. Hans politik var fredlig och neutral
under de stora krigen på 1860-talet, ehuru
hans sympatier tillhörde Polen 1863,
Danmark 1864 och Amerikas sydstater under det
stora inbördeskriget 1861—65. 1861
upphöjdes R. till earl Russell och efterträdde 1865
Palmerston som premiärminister. Han
framlade en ny reformbill med liberala tendenser
men föll på denna i juni 1866. Därmed var
R:s offentliga bana slut. — R. hade icke den
äkta statsmannens skarpa blick för stundens
krav och framtidens möjligheter men var
ärlig och fosterländsk i handling och rådslag
samt glänste som debattör genom klar
dialektik och stort självförtroende. Han var en
flitig historisk skriftställare och utgav bl. a.
»Life and times of C. J. Fox» (3 bd, 1859—66)
och det värdefulla självbiografiska arbetet
»Recollections and suggestions» (1873; 2:a
uppl. 1875). — Jfr biogr. över R. av Spencer
Walpole (2 bd, 1889) och Stuart J. Reid (4:e
uppl. 1906) samt R:s »Early correspondence,
1805—1840», utg. av sonen Rollo Russell
(2 bd, 1913), »Later correspondence,
1840—-1878», utg. av C. P. Gooch (2 bd, 1925). V. S-g.
Russell [rasl], John Scott, skotsk
skeppsbyggare (1808—82). Var 1832—33
vikarierande prof, i naturvetenskap vid Edinburghs
univ., sedan chef för en mek. verkstad och
flyttade 1844 till London, där han
konstruerade olika ångbåtstyper. R. utforskade
lagarna för vattnets motstånd mot flytande
kroppars rörelse och framställde 1835 sin
»vågteori». På grundval av denna förbättrade
han bottenformen hos fartyg. R. uppfann
även sättet för järnvägsvagnars transport
över öppet vatten medelst tågfärjor, först
tillämpat på Bodensjön. Ax. L.
Russell [rasl], William, sedan 1678
kallad lord R., engelsk politiker (1639—83), son
till l:e hertigen av Bedford; se släktart.
Blev efter 1660 års restauration led. av
underhuset och tog från 1673 ivrig del i
lant-partiets opposition mot Karl II:s
fransk-katolska politik. Ryktena om en vittutgrenad
katolsk sammansvärjning (the popish plot; se
O a t e s) förmådde R. att arbeta för Karl II:s
broder Jakobs utestängande från tronföljden
till förmån för konungens naturlige son
Mon-mouth. Karl måste (april 1679) mottaga
R. i rådet, men han utträdde därur redan
jan. 1680 för att friare kunna verka för en
protestantisk tronföljd. 1680 och 1681
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
