Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryggmärgssjukdomar - Ryggning - Ryggrad - Ryggradsdjur - Ryggradskrökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1283
Ryggning—Ryggradskrökning
1284
dli/JfvaU
Bi)d 1. Bild 2.
Människans ryggrad, sedd bakifrån (bild 1) och från
vänstra sidan (bild 2).
en familj. En annan även ofta familjärt
uppträdande ryggmärgssjukdom är den s p
i-n a 1 a, progressiva
muskelatro-f i e n, som liksom den amyotrofiska
lateral-sklerosen utmärkes av en förstöring i vissa
områden av de motoriska gangliecellerna i
ryggmärgens främre horn. Den leder också
till en förtvining av vissa muskelgrupper och
därav följ, rörelseförlamningar (särskilt
händer och armar). Förloppet är vanl. mera
godartat än vid den nyssnämnda sjukdomen och
behöver icke medföra döden. En behandling
är vanl. utan resultat. Mycket närstående
den spinala muskelatrofien är den s. k. p r
i-mära m y o p a t i e n el. dystrophia
muscu-lorum progressiva. Den börjar under
ungdomsåren, är oftast ärftlig och leder till en
förtvining av bäckengördelns och ländens
samt lårets och skuldrans muskler. Ofta äro
de förlamade musklerna säte för fett- och
bindvävsökning, vilket gör dem voluminösa,
s. k. pseudohypertrofi. Om spastisk
spinalparalys se Lateralskleros.
Särskilt de syfilitiska sjukdomarna i
rygg-märgshinnorna (se ovan) och dessas
övergripande på ryggmärgen kunna ge synnerligen
mångskiftande symtomkomplex, som icke fullt
överensstämma med någon av ovan skildrade
mera klassiska sjukdomstyper. I viss mån en
särställning inom r. intar den akuta p
o-1 i o m y e 1 i t e n el. barnförlamning
(se d. o.). I. H. (S. I-r.)
Ryggning, ridk., hästens trädande bakåt.
Jfr R i d n i n g.
Ryggrad, Colu’mna vertebrärum
(»kotpelaren»), den centrala delen av vertebraternas
skelett. Hos människan avviker delarnas och
det helas form från motsvarigheterna hos
övriga djur, företrädesvis på grund av hennes
utpräglat upprätta ställning. Hos henne
vilar huvudet på r:s övre ända. Från
bröstdelen (Br 1—12, se bild) utgå revbenen, vilkas
ledytor synas på bild 2 mot kotornas
tvärutskott vid c, mot deras kroppar vid d.
Medelst revbenen uppbär pelaren tyngden av de
övre lemmarna. I det att pelarens nedre
ända, korsbenet (K), inkilas mellan
höftbenen i en öronformig ledyta (Ö), överflyttas
tyngden av allt det övriga på de dessa kotor
stödjande och uppbärande nedre lemmarna.
Jämte det att r. sålunda är en bärande
pelare för en stor del av det övriga skelettet,
är den tillika ett fast skydd för ryggmärgen
(se d. o.), som inneslutes i dess benhåla:
ryggmärgs- el. vertebralkanalen.
Ryggraden består näml, av en serie på
varandra uppstaplade kotor, så anordnade, att
deras hål (se Ko t a) ligga mitt över varandra
och genom vertikala band kompletteras till
ett rör. R. innehåller i regel 24 kotor,
förenade med varandra genom broskskivor
(mel-lankotskivor) och band, som medge större
el. mindre rörlighet; men nedom dem
ingå i korsbenet fem och i stjärt- el.
svansbenet (Sv) fyra kotor, sinsemellan
orörliga och förenade genom benväv. R. har,
sedd i profil (bild 2), fyra naturliga
konvexi-teter, skiftesvis bak- och framåt. Härigenom
ges åt r. en viss grad av fjädring. Då r. ses
bakifrån (bild 1), visa sig taggutskotten
intaga mittlinjen; det är de, som kännas mitt
i ryggen hos magra el. muskelsvaga, ty
eljest fyllas sidogroparna mellan tagg- och
tvärutskotten av muskler (»ryggupprättaren»,
erector spinae) och utjämnas av
underhudsfett; 7:e hals- och l:a—2:a bröstkotornas
taggar stå i regel alltid tydliga. G. v. D.*
Ryggradsdjur, Vertebräta, den högsta
provinsen inom djurriket. R. utmärkas av en
inre, från mesodermet utgående segmentering,
av ett inre axelskelett, bestående antingen
av ryggsträng (chorda dorsalis) el. av en kring
ryggsträngen bildad ryggrad. Dorsalt om
denna ligger det av hjärna och ryggmärg
bestående centrala nervsystemet, ventralt
tarmkanalen och hjärtat. Andningsorganen (gälar
el. lungor) uppkomma från svalget. I det
alltid slutna blodomloppet passerar blodet från
hjärtat till andningsorganen. R. äro i regel
skildkönade, och könsprodukterna
transporteras i regel genom en del av
utsöndrings-apparaten, dock förekommer undantagsvis
även direkt förbindelse (abdominalporer)
mellan kroppshålan och yttervärlden.
Fortplantningen sker alltid på könlig väg. R. indelas
i följ, klasser: 1) Acrania (lansettfiskar),
2) Cyclostomi (rundmunnar, se d. o.,
stundom sammanförda med följ, klass), 3) Pisces
(fiskar), 4) Amphibia (groddjur), 5) Reptilia
(kräldjur), 6) Aves (fåglar), 7) Mammalia
(däggdjur). De två sista klasserna, hos vilka
fosterhöljen utvecklas under embryonallivet,
kallas Amniota i motsats till de föreg.,
Anam-nia, hos vilka fosterhöljen saknas. T. P.
Ryggradskrökning. Redan den normala
ryggraden företer krökningar framifrån och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
